Fright Night – Michael Tapper

USA 2011. Regi: Craig Gillespie. Skådespelare: Anton Yelchin, Colin Farrell, Toni Colette, Imogen Poots. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.46.

Tom Hollands original från 1985 var en fyndig korsning av tonårsångest, förortskomedi och vampyrfilm. Den toppades av Roddie McDowalls komiska fullträff som tv-skräckstjärnan Peter Vincent (en sammanslagning av skräckikonerna Peter Cushing och Vincent Price) som med utrustning från tv-bolagets rekvisitaavdening får problem när han ska jaga riktiga vampyrer.

Indie-regissören Craig Gillespie (Lars and the Real Girl) och manusförfattaren Marti Noxon (Mad Men) ser på papperet ut som idealiska nytolkare, men 2011-upplagan vill sig inte, det lyfter aldrig. Deras Peter Vincent är en åldrande, alkoholiserad och allmänt depraverad rock’n’roll-magiker på dekis i Las Vegas showbiz. Hans största problem är skrevrötan han får av skinnbrallorna. Kul för 27 år sedan i This Is Spinal Tap. Lamt här.

Även de övriga rollgalleriet bleka kopior av sina föregångare. Redan innan flera av dem blir hunkvampyren Jerrys (Colin Farrell) zombieliknande slavar tycks de ha fått personligheterna fettsugna på någon Frankenstein-klinik. Profillösheten har smittat av sig på filmen, som fegar ur både när huvudtonåringen Charleys (Anton Yelchin) mamma Jane (Toni Colette) och sedan flickvännen Amy (Imogen Poots) dras till den bleke sexbomben i huset bredvid. Här vågade och vann 1985-versionen mer som skräckkomedi.

Nya Fright Night sällar sig till flodvågen av likgiltiga nyinspelningar av 1970- och 1980-talens skräcksuccéer. Ett fattigdomsbevis för en filmindustri i skriande behov av nytänkande.