Straw Dogs – Michael Tapper

USA 2011. Regi: Rod Lurie. Skådespelare: James Marsden, Kate Bosworth, Alexander Skarsgård, James Woods. Åldergräns: 15 år. Längd: 1.50.

Nyinspelningen av Sam Peckinpahs klassiker med samma namn från 1971 har uppdaterat handlingen till nutid. Man har förlagt handlingen till Louisiana och gjort det unga paret David & Amy Sumner (James Marsden, Kate Bosworth) till Hollywoodstjärnor i stigande – han manusförfattare, hon skådespelare. I två av förlagans mest omdiskuterade sekvenser går man närmare: växelklippningen mellan en jakt och en våldtäkt samt slutstriden kring Sumners gård.

Mottagandet av den nya versionen visar på skillnaden i tidsandan. Då, för fyrtio år sedan, fanns en levande idédebatt som trängde ända in i filmkritiken. Peckinpah själv såg Straw Dogs som en brandfackla för kontroversiella biologistiska idéer om människan som blodtörstigt rovdjur vars evolution triggades till nya framsteg av ständig krigföring och viljan till makt. Inte så konstigt att kritiker och debattörer bedömde den som fascistisk.

Den nya filmen kommer i en tid när idédebatt är satt på undantag i en tidsanda av politisk uppgivenhet. Våld – särskilt hämnarvåld – har blivit en självklar grundbult i action och skräck. Med våldtäkt är det däremot tvärtom. Där har feministisk aktivism och en utökad sexbrottslagstiftning närmast förvisat övergreppet från duken utom som barbariska skurkars sätt att döma sig själv till ond, bråd död i finalen.

Följaktligen finns det till skillnad från Peckinpahs original inga oroande ambivalenser kring dessa inslag. Våldtäkten på Amy är ett solklart brott, Davids försvarsvåld i slutet framstår som oproblematiskt och berömvärt. Till och med försöket att matcha dåtidens association till Vietnamkriget och de amerikanska soldaternas massaker i Song My med en referens till Irakkriget i form av en svart krigsveteran som blivit stadens sheriff faller platt; varken han eller kriget får någon bärande roll i dramat.

Återstår en habil men aldrig påträngande thriller med solida men knappast minnesvärda rollinsatser utom i ett avseende: skådespelarvulkanen James Woods som småstadens mörka, bigotta hjärta. Försöket att matcha Peckinpahs signum i associativ klippning och actionmontage blir dock aldrig mer än till halvhjärtad kopiering utan egen identitet.