Alla helgons blodiga natt – 20 år senare

USA 1998. Halloween H20 – 20 Years Later. Regi Steve Miner Manus Robert Zappia, Matt Greenberg Berättelse Robert Zappia, Bob Weinstein, Harvey Weinstein, Kevin Williamson (baserat på karaktärer skapade av Debra Hill och John Carpenter) Foto Daryn Okada Klipp Patrick Lusser Scenografi John Willett Musik John Ottman, Marco Beltrami (Halloween-temat komponerat av John Carpenter). Med Jamie Lee Curtis Laurie Strode/Keri Tate Adam Arkin Will Josh Hartnett John Michelle Williams Molly Adam Hann-Byrd Charlie Jodie Lyn O’Keefe Sarah Janet Leigh Norma LL Cool J Ronny Joseph Gordon Levitt Jimmy Nancy Stephens Marion Wittington. Producent Paul Freeman Produktionsbolag Nightfall Productions och Dimension Films för Miramax Film Corporation Längd 85 minuter Svensk distribution Svensk Filmindustri, Scanbox (video) Svensk premiär 1998-11-06.

Kvällen den 29 oktober 1998. I Langdon, Illinois, kommer sjuksköterskan Marion Wittington kommer hem till sitt hus, där hon bott tillsammans med sin före detta chef, den sedan några år avlidne överläkaren på mentalsjukhuset: Sam Loomis. Hon ser att någon brutit sig in och tar hjälp av några grannbarn för att söka genom huset.

Bland Loomis kontorsmaterial upptäcker hon att dokumenten om Laurie Strode är borta. Hon misstänker därför att Lauries bror – den sedan 20 år dödförklarade Michael Myers – fortfarande lever och åter tagit upp sökandet efter sin syster. Då telefonen inte fungerar går hon över till huset bredvid, men finner där grannbarnen mördade. Strax därefter mördas också Marion själv av Myers, som sedan kör därifrån i hennes bil.

I den polisundersökning och de nyhetsreportage som följer på morden får vi reda på bakgrunden från de två första Alla helgons blodiga natt-filmerna. Myers spärrades ursprungligen in på Loomis mentalsjukhus 1963 efter att, sex år gammal, ha mördat sin 17 år gamla syster i familjens hem i Haddonfield, Illinois. Femton år senare, 1978, rymde han för att försöka mörda sin yngre syster Laurie, som efter att ha blivit adopterad ändrat efternamn till Strode.

Laurie överlevde, men flera av hennes kamrater dog för Michaels hand. Trots att Michael dödförklarats efter händelserna gick Laurie några år senare igenom ett vittnesskyddsprogram, som innebar att hon fick en helt ny identitet som Keri Tate och att Laurie officiellt dödförklarats som ett offer för en trafikolycka.

Summer Glen, Kalifornien. Morgonen den 30 oktober 1998. Keri Tate, rektor för en prestigefylld internatskola, vaknar skrikande efter ännu en mardröm om Myers. Hennes ångest har gjort henne både till alkoholist och tablettmissbrukare, och hon uppträder neurotiskt överbeskyddande gentemot sin 17-årige son John, särskilt vid tiden för Halloween-firandet. Hon vägrar låta honom följa med på en skolresa över helgen, något han först blir upprörd över men senare accepterar eftersom han och flickvännen Molly planerar en hemlig fest på skolan med vännerna Sarah och Charlie. Keri planerar i sin tur att spendera helgen med sin hemlige älskare, studievägledaren Will.

På kvällen den 31 oktober tar sig Myers in på skolan. Han mördar först Sarah och Charlie, sedan Will. Flyende försöker John, som blivit sårad i benet av Myers, Molly och Keri ta sig ut från skolan, men vid grinden skickar Keri iväg ungdomarna och vänder åter mot skolan för att konfrontera Myers. Efter en katt-och-råttalek i skolhuset lyckas Keri till synes ta död på Myers genom att sätta en yxa och en kniv i honom. När polis och ambulans anländer stjäl hon emellertid ambulansen med Myers' kropp. Strax innan hon kör bilen ner för ett stup vaknar Myers åter till liv, men han kläms efter kraschen fast mellan ambulansen och ett träd. Med en yxa hugger Keri av honom huvudet.

På spridda ställen i den här forcerat berättade och slappt regisserade produktionen finns det antydningar till en intressant skräckfilm. För trots att den är nummer sju i serien av Alla helgons blodiga natt-filmer, så anknyter den bara till de två första. Intrigerna i dessa är egentligen en variation på den mindre kända, kanadensiska skräckfilmen Stilla natt, blodiga natt (Black Christmas, 1974), men Hill/Carpenters mer stilistiskt drivna produktioner blev vida större succéer.

