The New Censors – Michael Tapper

Charles Lyons The New Censors. Movies and the Culture Wars, Philadelphia: Temple University Press, 1997

Det finns åtskilliga böcker om amerikansk censur. Oftast handlar de om den så kallade produktionskoden, The Production Code, som tillkom under 1920-talet efter konservativa protester om moralisk förflackning i Hollywood, skärptes och övervakades mer effektivt från 1934 och slutligen gick under på 1960-talet efter en lång tids urholkning. Den här boken handlar emellertid om en annan slags censur; den som med olika framgång under de senaste 20 åren har utövats av påtryckningsgrupper och i vissa fall även av regeringsmakten i syfte att mer långsiktigt försöka ändra filmpolitiken på de stora amerikanska produktionsbolagen.

Charles Lyons vill i sin bok, som är en omarbetad utgåva av hans doktorsavhandling, visa hur filmen under perioden 1980–92 blev ett slagfält i kulturkriget mellan den kristna högern och olika vänstergrupper. Han exemplifierar med fem filmer – If You Love This Planet (1982), Dressed to Kill (I nattens mörker, 1980), Year of the Dragon (Drakens år, 1985), Basic Instinct (1992) och THE LAST TEMPTATION OF CHRIST (Kristi sista frestelse, 1988) – och ger en historisk bakgrund till de politiska protestyttringar som försökte stoppa dessa eller åtminstone radikalt ändra deras centrala skildringar av i tur och ordning: försvarspolitiken, kvinnors sexualitet, etniska grupper, sexuella minoriteter eller religiösa föreställningar.

Det mest anmärkningsvärda men i Sverige minst kända av de fem exemplen torde vara If You Love This Planet, en kanadensisk dokumentärkortfilm om miljökonsekvenserna av ett kärnvapenkrig. I en summarisk prolog kartlägger Lyons den politiska censurens historia i USA och konstaterar att det trots upplösningen under 1960- och 70-talen av studiosystemet i Hollywood, med dess nära knytning till regeringsmakten och känslighet för dess påbud, fanns exempel på försök att stoppa enskilda filmer som stämplades som politisk propaganda av lokala eller federala myndigheter.

Ett sådant exempel var Fred Wisemans dokumentär Titicut Follies (1970), som handlade om ett fängelse för kriminella mentalpatienter i Massachussetts. Under 1970- och 1980-talen bekämpades distributionen av denna film genom delstatliga visningsförbud för andra än slutna sällskap av så kallade kvalificerade åskådare: jurister, politiker och läkare. Det var uppenbart att de olika delstatsregeringarna fruktade debatt om det konservativa rättssystem som rådde i USA. Först 1989 fick Titicut Follies klartecken för kommersiell distribution, dock med villkoret att patienternas ansikten skuggades till oigenkännlighet.

Under 1980-talet var de två mest flagranta exemplen på försök till politiska diktat av filmindustrins produktion och distribution Constantin Costa-Gavras Försvunnen (Missing, 1982) och If You Love This Planet. I det första fallet stämdes filmbolaget och förlaget bakom romanen som filmen byggde på av den amerikanska Chile-ambassadören Nathaniel Davis med stöd av justitiedepartementet. Syftet var tydligt och uppenbart för den amerikanska publiken: regeringen försökte censurera en politiskt känslig film. Det klumpiga tillvägagångssättet blev till gratisreklam för filmen i stället. Vid årets slut var Försvunnen en av de stora kassasuccéerna.

If You Love This Planet hanterades mer subtilt. Det var aldrig fråga om att stoppa filmen utan att tvinga distributören (av den och två andra politiskt utmanande kanadensiska dokumentärkortfilmer från samma år: Acid from Heaven och Acid Rain: Requiem or Recovery?) att sätta texten ut varningstexten ”politisk propaganda från främmande makt” på alla reklamtrycksakerna. Filmens producenter och distributörer vägrade dock, med öppen uppbackning av den kanadensiska regeringen, foga sig i det amerikanska påbudet. Den politiska kontroversen mellan USA och Kanada ledde omedelbart till en massiv medieuppmärksamhet. Det framkom att det amerikanska justitiedepartementet tillämpat denna politiska märkning med stöd av Foreign Agents Registration Act (FARA), en lag som ursprungligen instiftades på 1930-talet för att stoppa nazistisk, kommunistisk och annan samhällsomstörtande propaganda men som förmodades ha upphört att tillämpas efter andra världskrigets slut.

