Storbritannien 1999. Regi: Damien O’Donnell. Manus: Ayub Khan-Din efter sin egen pjäs. Foto: Brian Tufano. Musik: Deborah Mollison. I rollerna Om Puri, Linda Bassett, Jordan Routledge, Archie Panjabi.
Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund
Den kritikerrosade filmversionen är en vidareutveckling av Ayub Khan-Dins i hemlandet mycket populära pjäs från 1997 om slitningarna mellan traditionellt och modernt – pakistanskt och engelskt – i en blandad familj där modern är engelsk, fadern pakistansk och barnen inte känner sig hemma någonstans. Som ett förebud om rasmotsättningarnas Storbritannien under Thatcher utspelas handlingen år 1971 i ett bostadsområde med vit arbetarklass och invandrare. Spänningar finns dock under ytan, något som högerpopulisten Enoch Powell med en retorik snarlik Jörg Haiders då vann politiska poäng på.
I bästa mening är det också karaktärsskådespelarnas film. Nästan alla roller är porträtt av fullblodsindivider vars kulturella förvirring och framtidsdrömmar väcker sympatier så vida man inte har ett hjärta av sten. Och här som i så många andra filmer kan Storbritannien berömma sig av att ha skådespelare vars psykologiska nyansering och inlevelse är av yppersta klass.
Ibland förfaller dock upphovsmännen till det klichéartade. Tariqs flickvän och hennes kompis är exempelvis föråldrade, stereotypa kvinnoporträtt. Och även skildringen av patriarken borde ha utvecklats. Endast antydningsvis anar vi honom som en produkt av ett omänskligt hårt, socialt system, och han kan te sig som ett sadistiskt invandrarmonster för den som inte känner den kulturella bakgrunden till hans beteende.
Förutom en del visuella gags berättas också filmen med så konventionella grepp att den även i denna bemärkelse känns antikverad. Ont det gjorts medvetet av regissören för att återkalla en svunnen era även i estetisk bemärkelse så är resultatet ett missgrepp, särskilt som den brittiska filmen kring 1970 – med namn som Ken Russell, Richard Lester, Nicolas Roeg och Lindsay Anderson – genomsyrades av experimentlusta.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-08-18.