Lon Chaney – Michael Tapper

Michael F. Blake Lon Chaney. The Man Behind the Thousand Faces New York: The Vestal Press 1993
— A Thousand Faces. Lon Chaney’s Unique Artistry in Motion Pictures New York: The Vestal Press 1995
— The Films of Lon Chaney New York: The Vestal Press 1998

Ringaren i Notre Dame
USA 1923. The Hunchback of Notre Dame. Regi Wallace Worsley Manus Perley Sheehan, Edward Lowe Jr. Förlaga Roman Titel Ringaren i Notre Dame (Notre Dame de Paris, 1831) Författare Victor Hugo Foto Robert S Newhard Klipp Sidney Singerman, Maurice Pivar, Edward Curtis Scenografi E E Sheely, S. Uliman. Med Lon Chaney Quasimodo Ernest Torrance Clopin Patsy Ruth Miller Esmeralda Norman Kerry Phoebus Kate Lester Mme de Gondelaurier Brandon Hurst Jehan Raymond Hatton Gringoire. Producent Carl Laemle Produktionsbolag Universal Längd 97 minuter (originallängd: cirka 120 minuter).

Paris 1482. Under årets karneval på torget nedanför Notre Dame-katedralen väljs Quasimodo, den missbildade klockringaren, till kung. Senare förtrollas han av den unga zigenerskan Esmeralda, dotter till de fattigas ledare Clopin, då hon dansar. Hans åtrå för Esmeralda delas dock av Jehan, en före detta präst med politiska ambitioner som har kontroll över Quasimodo. En kväll skickar Jehan ut Quasimodo för att kidnappa Esmeralda, men överfallet avvärjs av en trupp soldater under ledning av officeren Phoebus. Quasimodo arresteras och döms till piskstraff på torget. Efter straffet häcklas han av folkmassan, men Esmeralda förbarmar sig och ger honom vatten. Phoebus och Esmeralda förälskar sig i varandra och fortsätter att träffas i smyg. Under ett av deras möten sticker dock den svartsjuke Jehan ned Phoebus och arrangerar så att Esmeralda får skulden. Hon torteras och döms till döden, men räddas från sitt straff av Quasimodo, som för henne till en fristad i kyrkan. Jehan lurar dock Clopin att tro att kungens trupper kommer att ignorera fristadslagen och hämta Esmeralda. Samma kväll stormar Clopin och de fattiga mot katedralen, men möts av motstånd från den till tänderna beväpnade Quasimodo som använder katedralen som en fästning. Den tillfrisknade Phoebus får reda på vad som hänt och kommer till undsättning. Under striderna kämpar Jehan och Quasimodo uppe i klocktornet. Puckelryggen lyckas kasta ned Jehan mot en säker död på torget, men får strax dessförinnan några fatala knivhugg av denne. Döende ser Quasimodo hur Phoebus och Esmeralda återförenas. Han lyckas sedan ta sig till klockorna, som han ringer i en sista gång.

The Hunchback of Notre Dame (ld/dvd)
USA 1998. Antal skivor 1 (CLV) LD/DVD-distribution Image LD-premiär Maj 1998 DVD-premiär Mars 1999 Regionkod DVD 1. Kommentar Videoöverföring från en 35 mm tintad kopia i korrekt hastighet. Engelska mellantexter. Digitalt ljudband med orkestermusik och ljudeffekter i mono. Supplement Faksimil av programhäftet till filmen. Essä om filmen av Michael F Blake på omslaget. Kort filmsekvens On The Hunchback Set (cirka 3 minuter) som visar delar av scenografin och ett inslag ur en nyhetsfilm där Lon Chaney demonstrerar hur han tänker sig att rollen som Quasimodo ska spelas.

