Maktens män – Michael Tapper

USA 2011. The Ides of March. Regi: George Clooney. Skådespelare: Ryan Gosling, Evan Rachel Wood, Paul Giamatti, Philip Seymour Hoffman, Marisa Tomei, George Clooney, Jeffrey Wright. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.41.

Mordet på Julius Caesar på Idus Martiae, den romerska festdagen den 15 mars, blev hos Shakespeare till ett drama om idealism. I Maktens män, byggd på Beau Williams delvis självbiografiska pjäs Farragut North (2008), är mordet andligt men temat detsamma. Pjästiteln har hämtats från den tunnelbanestation i Washington D.C. kring vilken lobbyister, tankesmedjor advokater, konsulter och andra politiska spinproffs har sina kontor.

Första delen anknyter till Frank Capras klassiker Mr. Smith i Washington (1939). Fast nu står inte politikern – här: Arkansas-guvernören Mike Morris (Clooney) – i centrum, utan Morris pressekreterare Stephen Meyers (Ryan Gosling) i kampanjen inför Demokraternas primärval. Meyers representerar den sökande unga generationens vilja till engagemang.

Genom hans ögon ser vi Morris som en liberal politiker med integritet, en som inte offrar sina ideal för kampanjledningens och stajlisternas anpassningskrav på dagspolitisk opportunism. Frågan är förstås hur han överhuvudtaget lyckats komma så här långt i ett så ruttet valsystem. Likheten till framgångsgåtan Obama är slående.

Här pekar filmen på behovet av tilltro till politiken och dess möjligheter. Det är angeläget i tider av en offensiv högerpopulism som med lättköpt cynism vill urholka demokratins legitimitet och bana väg för totalitära idéer.

Rävspelet under Demokraternas primärval pågår i stället mellan massmedierna, personifierad av den politiska kolumnisten Ida Horowicz (Marisa Tomei), och de två huvudkandidaternas kampanjchefer: Morris luttrade vakthund Paul Zara (Philip Seymour Hoffman) och senator Pullmans manipulativa Tom Duffy (Paul Giamatti).

Så långt fungerar det Vita Huset-liknande dramat bra, och även om man inte når Aaron Sorkins dialogskärpa är det mellan dessa tre välspelade rollfigurer som filmen får sin nerv och puls. I övrigt tecknas gestalterna ganska blekt och vagt, och det inkluderar den kamerakyligt registrerande och slutna huvudpersonen, som vi snopet nog knappt lär känna.

Andra halvan av filmen inleds med en dramatisk vändpunkt som anspelar på Bill Clintons tillämpning av den öppna gylfens politik, och plötsligt ser filmen ut som ett beställningsjobb från Tea Party-rörelsen. Särskilt som man hänger på en melodramatisk backlashmoralitet om abort och självmord.

För i finalen ska vi med Meyers gå igenom ett stålbad av desillusion som inte bara gäller idolkulten kring hycklaren Morris utan också dennes liberala värderingar. Barnet kastas ut med badvattnet. Och så är vi tillbaka i politik- och politikerföraktets klichéer igen. Det är extra trist för en film som länge fäster en ny fräsch blick på det politiska maktspelet. Sensmoralen kan bara gynna röstskolkning i nästa presidentval och därmed tokhögern och deras rika sponsorer.