Den perfekta stormen – Michael Tapper

USA 2000. The Perfect Storm. Regi: Wolfgang Petersen. Manus: Bill Wittliff efter Sebastian Jungers roman. Foto: John Seale. Musik: James Horner. I rollerna: George Clooney, Mark Wahlberg, Mary Elizabeth Mastrantonio, Diane Lane.

Royal i Malmö, Filmstaden i Lund

Romanförlagans ödesmättade återgivning av några amerikanska fiskares färd 1991 mot undergången i en fruktansvärd storm – i meteorologiska ”perfekt” eftersom den är ett sällan förekommande resultat av tre samverkande oväder – är visserligen huvudberättelsen.

Dock blir denna utgångspunkt kring vilken författaren bland annat gör en historieskrivning av deras fiskesamhälle Gloucester strax norr om Boston, en kritisk studie av fiskeindustrins ekologiska ödeläggelse av världshaven och en detaljerad redogörelse för de meteorologiska förutsättningar som ledde fram till katastrofen.

Splittrat? Nej, märkligt nog är det precis tvärtom. Romanen fungerar, och utvikningarna gör bara läsningen än rikare och mer spännande.

Filmversionen är något helt annat. Inte så att jag klandrar regissör Petersen eller manusförfattare Witliff för att de koncentrerat sig på huvudberättelsen. För den är tillräckligt bärkraftig för en bra film om de hårda villkoren för dagens fiskare. Och visst finns här kvaliteter. Bäst är kanske att huvudrollsinnehavarna ser övertygande ut i sina roller och inte som om de med självbelåten ironi deltog en taskig maskerad.

Likaså är miljöskildringen av Gloucester bra, men så är filmen också till stora delar inspelad på plats. Till och med en aningens social kritik smyger sig in i det spända förhållandet mellan de fattiga, desperata fiskarna som riskerar livet varje gång de lämnar hamnen och den arrogante, girige båtägaren som tryggt bakom skrivbordet hetsar dem till allt våghalsigare färder.

Men i filmen har man också på ett för berättelsens kärva saklighet och tragiska undertoner förödande sätt valt att sentimentalisera händelserna. Det har helt enkelt blivit en kombinerad snyftare och actionfilm.

Några exempel: I romanen tar fiskarna och deras anhöriga aldrig farväl när de avseglar eftersom de anser att detta medför otur. Filmen är naturligtvis överlastad av tårfyllda avsked vid kajen. En sexuellt desperat besättningsmedlem som i romanen nobbas av en flicka strax före avfärden blir i filmen lovad både romans och ett äventyr i sänghalmen efter hemkomsten.

Och medan romanen berättar om fiskare som är så utleda på de långa vistelserna till havs och så angelägna att få fartyget till hamn att de riskerar livet i en svår storm, så kör besättningen i filmen ett patetiskt macho-peptalk om vilka hejdundrande ”Gloucestermän” de är innan de av ren jävlaranamma ränner rakt in i ovädret.

Det är dessutom betecknande för regissörens kreativa oförmåga i bildspråket när filmens enda poetiska inslag om fiskarens förhållande till sitt arbete och till havet är en trist avfilmad och tämligen banal monolog av George Clooney.