I själva verket hade justitiedepartementet sedan 1966 årligen försett ett tiotal importerade filmer per år med denna stämpel, vilket alltså först blev mer allmänt känt genom debatten kring If You Love This Planet. Pressdebatten under våren 1983 var hetsig och ledde senare till flera rättsliga prövningar under 1980- och 90-talen om stämplingen ”politisk propaganda” skulle betraktas som censur eller inte. I fallet If You Love This Planet fungerade regeringsmaktens agerande, liksom i fallet Försvunnen, som dragplåster för filmen och när filmen i april 1983 tilldelades en Oscar för bästa dokumentärkortfilm tackade regissörerna inför en jublande publik och med illa dold förtjusning den amerikanska regeringen för all gratisreklam. I den enskilda striden stod alltså yttrandefriheten som vinnare, men FARA finns kvar.

De andra av Lyons filmexempel är förmodligen mer kända för en svensk publik. I nattens mörker blev ett slagträ i pornografidebatten, som senare splittrades i de feminister som ville förbjuda all slags pornografi och de som tog avstånd från censur för att i stället diskutera alternativ till den patriarkalt dominerade porrproduktionen. Och även i Europa togs Basic Instinct emot av protester från homosexuella mot filmens skildring av den lesbiska subkulturen och den bisexuella psykopaten i huvudrollen.

Däremot möttes Martin Scorseses Kristi sista frestelse, efter Nikos Kazantsakis kontroversiella roman, i Sverige av en pinsam oförståelse, både vad gäller filmens radikala religionskritik och de allvarliga implikationerna av den kristna amerikanska högerns censurförsök. Lika pinsamt var det att man kunde leta förgäves efter någon dagstidningsskribent som kände till den under många år nobelpristippade och av kyrkan bannlyste Kazantsakis liv och verk.

För en europeisk läsare ter det sig kanske märkligt att han helt förbiser kontroverserna kring våldsskildringar på film, något som helt dominerat censurdebatten på den här sidan Atlanten. Även i USA har det funnits en sådan debatt till exempel kring filmer som The Warriors (Warriors – krigarna, 1979), New Jack City (1991), Natural Born Killers (1994) och Money Train (1995) – i samtliga fall utlöstes debatten av påståenden om att filmerna direkt inspirerat till verklig brottslighet. Men Lyons menar ändå att ingen av dessa filmer eller debatterna som följde dem hade någon varaktig effekt på filmproduktionen. Inte heller gav de upphov till några bestående påtryckningsgrupper.

New Movie Censors är en angelägen bok i en tid då många tror att film- och annan yttrandefrihetscensur är ett avslutat kapitel. Charles Lyons drar den deprimerande slutsatsen att även om kvinnor, etniska och sexuella minoriteter, kanske som en konsekvens av protesterna kring bland annat de filmer som behandlas i boken, fått en bättre behandling på filmduken under senare år, så var ändå de stora vinnarna i kulturkriget under perioden 1980–92 den kristna högern. Som ingen annan påtryckningsgrupp hade Jerry Falwells Moral Majority och andra reaktionära organisationer Reagans öra; det var ju bland annat med deras hjälp som han blev vald.

För att förstå den period Lyons tar upp behövs dock komplement. Därför rekommenderas en vidare läsning om högervridningen av underhållningsfilmen som påtagligt präglade 1980-talet. En lämplig bok är Willam J Palmers The Films of the Eighties. A Social History (Carbondale & Edwardsville: Southern Illinois University Press, 1993).