Sverige 2000. Regi: Michael Hjorth. Manus: Tomas Tivemark, Michael Hjorth. Foto: Anders Jacobsson. Musik: Bravo 6. I rollerna: Jacob Ericksson, Marcus Palm, Ann-Sofie Rase, Ingar Sigvardsdotter, Tornas Tivemark.
Filmstaden i Malmö och Lund
Det okända är i allt väsentligt en karbonkopia av The Blair Witch Project med en gnutta Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956). Det handlar alltså om några människor – här: några biologer – som råkar ut för hemskheter i en skog (Nackareservatet som stand-in för de norrländska storskogarna). Istället för att enbart försvinna förvandlas emellertid en efter en i gruppen om fem forskare till zombier efter närkontakt av tredje graden med en okänd parasit som hyser en Alien– inspirerad förkärlek för att fästa sig i halsen på folk.
Under sina mer ordinära inspelningsförutsättningar med professionella skådespelare och ett filmteam, låt vara utrustad med digital videoteknik, så ser naturligtvis Det okända tekniskt sett bättre ut än förlagan. Det finns inte samma longörer i den tunt spunna handlingstråd en och kvaliteten på den påfrestande – självmedvetet banala – dialogen håller en något bättre klass.
Skådespelarna är genomgående utmärkta, och upphovsmännen Hjort & Tidemark (Bert, Svensson, Svensson) har fattat rätt beslut när de varken väljer att visa särskilt mycket av det (utomjordiska?) hotet eller försöker sig på att ge logiska förklaringar av det inträffade.
Tyvärr är det inte mycket till tröst när man här trots allt presenterar gårdagens nyheter. Skuggan från Blair Witch, som i sig imiterade 1970-talets italienska mondofilmers grepp med sitt upphittade dokumentärmaterial, är därtill alltför stor. Snart kommer ju också den officiella uppföljaren, egentligen en tunt maskerad kopia av film nr 1, Book of Shadows: Blair Witch 2, där en grupp Blair Witch-frälsta ungdomar – förstås – går ut och letar efter personerna från den första filmen.
Idétorkan och den totala bristen på ambitioner till genreförnyelse är i själva verket långt mer skrämmande än handlingen. Man misstänker nämligen att upphovsmännen bakom den själva fallit offer för den individutplånande själsparasit som härjar i deras verk.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-10-06.