USA/Storbritannien 2000. Regi, manus: Guy Ritchie. Foto: Tim Maurice-Jones. Musik: John Murphy. I rollerna: Jason Statham, Brad Pitt, Benicio Del Tom, Dennis Farina.
Biopalatset i Malmö, Sandrews i Lund.
Med några amerikanska stjärnor i ledande roller återvänder Guy Ritchie till samma föråldrade, brittiska gangstervärld som han skildrade i sin omåttligt övervärderad och Tarantino-imiterande Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998). För snarare än inspirerad av de senaste tjugo årens diskreta finansskurkar är skurkgalleriet som hämtat ur de legendariska bröderna Krays 1950- och 1960-tal. Alla är vulgära, skrikiga, mordlystna, och ytterst stilmedvetna.
Lägg till ett episodiskt rockvideoberättande med spattig klippning och gimmickartade kameratricks. Resultatet blir som att träda in i en outhärdligt självmedveten och poserande serietidningsvärld. Tekniskt saknar regissör Ritchie inte fingerfärdighet, men han är alltför klåfingrig med den: Och som manusförfattare är han en katastrof. Varje replik låter teatral och ansträngd. Främst därför att Ritchie envisas med att de endimensionella rollgestalterna konsekvent ska spotta ur sig mer eller mindre sadistiska machovitsigheter.
Det nya i Snatch är att gangstervärlden har blivit större och multikulturell. Häri skämtas det friskt med svarta, judar, ryssar, amerikaner, irländska pikeys (en brittisk motsvarighet till svenska tattare) och, som i Lock, Stock, med cockneys.
Men intrigen kring en stulen diamant som på grund av, en serie buskisartade klantskalligheter vandrar mellan, olika händer och organ och som utlöser slapstickinspirerade våldsamheter är huvudsakligen en genomskinlig omarbetning av den typ av missförståndskomedi med gangsterstuk som debutfilmen byggde på. Återanvändning alltså.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-12-22.