USA 1997. The Spanish Prisoner. Regi David Mamet Manus David Mamet Foto Gabriel Beristain Klipp Barbara Tulliver Scenografi Tim Galvin Musik Carter Burwell. Med Campbell Scott Joe Ross, Ben Gazzara Joe Klein, Steve Martin Jimmy Dell, Rebecca Pidgeon Susanna Ricci, Felicity Huffinan Pat McCune, Ricky Jay George Lang. Producent Jean Doumanian Produktionsbolag Jasmin Productions, Sweet land Film Längd 110 minuter Svensk distribution Sandrews Svensk premiär 1998-09-18.
S:t Estèphe, en ö i Kartbien. Nutid. Inför imponerade direktörer och styrelsemedlemmar demonstrerar vetenskapsmannen Joe Ross och hans vän, advokaten George Lang, en komplicerad ny process som Joe uppfunnit och som ska göra det företag de arbetar för världsledande inom sitt område. Ross chef, Joe Klein, förklarar att processen måste omges av strikta säkerhetsrutiner eftersom dess enorma ekonomiska värde gör den eftertraktad för internationellt industrispionage, främst från japanska konkurrentföretag. Den enda fullständiga dokumentationen av processen finns därför i en handskriven bok som låsts in i ett kassaskåp på företagets huvudkontor i New York. Nycklarna har Ross och Lang. Kvällen innan avresan tillbaka till New York träffar Ross, genom sekreteraren Susanne Ricci, den kvinnliga FBI-agenten Pat McCune. Senare blir han också bekant med affärsmannen Jimmy Dell, som övertalar honom att lämna ett paket på en adress i centrala New York där Dells syster bor. Tillbaka i New York blir Ross alltmer övertygad om att hans arbetsgivare tänker lura honom på det bonus han förtjänar efter sitt arbete, som kommer att tjäna in miljarder till företaget. Misstankarna underblåses både av Ricci och hans nyblivne vän, Dell, som föreslår sin advokat som rådgivare inför förhandlingarna om ett förnyat anställningskontrakt med företaget. När Ross upptäcker att Dell ljugit om sin syster blir han misstänksam och kontaktar FBI-agenten McCune. Hon berättar att Dell är under övervakning för andra kriminella aktiviteter och ber Ross hjälpa dem att sätta fast honom genom ett möte som de avlyssnar med dolda mikrofoner. Han tar, som avtalat, med sig dokumentationen av processen till mötet, men upptäcker efter en dags väntan på Dell vid mötesplatsen att Pat McCune och hennes kollegor varit falska FBI-agenter som stulit hans originaldokument medan de satte på honom den dolda mikrofonen. Ross kontaktar det riktiga FBI, som emellertid finner att Dell spårlöst försvunnit och att allt Ross gjort under den senaste tiden snarare pekar mot att det är han själv som försöker lura sitt företag. Ross försöker få hjälp av vännen Lang, men finner denne död, mördad med en kniv som tillhör Ross. I desperation vänder han sig till sekreteraren Ricci, som förklarar sin kärlek och erbjuder honom sin hjälp. Ross kommer på att Dell finns med på videoband som hotellet på S:t Estèphe spelat in från sina övervakningskameror och bestämmer sig för att med Riccis hjälp ta sig dit. På vägen till flygplatsen hindras Riccis bil av polisen, så hon bestämmer sig för att Ross ska försöka åka via Bostons flygplats i stället. Vid incheckningen inser dock Ross att han inte behöver åka eftersom Dells fingeravtryck finns på en bok, så han bestämmer sig för att åka tillbaka till New York i Riccis sällskap. På en glest besökt turistbåt luras Ross till Dell av Ricci, som avslöjar att även hon är med i konspirationen. Dell avser att avrätta Ross på båten och få det att se ut som ett självmord, men övermannas av några japanska turister, som visar sig vara förklädda US Marshall-poliser. Joe Ross frikänns från misstankar och får reda på att hjärnan bakom komplotten är hans chef, Joe Klein.
Med Konspirationen återvänder dramatikern David Mamet till det tema som han behandlade i regidebuten EN BRICKA I SPELET (House of Games, 1987). Bägge filmerna spelar effektfullt på skräcken och fascinationen för människor som manipulerar och utnyttjar andra genom att vädja till våra bästa egenskaper: empati och solidaritet. Det handlar, kort sagt, om blåsningar eller så kallade con games (con = confidence). Liksom i En bricka i spelet är motivationen i Konspirationen pengar, men där den förra begränsar sig till att skildra en lokal spelares sofistikerade blåsningar av sina medmänniskor vidgar Konspirationen perspektivet till en klassisk spionintrig där alla görs mer eller mindre misstänkta.
