Pleasantville – Michael Tapper

USA 1998. Regi Gary Ross Manus Gary Ross Foto John Lindley Klipp William Goldenberg Scenografi Dianne Wager Musik Randy Newman. Med Tobey Maguire David/Bud Parker Jeff Daniels Mr. Johnson Joan Allen Betty Parker William H. Macy George Parker J.T. Walsh Big Bob, borgmästare i Pleasantville Reese Witherspoon Jennifer, Davids syster/Mary Sue Parker Don Knotts tv-reparatören Paul Walker Skip Marley Shelton Margaret Jane Kaczmarek David och Jennifers mamma. Producenter Gary Roos, Steven Soderbergh, Alison Thomas Produktionsbolag Larger Than Life för New Line Cinema Längd 124 minuter Svensk distribution Sandrews Svensk biografpremiär 1999-04-09.

David och Jennifer är tvillingsyskon i tonåren som bor med sin mamma i en förort någonstans i USA. Jennifers största intresse är pojkar, och i skolan hon stämmer träff med en av de mest populära. De ska se en rockkonsert på tv tillsammans på kvällen när mamman är bortrest. David är däremot en inbunden nörd som älskar tv-serier från 1950-talet. Hans favoritserie heter Pleasantville och handlar om en idyllisk förort, där alla är vänliga mot varandra och där det inte existerar några sociala problem. Kvällen har han vigt åt en Pleasantville-maratonsändning som ska följas av en tittartävling om serien, en tävling som han är säker på att vinna.

På kvällen slåss syskonen om herraväldet över tv:n. Fjärrkontrollen går sönder, och Jennifers tilltänkta träff går därifrån. De ska just ringa till en tv-reparatör när en sådan ringer på dörren. När de använder den nya fjärrkontrollen de fått av den mystiske reparatören, förflyttas de in i serien Pleasantvilles värld och blir rollfigurerna Bud och Mary Sue Parker, barn till idealföräldrarna Betty och George.

I Pleasantville fungerar samhället precis som i tv-serien: det regnar aldrig, temperaturen är behagligt varm, det finns inga toaletter, inga dubbelsängar, ingen sexualitet, ingen rockmusik, inga tonårsrebeller, inga etniska minoriteter, inga hemlösa och inga färger. Alla männen arbetar i tjänstemannayrken och alla kvinnor är hemmafruar. Skolans basketbollag vinner alltid sina matcher och i undervisningen lär man ut att det inte finns någon värld utanför Pleasantville. När David och Jennifer frågar folk vad som ligger vid Storgatans slut, svarar alla undvikande.

David/Bud finner sig snabbt tillrätta eftersom han är bekant med seriens alla premisser. Jennifer/Mary Sue bestämmer sig emellertid för att göra uppror. Hon introducerar Pleasantvilles tonåringar till sex och rock'n'roll vid det som kallas Lovers Lane, en sjö där ungdomarna håller till på kvällarna. Snart börjar förändringarna märkas i staden, främst då flera av tonåringarna inte längre svartvita utan har fått färg.

Epidemin sprider sig till vuxenvärlden då Betty inleder ett förhållande med Mr. Johnson, ägaren till en milkshakebar där ungdomarna brukar vistas och där David/Bud arbetar på sin fritid. Stans borgmästare och större delen av befolkningen reagerar fientligt. De personer som är i färg anses vara en fara för stadens moraliska och sociala stabilitet.

Mr. Johnsons bar blir måltavlan för raseriet, särskilt efter att han målat ett stort nakenporträtt av Betty Parker på ett av sina skyltfönster. Lockelserna från den nya värld som främst Jennifer introducerar blir emellertid alltför frestande för invånarna, och i takt med att de ger sig hän åt tidigare okända lustar så förvandlas de och slutligen hela samhället till fyrfärg.

Betty, som funderat på att lämna Pleasantville, återvänder till sin nu betydligt tolerantare make. Tv-reparatören återvänder för att föra tillbaka David och Jennifer till sitt hem i 1990-talets verkliga USA. Jennifer bestämmer sig dock för att stanna, mest därför att framtidsutsikterna i Pleasantville ännu inte hotas av arbetslöshet, miljöförstöring och kärnvapenkrig. David återvänder däremot just som hans mor gråtande kommer hem efter att ha avslutat ett förhållande med en yngre man.

