Trash Aesthetics – Michael Tapper

Deborah Cartmell, I Q Hunter, Heidi Kaye & Imelda Whelehan (red) Trash Aesthetics. Popular Culture and Its Audience (Film/Fiction Volume 2), London: Pluto Press, 1997

Under senare år har forskare inom bland annat litteratur och film ifrågasatt sina respektive områdens klassiska historieskrivningar, som kännetecknats av en fastlagd kanonisering av mästerverk och genier. Kritiken är inte bara riktad mot en kvardröjande konstnärsromantik utan även mot inrättandet av en smakhierarki. En av de viktigaste tendenserna inom kritiken har gått under samlingsnamnet British Cultural Studies, en marxistiskt präglad forskning som bland annat inriktat sig på populärkulturstudier, exempelvis av rockmusik, tv-serier, subkulturer, fanklubbar med mera.

Ledstjärna för den här kritiktraditionen har varit den franske sociologen Pierre Bourdieus teorier om smakhierarkins klasskaraktär, främst hämtad från boken La Distinction: Critique social du jugement (1979; engelsk översättning Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste Cambridge, Massachussets: Harvard University Press 1984). God smak är enligt Bourdieu inte bara ett kvalitetsbegrepp på det som ska klassificeras utan än mer på den som klassificerar, en klassmarkering av en socialt väl lämpad person för värdeomdömen. Denna person är utrustad med en estetisk näsa som kan skilja det sköna från det fula, det distingerade från det vulgära, bra från dåligt, konst från skräp.

Vid sidan av den akademiska kritiken har det också växt fram alternativa smakhierarkier. På 1980-talet fick bland annat den så kallade kultfilmen sitt genombrott. Kultfilmen kännetecknades inte av kända regissörsnamn, genreavgränsningar eller stilbildande meriter utan av några filmkritikers urval enligt särskilda estetiska preferenser. Harry och Michael Medveds böcker The Fifty Worst Movies of All Time (New York: Villard Books 1979) och The Golden Turkey Awards (New York: Villard Books 1980) startade en internationell trend av kalkonfilmfestivaler där den traditionella värdeskalan för god smak vändes upp och ned så att de filmer som värderades som sämst framhölls som särskilt sevärda.

Andra böcker – Danny Pearys Cult Movies 1–3 (London: Vermilion 1981, 1983, 1985) J. Hobermans & Jonathan Rosenbaums Midnight Movies (New York: Harper & Row 1983) och Michael Weldons The Psychotronic Encyclopedia of Film (New York: Ballantine 1983) – byggde upp en ny filmkanon och en ny smakhierarki baserad huvudsakligen på undergroundsuccéer från de amerikanska storstadsbiograferna, till exempel Night of the Living Dead (1968), Pink Flamingos (1972) och Eraserhead (1977). De här var dock oftast filmer som med tiden kom att erkännas för sina konstnärliga meriter.

En mer omdebatterad attack mot de etablerade kritikernas smakhierarki gjordes av den amerikanske filmrecensenten John Bloom. I början av sin karriär var han den klassiskt ”seriöse” kritikern som lovsjöng europeisk konstfilm och Hollywoodfilmer med socialt budskap. Men från 1982 antog han även en andra identitet och blev drive-in-konnässören Joe Bob Briggs, som, vid sidan av Blooms traditionella recensioner, introducerade en alternativ värdeskala (se samlingsvolymen Joe Bob Goes to the Drive-In New York: Delacorte Press 1987). Exploateringsfilmer, vars handling reducerats maximalt till förmån för spektakulära skräck-, äckel-, vålds- eller sexscener, fick genomgående de högsta betygen.

I antologin Trash Aesthetics, som lutar sig mot traditionen från British Cultural Studies, konstaterar emellertid Paul Watson helt korrekt att kult- och exploateringsfilmen nu integrerats i den konventionella Hollywoodfilmen och därmed upphört som estetiskt alternativ. Jurassic Park (1993) och Independence Day (1997) är huvudsakligen en serie effektscener sammanlänkade av en lövtunn intrig. Mars Attacks! (1997) är en självmedveten högbudgetvariant av usel science fiction från 1950-talet. Kultregissörer som John Waters och George Romero har slipat ned de mest utmanande dragen från exploateringsfilmen och gör numera produkter acceptabla för den etablerade film- och tv-industrin. Och filmkritiken har naturligtvis anpassat sig efter den nya skräpestetiken. Smaklöshet har blivit accepterad, men som en del av smakhierarkin och inte som dess dödgrävare.

Kvar finns publiken, och det är den som författarna i Trash Aesthetics huvudsakligen intresserat sig för. Tvärtemot vad som har blivit normen i den svenska film- och videodebatten demonstrerar antologins skribenter att publiken är aktiv, upplyst och medveten. De skriver om hur filmer, tecknade serier och science fiction-litteratur används av olika publikgrupper och subkulturer. Redan i inledningen återges hur ett av 1995 års största kritiker- och publikfiaskon, Showgirls, gick hem hos New Yorks homosexuella. Likt Rocky Horror Picture Show (1975) återkom många föreställning efter föreställning, lärde sig replikerna och började agera mot filmen i biosalongen.

I en essä om den brittiska postmoderna tecknade serien och senare Hollywoodproduktionen (från 1996) Tank Girl skriver Imelda Wheelhan och Esther Sonnet om hur titelpersonen självmedvetet problematiserar sina egna förutsättningar och klichéer. Tank Girl befinner sig i konstant uppror mot sina skapare Jamie Hewlett och Alan Martin, som hon bland annat anklagar för sexistiska fantasier när de förser henne med sexuellt utmanande kläder eller försöker rita henne naken i någon scen. Hennes Madonna-inspirerade klädsel i utanpåliggande behå, grova militärkängor samt hennes snaggade hår blev också stilbildande för många lesbiska i Storbritannien trots att serien alltså gjordes av och för heterosexuella män.

Det centrala är alltså publikens användande av fiktionerna, inte fiktionernas påverkan på publiken. Skillnaden är viktig, men trots att röster liknande de brittiska skribenternas ibland även hörs i den svenska debatten hänger den gamla synen om publiken som passiv och lättpåverkad kvar. Särskilt lättpåverkad anses ju publiken vara av något som den aktuella värnaren om god smak anser förmedlar dålig smak. Men, för att återknyta till Bourdieu, så säger kultursnobbistiska värdeomdömen mer om klasstillhörigheten hos den som uttalar sig än om föremålet för omdömet.