Själva blåsningstricket har också gett filmen dess originaltitel: The Spanish Prisoner, som bygger på premissen att en man som ger sig ut för att vara från en förmögen familj snärjer en annan man med sin vackra syster som lockbete. System är dock alltid indisponibel, bortrest eller på annat sätt oanträffbar. Hon är således ”den spanska fången” (nationaliteten syftar på blåsningens ursprungsland). Tillsammans med familjeförmögenheten förblir hon en oåtkomlig lockelse så länge bedrägeriet pågår. Blåsningen spelar på offrets fåfänga och girighet; det handlar om den klassiska sagofantasin om att få prinsessan och halva kungariket. Genom att låta en av de konspiratörer som utger sig för att vara FBI-agent förklara blåsningens premisser för Ross medan den fortfarande pågår, tillför Mamet expositionen av intrigen en ironisk dimension.
Filmen skulle förmodligen lika gärna kunna handla om de klassiska agentkrigen mellan olika nationer, men det är något som blir alltmer problematiskt i en värld av skiftande lojaliteter (se exempelvis USA:s antiterroristbombningar av Afghanistans Talibaner, som de tidigare gav pengar till). Svårigheten att hitta nya fiender till kalla kriget-hjälten James Bond har blivit akut. Eftersom Järnridån nedmonterats, islamsk fundamentalism är ett urmjölkat hot, Kina ett känsligt ämne i hela västvärldens utrikespolitik och invasioner från rymden en snart passé trend, vänder därför Mamet blicken helt logiskt mot industrispionage.
Iscensättningen av Konspirationen har sin förebild i 1970-talets många konspirationsthrillrar i kölvattnet på Kennedy-mordet och efterföljande politiska affärer som Watergateskandalen. Mamets återhållsamma och till en början nästan plågsamt långsamma bildberättande hämtar mycket inspiration från filmer som Klute – en smart snut (Klute, 1971), Sista Vittnet (The Parallax View, 1974), Avlyssningen (The Conversation, 1974) och Alla presidentens män (All the President’s Men, 1976). Konspirationen börjar tämligen händelsefattigt i lyxmiljö på en karaibisk ö, och flyttar sedan odramatiskt till New York, där fällan för Ross sakta men säkert slår igen i en serie dramatiskt nedtonade händelser.
Filmen innehåller en mängd närbilder av detaljer, som om de alla vore signifikanta för intrigen: en blinkande skylt på flygplanets toalett, en uteliggare i en park, en TV-monitor på hotellet där Ross bor. Allt förefaller lika viktigt, men i slutet är det bara några få – i den här uppräkningen den sistnämnda – som har betydelse för handlingen. Detsamma gäller ansikten – alla lika sinistra och hemlighetsfulla – när väl Ross börjar bli varse konspirationen.
Tempot och utvikningarna i berättandet kan tyckas vara ett minus, och länge undrar man när det ska börja hända något. Men så småningom blir Mamets dramaturgi en effektfull och suggestiv förmedling av huvudpersonens nästan omärkliga glidning in i den konspiration som förändrar hela hans naiva bild av världen och de människor som befolkar den. Det är inte action Mamet är ute efter, snarare motsatsen, vilket man inte minst ser i slutscenerna då konspiratörerna ska avrätta Ross och sedan själva övermannas av förklädda poliser. Inte ens då höjs speltempot. För industrispionerna är konspirationen ett smutsigt arbete som ska utföras, inte en adrenalinkick. Yrkesmördaren och bedragaren Jimmy Dell, spelad av Steve Martin i sin bästa roll på många år framstår både som uttråkad och besvärad då Ross försöker fördröja avrättningen.
Konspirationen gör också en originell framställning av det moderna USA som i sin företagsstruktur påminner om totalitära samhällen, genomsyrade av maktintriger, paranoia och godtyckliga utrensningar. Häri liknar den också skildringen av poliskåren i den aktuella actionfilmen Förhandlaren (The Negotiator, 1998). Båda filmerna lägger stor tyngdpunkt vid att visa den annars så glorifierade individuelle hjälten (i Förhandlaren den skicklige yrkesmannen, i Konspirationen geniet) som en ytterst utbytbar kugge i ett hjärtlöst system. Filmerna betonar tragedin och understryker tydligt att det endast är slumpmässiga orsaker som leder fram till det melodramatiskt tillfredsställande lyckliga slutet. Det går med andra ord inte att bortse från möjligheten att berättelserna lika gärna kunde utfallit helt annorlunda.
© Michael Tapper, 1998. Filmhäftet, vol. 26, nr. 3 (#103), s. 70—71.