Regidebutanten Gary Ross är mest känd som manusförfattare till några underhållande och kluriga komedier, bland annat Big (1988) och Dave (1993). De filmerna, och även Pleasantville, har rötterna i en amerikansk, liberal och idealistisk tradition från Frank Capra. Liksom i den ständigt jultidsrepriserade Capra-klassikern Livet är underbart (It’s a Wonderful Life, 1946), är Pleasantvilles småstadsskildring djupt ambivalent. Här finns det både en granngemenskap av värme och solidaritet, men också en trångsynthet och en ovilja till förnyelse. Ross skapar associativa metaforer till rasism och allmän xenofobi genom att låta förändringens vindar förvandla vissa av invånarna i den svartvita småstaden till ”coloreds”, alltså ”färgade”, som genom en modernare livsstil hotar samhällets status quo.

Precis som i fallet med THE TRUMAN SHOW (1998) sätter Pleasantville upp en rad smått geniala premisser för sitt angrepp på många av de reaktionära floskler om ”family values” och ”kinder, gentler” som den kristna högern inom det republikanska partiet använder sig av i sin krigföring mot Clinton-administrationens alla försök till reformer. Även här är 1950-talsförorten ett slags fängelse, en repressiv idyll som både fysiskt och psykiskt stänger inne huvudpersonerna.

Mer än The Truman Show liknar emellertid Pleasantville verkliga svartvita serier från 1950-talet, exempelvis Father Knows Best och Ozzie and Harriet, vilka fortfarande repriseras av kristna tv-kanaler i USA. Och genom att skifta mellan svartvitt och färg, ofta i samma bild, vänder Ross elegant på det klassiska Hollywoods konventioner om drömmen i färg och verkligheten i svartvitt (se exemplevis Trollkarlen från Oz / The Wizard of Oz, 1939).

Någon större ideologisk utmaning blir det dock inte frågan om. Det är till exempel anmärkningsvärt att den korta dialogen som handlar om att det inte finns hemlösa i Pleasantville aldrig utvecklas av filmens manus. I stället trampar Ross in på samma konflikthämmade stig som så många andra filmer gjort tidigare: tonårsupproret blir en harmlös tillställning som mest handlar om rätten att ha sex och lyssna på rock’n’roll.

Metaforiken om hudfärgen blir också poänglös då ungdomarna inte i övrigt anknyter till den svarta samtidskulturen. Det är alltså inte föräldrafasorna Chuck Berry eller Little Richard som spelas på jukeboxen utan snälle Buddy Holly. Det hela utmynnar i att idyllen återupprättas i en färgrikare värld som ser ny ut, men som egentligen bara är en kejsarens nya kläder för en orubbad samhällsordning.

Ormen tillåts smyga in i Eden, men kunskapens äpple innehåller tydligen bara lite lagom lust för heterosexuellt samliv, buggdans och porträttmåleri. Inga könsroller förändras i grunden, ingen social struktur hotas och de moraliska värdena, om än uppmjukade, förefaller knappast vara i fara. Signifikativt är att Betty, mamman i tv-serievärlden, går tillbaka till sin make igen.

Det sista vi ser av tv-föräldrarna är ett idylliskt porträtt av dem sittande i en välstädad park, i sina gamla kläder. Som om inte denna mjäkighet var nog, har Ross dessutom lagt in en ramhandling till filmen som med stor tydlighet kopplar samman 1990-talets familjeupplösning – Davids och Jennifers mamma är ensamstående – med moraliskt förfall och avsaknad av framtidstro. Den upprättar därmed just den förenklade ideologiska syn på världen som den säger sig vilja kritisera.

Det mest revolutionerande ligger snarast i det tekniska genomförandet; filmen blandar ofta färg och svartvitt i samma bild. Effekterna har åstadkommits genom att man scannat varenda bild i högupplösning och sedan bearbetat filmen ruta-för-ruta i kraftfulla datorer innan materialet kopierats tillbaka till celluloidfilm. Det här är en teknik som man tidigare endast använt i kortare filmer, exempelvis reklam, men aldrig i en långfilm.

Några amerikanska recensenter har felaktigt angivit färginslagen som gjorda i Technicolor eftersom den metoden var populär långt in på 1950-talet. Men filmen är faktiskt inspelad med vanlig teknik. Däremot har man med datorernas hjälp kunnat styra färgsättningen och pigementmättnaden så att det bitvis ser ut som Technicolor-färg med mycket lyster.