På en budget kring 300 000 dollar tjänade den första filmen in över 60 miljoner dollar under premiäråret, något som gav upphov till ett oräknerligt antal imitationer och skapade den undergenre till skräckfilmen som sedermera blivit känd som slasher films. Mest kända efterapningar är de nio Fredagen den 13:e-filmerna (Friday the 13^th, 1980–1993).

Filmfotografen Dean Cundey gjorde i de två första ALLA HELGONS BLODIGA NATT-filmerna (Halloween, 1978, och Halloween II, 1981) en pionjärinsats med den då nyligen uppfunna Steadicam, en hydrauliskt stötdämpad handkamera som används för filmens återkommande subjektiva tagningar ur vad man ofta kan tolka som mördarens perspektiv. Carpenters regi och klippning åsidosatte psykologisk realism och logik till förmån för en visuell tour-de-force i skräckeffekter. Bildkompositionerna i Cinemascope (2,35:1) gör till exempel att halv- och närbilder lämnar stora ytor bredvid den fokuserade skådespelaren; ytor i vilka mördaren kan dyka upp.

Klippningen och Carpenters egenhändigt komponerade, minimalistiska musik skapar både en ödesmättat melankolisk stämning som då och då bryts av snabba chockklipp förstärkta av genomträngande ljudeffekter. Filmerna förefaller alltså mer vara designade för fysiska, snarare än intellektuella upplevelser, något som Carpenter också framhållit i intervjuer.

Kanske är det därför som kritiken och analyserna av filmen varit tämligen enkelspåriga. Man har pekat på de uppenbart sexualiserade morden, framförallt på Lauries två synnerligen kåta klasskamrater till tonårsflickor i den första filmen liksom vårdpersonalen i den andra. Den kritiken sammanträffade i tiden med uppsvinget för den antipornografiska rörelsen inom den amerikanska feminismen under 1980-talet.

De såg i slasherfilmerna endast en lätt variation på den då gängse tolkningen av porrfilmer såsom illustrationer av ett patriarkalt samhälles förtryck och bestraffning av kvinnlig sexualitet. Genomslagskraften för deras tolkning märktes så sent som 1996, då laserskiveproducenten Voyager släppte den första Alla helgons blodiga natt i sin prestigefyllda Criterion Collection-serie av filmklassiker. I kommentarerna till utgåvan avfärdar Hill och Carpenter upprepade gånger alla anklagelser om att ha gjort en sexistisk film.

Några år tidigare hade emellertid Carol Clover, amerikansk professor i skandinavisk littertur, publicerat en tongivande nytolkning av Alla helgons blodiga natt och den efterföljande slasherfilmvågen i boken Men, Women, and Chainsaws (1992). Intressant nog följde den också på omsvängningen i den feministiska pornografidebatten som inleddes med filmprofessorn och feministen Linda Williams originella analys av porrfilmsgenren i boken Hard Core (1989). I en parallell till Williams arbete hävdade Clover att slasher-filmerna är motsägelsefulla reaktioner på förändringar i könsroller och sexualmoral i USA.

Filmerna visar mord både på kvinnor och män i sexuella situationer. De deformerade eller maskerade mördarna och de kvinnor (the final girl) som nästan undantagslöst överlever attackerna för att i filmernas slut förgöra sina plågoandar förenas i sina sexuella gränsöverskridanden – de har ofta både manliga och kvinnliga karaktärsdrag. Förkärleken för falliska vapen, främst stora knivar (skjutvapen förekommer nästan aldrig)), förstärker ytterligare den symboliska undertexten i de här filmerna, som alla är nästan helt identiska till handling och dramaturgi.

Clovers tolkning kullkastar mycket av den förenklade sensmoral som den tidigare kritiken sett som självklar. Jag skulle dock vilja gå ett steg längre än Clover, åtminstone vad gäller tolkningen av Hill/Carpenters första Alla helgons blodiga natt. Jag menar nämligen att den filmen kan ses som en allegori inte bara över en yttre kamp mot bakgrund av samhälleliga förändringar, utan också om Laurie Strodes psykologiska kamp mot sina egna könsrollsdemoner och sexuella hämningar.

I Alla helgons blodiga natt är Laurie en intellektuell, hämmad och präktig småstadsflicka. Hon trakasseras av sina kvinnliga klasskamrater Annie och Lynda, som är till synes sexuellt mer lössläppta men knappast lyckliga i sina förhållanden. Annie och Lynda är två ganska typiska stereotyper av high school-bitches som ofta skymtar i biroller till de många filmerna i skolmiljö som gjordes på 1970- och 1980-talen i USA (Carrie, 1976; Pretty in Pink, 1986; Heathers, 1989; med flera). Samtidigt som de föraktar och manipulerar sina pojkvänner, så vilar hela deras självbild och egenvärde i att de är åtråvärda sexuella objekt för just pojkvännerna.

