Blogg #4 – Michael Tapper

På min Facebooksida den här morgonen ligger ett besked från Henrik Arnstad, författare till boken ÄLSKADE FASCISM. Sent igår har han skrivit: ”Ovanligt många hot ikväll”. Idag ställs också Mattias Irving och hans vänner inför rätta för att ha sjungit psalmsånger under nynazistiska Svenskarnas Partis demonstration i Jönköping i maj. Hans försvarstal kan läsas i dagens AFTONBLADET Som Jens Liljestrand i EXPRESSEN och Arnstad i DAGENS ARENA påminner om, är rättegången en skandal för ett demokratiskt samhälle.

Samtidigt har en man just dött till följd av brännskadorna han fick i en brand som den 30 augusti härjade romernas tältläger i Högdalen, Stockholm. Som Sveriges Radios program VERKLIGHETEN kan rapportera, föregicks händelsen av en intensiv verksamhet i webbforumet Flashback. Där har det under en längre tid pågått en både omfattande kartläggning av olika tältläger och en intensiv kampanj för att på olika sätt förstöra dessa och trakassera de som bor där.

Utan några som helst bevis eller indicier utgick polisen från att branden var ett resultat av lägerinvånarnas slarv. Först när några reportrar, med hänvisning till hatkampanjen på Flashback, ifrågasätter den hypotesen vaknar Polisen till och svarar sömndrucket att det får vi väl titta på, då. Två exempel på normaliseringen av nyfascismen i Sverige, och det finns tyvärr flera. Inte bara ovanstående händelser utan också Sverigedemokraternas dramatiska uppgång i valet kommer att elda på fler, våldsammare och allt öppnare angrepp på demokratin och dess försvarare från nyfascisterna.

I den rådande, enfaldiga tolkningen av vad som är demokrati, är deras intolerans och antidemokratiska aktioner viktigare än försvaret av demokratins grunder. Med demokratins hjälp kommer alltså fascismen än en gång till makten. För makt med alla medel är fascismens kärna. Allt annat är polityr, inklusive kostymer och ordet ”demokrat” i partinamnet.

Inget har varit viktigare för den ideologiska omläggningen som öppnat för en acceptans av fascismen i Sverige än Alliansregeringens vilja att hålla sig kvar i minoritetsstyre i riksdagen med Sverigedemokraternas stöd. Trots den borgerliga pressens försök att dribbla bort detta faktum, har uppenbarligen moderater på annat håll uppfattat signalerna. Strax innan valet rapporterade SYDSVENSKAN att moderaternas starke man i Malmö, Stefan Lindhe, att han kunde tänka sig en liknande lösning. Efter valet visade SVERIGES TELEVISIONS VALLOKALSUNDERSÖKNING att sverigedemokraterna främst hade tagit röster från moderaterna.

Som jag var inne på i min förra blogg på tema politik, grundar sig har utvecklingen sin grund i det ideologiskt motiverade systemskifte SOM INLEDDES PÅ 1980-TALET MED TILLÄMPNINGEN AV NEW PUBLIC MANAGEMENT (NPM), alltså en överföring av kapitalismens marknadssystem på offentlig verksamhet. Nyliberaliseringen av Sverige, med ökade klassklyftor och en alltmer inskränkt demokrati, har drivits på av den från demokratisk insyn och kontroll självständiga Riksbanken, som bland annat instiftat det bisarra ”Nobelpriset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne”.

Efter att 1969 fått in priset i den officiella Nobelceremonin och i allmänhetens ögon gjort ekonomi till en vetenskap med samma status som fysik och kemi, gav Riksbanken 1976 priset till Milton Friedman – känd som Pinochetregimens ekonomiske konsult sedan militärkuppen i Chile 1973. Därmed stöptes hans ideologiska krig mot välfärdsstaten och politisk styrning (läs: demokratiskt inflytande) om till förment opolitisk vetenskap, och efter 1980-talet har Friedmans katastrofala inflytande över samhällsomvandlingen ökat dramatiskt i Sverige.

Skolor och vårdinrättningar har slumpats ut för en spottstyver till allianspartiernas sponsorer, och de nya ägarna – i flera fall lycksökare och riskkapitalister – har skeppat skattepengarna till bankkonton i Jersey eller Caymanöarna medan vanvård och misskötsel blivit vardagsmat. Både den så kallade avregleringen och dess konsekvenser är dokumenterad i boken DEN STORA OMVANDLINGEN.

En förklaring till att arbetarrörelsen inte förmått att utmana systemskiftet var att Kjell-Olof Feldt stod som en av arkitekterna, bland annat med den så kallade avregleringen av kreditmarknaden. Det fick, som bekant, dramatiska konsekvenser. Sverige blev nu mer sårbart för internationella finanskriser, och kreditmarknadens utlåningscirkus – minns kraschade Götabankens reklamlåt: ”Låna hos oss” – skapade en orimlig värdestegring på fastigheter. När fastighetsbubblan sprack till följd av drastiska marginalräntehöjningar 1992, tvingades många som inte kunnat möta de svindlande höga räntebetalningarna på sina huslån att sälja sina dyrt förvärvade fastigheter till vrakpris. Bankerna, som nu inte kunde profitera på utlånat kapital, gick på knäna, men räddades inte oväntat genom att den borgerliga regeringen gav dem förmånliga lån av offentligt kapital, det vill säga skattepengar. I stort sett samma scenario upprepades i USA 2008. För en svensk historik, se BJÖRN ELMBRANTs böcker Så föll den svenska modellen (1993/2005), Hyperkapitalismen (2000) och Dansen kring guldkalven (2005).

I det radikala systemskifte som skenat iväg sedan dess känner sig nog även en hel del folkpartister vilsegångna från socialliberalismen, för att inte tala om centerpartister med rötterna i den landsbygdsrörelse som en gång var Bondeförbundet. Men mest tragiskt är arbetarrörelsens oförmåga att vilja pröva något annat än den ”enda vägens politik” som Carl Bildt med hård coachning från Timbro gjort till ett mantra. Att bevittna Stefan Löfvéns tvekan inför att sätta en socialistisk nätrökare i öppet Alliansmål demonstrerar hur lyckosam indoktrineringen har varit.

Idag kontrollerar borgerliga tankesmedjor som just Timbro via kanaler som den borgerligt dominerade medievärlden verklighetsbilden till den grad att demokratin har blivit underställd en marknad med religiös status. Det är en radikal skillnad mot stämningarna i arbetarrörelsens barndom, då en framtidsoptimism om att allt var möjligt drev fram förändringar som allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag, högskolestudier för alla och en allmän pension — något bland andra Nina Björk i en krönika i DAGENS ARENA tagit upp

Själv menar jag att man inte behöver gå längre tillbaka än till Olof Palme, som i sin mest kända bok sammanfattade demokratins integritet i titeln Politik är att vilja. Dags, alltså, att fatta mod för att vilja något och sedan handla därefter, utan ängsliga sidoblickar på borgerliga ledarsidor.