Trots att Annie och Lynda alltså är neurotiskt låsta i sina patriarkalt definierade könsroller så avvisar och föraktar de Lauries mer intellektuella och maskulina framtoning. Laurie ser i sin tur Annie och Lynda som representanter för ett omöjligt rollval. Själva sexualiteten blir till ett hot mot hennes mer självständiga identitet. Alternativet blir därför att alltmer aggressivt tränga tillbaka de sexuella lockelserna.

In i handlingen kommer Michael Myers, en odödlig knivmördare från de moderna myternas land. Hans sensationsladdade bakgrund är att han som sexåring mördade sin 17-åriga storasyster efter att hon haft samlag med sin pojkvän. Mordet, som visas i filmens början, har tydligt incestuösa övertoner samtidigt som det kan sägas vara ett symboliskt uttryck för det straffande sexualförtrycket i de vita medelklassförorterna (jämför med slutbilden, där mördarens andhämtning ligger över bilder på husen i kvarteren där filmen utspelas).

Den dödlige Michael Myers träder in i den odödliga mytens land när han maskerar sig, och det är endast då som han kan mörda. När Laurie rycker av hans mask i den första filmen eller ropar hans namn i den andra, stannar han upp. Signifikativt spelas Myers och den maskerade knivmördaren (i eftertexterna kallad ”the Shape”) av två olika personer (Will Sandin respektive Nick Castle). Det finns dessutom ett tydligt erotiskt och psykologiskt – för att inte säga telepatiskt – band mellan Laurie och knivmördaren, snarlikt det som finns mellan huvudpersonen Laura Mars och hennes mordiske förföljare i Carpenters manus till skräckthrillern Ögon (Eyes of Laura Mars, 1978).

I Ögon ser Laura bokstavligen genom mördarens ögon när denne förverkligar hennes arrangerade sexmordsfotografier, medan Laurie (OBS! namnlikheten) i Alla helgons blodiga natt är den enda som ser mördaren och har föraningar om vad som ska hända. Symboliken förstärks också av Carpenters intertextuella referenser till science fiction-filmen Förbjuden värld (Forbidden Planet, 1956), en freudiansk omtolkning av Shakespeares Stormen (The Tempest, 1611) där en briljant vetenskapsman framkallar ett fruktansvärt odjur ur sitt omedvetna när hans isolerade planet invaderas av unga rymdfarare som väcker hans dotters sexualitet.

Liksom i Ögon kan man se mördaren i Alla helgons blodiga natt som agent för den kvinnliga huvudpersonens sexuella hämningar. Han är den falliske mördaren som både representerar lustan och dess bestraffning. Tidigt i Alla helgons blodiga natt ser vi mördaren iaktta Laurie medan hon dagdrömmande sjunger en kärlekssång om ”just the two of us”, och i del två lovsjungs han som drömprinsen i sången ”Mr. Sandman”. Hans teatrala mordarrangemang är också, liksom i Ögon, enbart till för att den kvinnliga huvudpersonen ska konfronteras med dessa uttryck för sina inre aggressioner.

Tvärtemot Carpenters regelmässigt antiintellektuella framtoning, följer han i Alla helgons blodiga natt, som i Ögon, en freudiansk metaforik om huset som sinnebilden för jagets uppbyggnad. Slutuppgörelsen äger därför följdriktigt rum på övervåningen (läs: överjaget) i det hus där Laurie vistas. Där konfronteras hon – helt traditionsenligt för skräckgenren – med det monster hon själv framkallat och som nu vänder sig mot sin skapare.

I överjaget återupprättas den patriarkala lagen. Dit anländer också samhällets mentala polis, överläkaren Sam Loomis från mentalsjukhuset, som efter ett fruktlöst sökande i grannskapet slutligen finner och skjuter ned mördaren. Men hemsökelser från det omedvetna är svåra att döda även om man tillfälligt kan hålla symtomen tillbaka; givetvis försvinner mördaren, men bara för att återvända med nya och större knivar.

Alla helgons blodiga natt II lägger, förutom några betydligt mer grafiskt explicita mord, till en intressant detalj: att Myers/”the Shape” visar sig vara Lauries äldre bror. Detta förstärker ytterligare de sexuella drivkrafterna eftersom det även introducerar ett incesttabu (vilket är den antydda orsaken till Myers första mord).

Alla helgons blodiga natt III (Halloween III: Season of the Witch, 1983) har däremot ingenting med de övriga filmerna i serien att göra. Den handlar i stället om en galen, irländsk leksaksfabrikör, som genom att tillverka dödande Halloween-masker planerar att offra miljoner amerikanska barn till sina keltiska anfäders gudar. Alla helgons blodiga natt del 4, 5 och 6 (Halloween 4: The Return of Michael Myers, 1988; Halloween 5, 1989; Halloween: The Curse of Michael Myers, 1995) återupplivar knivmördaren men utmärker sig föga utöver den obligatoriska masslakt som blivit slasherfilmens stapelvara.

Som jag nämnde i början av artikeln, tar Alla helgons blodiga natt – 20 år senare ingen hänsyn till delarna 3-6 utan följer direkt på del två. Hela prologen till berättelsen i Langdon, Illinois, är till för att ge en bakgrundsbeskrivning till den nytillkomna, yngre publiken. Produktionen är mer påkostad än de tidigare delarna (cirka 15 miljoner dollar, vilket ändå bara är hälften av vad en genomsnittlig Hollywoodfilm kostar). Genom att åter skriva in Jamie Lee Curtis stjärnroll som Laurie Strode – nu under namnet Keri Tate – i handlingen vill filmseriens producenter uppenbarligen rida på Scream-vågen. Seriens upphovsmän, John Carpenter och Debra Hill, hoppade däremot av som producent respektive regissör efter att ha läst Scream-författaren Kevin Williamsons första manusutkast.

Den tämligen profillösa Alla helgons blodiga natt – 20 år senare är ett resultat av att Williamsons utkast genomgått genomgripande omarbetningar. De nya manusförfattarna Robert Zappia och Matt Greenberg (Mimic, 1997) samt regissören Steve Miner (Fredagen den 13:e del 2 och 3, 1981 & 1982; Titta vi spökar/House, 1986) förefaller ha skurit ned filmen från ett symbolladdat psykodrama till att bli ännu en i raden av filmer på tema katt-och-råttalek i slakthuset. Vad som återstår är intressanta men aldrig utvecklade ansatser, förbigångna i all hast – förefaller det som – på grund av den (i det här fallet) snålt tilltagna längden på 85 minuter.

Till exempel finns här ett incestmotiv mellan den ensamstående Laurie/Keri och hennes ende, hårt modersbundne son John, som strax innan allhelgonanatten fyllt 17 år och alltså är lika gammal som modern var i den första filmen. Centralt i filmens handling är Johns försök att bryta bindningen till modern för att hitta en egen identitet och utveckla sitt sexuella förhållande med den jämnåriga Molly, något som modern i en klassrumsscen uppenbarligen betraktar med ogillande.

Incestmotivet understryks ytterligare i flera av diskussionerna mellan John och hans kamrater, där dessa retas med repliker som ”Har du hört talas om Oidipus?” eller ”Jag tror att du och din mor kommer att öppna ett motell vid någon enslig väg?”. Det sistnämnda anspelar naturligtvis på Psycho (1960), ytterligare markerat av Janet Leighs framträdande – ackompanjerad av några takter ur Bernard Herrmans filmmusik – i några scener samt det faktum att publiken vet att hon är mor till Jamie Lee Curtis.

Det här är naturligtvis den utlösande anledningen till att Michael Myers/”the Shape” återvänder just den här helgen, efter att ha väntat i 20 år. Hans ankomst signaleras av sången ”Mr. Sandman”, som Laurie/Keri hör på bilradion. Men i konfrontationerna mellan Laurie/Keri och Myers/”the Shape” återstår ingenting av detta tabubelagda kärleksförhållande mellan släktingar. Överhuvudtaget blir de intertextuella referenserna till de tidigare Alla helgons blodiga natt-filmerna ointressanta annat än som gags, jämförbara med de bortkastade skämt om Fredagen den 13:e (pojke med hockeymask som skräms) och Scream (visas på TV) som också förekommer.

Inte heller blir Laurie/Keris bakgrund som alkoholist och tablettmissbrukare – och därmed Myers/”the Shape” som något hon försöker undantränga inom sig – särskilt intressant för filmen. Och hennes försök till erotiska utsvävningar med Will, som avbryts av hennes ångestfyllda fixering vid brodern och sonen, hastas också snabbt förbi. Därmed förloras hela den psykologiska urladdning som förväntas följa den fysiska uppgörelsen i slutet av filmen.

Kvar finns bara för publiken att spekulera om: 1. När de förväntade mordoffren Sarah, Charlie och Will ska slaktas. 2. Hur nära döden de tre huvudpersonerna kommer innan de kan förgöra monstret. Och 3. Hur många dödande hugg som Myers/”the Shape” kommer att få innan han åter försjunker i en katatonisk dvala – tills nästa film.