Han som får örfilarna
USA 1924. He Who Gets Slapped. Regi Victor Sjöström (under sitt ameikanska namn Victor Seastrom) Manus Victor Sjöström och Carey Wilson Förlaga Pjäs Titel He Who Gets Slapped (1922) Författare Leonid Andrejev Foto Milton Moore Klipp Hugh Wynn Scenografi Cedric Gibbons. Med Lon Chaney Paul Beaumont/HE Norma Shearer Consuelo John Gilbert Bezano Tully Marshall greve Mancini Marc MecDermott baron Regnard Ford Sterling Tricaud Harvey Clark Briquet Paulette Duval Zinida Ruth King Beaumonts hustru. Producent Irvin G Thalberg Produktionsbolag MGM Längd 72 minuter.

Paris, tidigt 1900-tal. Uppfinnaren Paul Beaumont får både sin senaste, revolutionerande upptäckt och sin vackra hustru stulen av mecenaten baron Regnard. Misstrodd av sina kollegor inom vetenskapen och föraktad av sin fru, flyr Beaumont till en cirkus där han blir han clownen HE, som varje kväll blir örfilad av clownkollegorna för sina filosofiska funderingar om världens tillstånd. På avstånd har han förälskat sig i ryttarinnan Consuela, men hon har bara ögonen för sin ryttarpartner Bezano. Consuelas far, cirkusdirektören Mancini, planerar emellertid att gifta bort Consuela med den rike baron Regnard, som lämnat Beaumonts före detta hustru. Hämnlysten låser Beaumont in Mancini och Regnard i ett rum och röjer sin identitet. Under det efterföljande slagsmålet blir han dödligt sårad av Mancini, men lyckas ändå lura sina banemän att öppna en dörr bakom vilken han har ställt en öppnad lejonbur. Lejonet dödar Regnard och Mancini innan lejontämjerskan kommer till undsättning. Döende stapplar Beaumont ut manegen iförd sin clownkostym. Han dör i Consuelos armar, förvissad om att hon blir lycklig med Bezano.

The Unholy Three
USA 1925. Regi Tod Browning Manus Waldemar Young Förlaga Roman Titel The Unholy Three (1917) Författare Clarence A. Robbins Foto David Kesson Klipp Daniel J. Gray Scenografi Cedric Gibbons, Joseph Wright. Med Lon Chaney Echo Harry Earles Tweedledee Victor McLaglen Hercules Mae Busch Rosie Matt Moore Hector MacDonald. Producent Irving G Thalberg Produktionsbolag MGM Längd 86 minuter.

En amerikansk storstad. Buktalaren Echo och hans nöjesfältskollegor, dvärgen Tweedledee och den starke Hercules, blir arbetslösa då varitén slår igen. Tillsammans med Echos flickvän Rosie, som skaffat extrapengar genom fickstölder bland nöjesfältsbesökarna, startar de en djuraffär som täckmantel för sin inbrottsverksamhet. Utklädd som en gammal kvinna säljer Echo vad kunderna tror är talande papegojor. Väl hemma med de nu talovillige fågeln ringer kunderna snart efter affärsinnehavaren, som skyndar till undsättning med en barnvagn där Tweedledee ligger och låtsas vara spädbarn. Under tiden som Echo uppehåller kunden undersöker Tweedledee hemmet efter begärligt stöldgods, och på natten bryter alla tre sig in för att stjäla det mest värdefulla. En kväll bestämmer sig dock Tweedledee och Hercules för att själva göra ett inbrott hos en av affärens kunder. Kallblodigt mördar de både fadern i huset och hans lilla dotter, och snart kommer polisen till djuraffären på jakt efter ledtrådar. För att avleda uppmärksamheten smusslar de tre förbrytarna in stöldgodset hos Hector MavDonald, en naiv ung expedit som de anställt i affären. Polisen hittar stöldgodset och en rättegång mot Hector inleds. Rosie, som förälskat sig i Hector, hotar dock att gå till polisen. Trion kidnappar därför henne och flyr upp till en stuga i bergen. Echo tar också med sig en gorilla från djuraffären. Så småningom lyckas dock Rosie övertala Echo att hjälpa Hector mot att hon lovar att förbli Echo trogen. Under rättegångsförhandlingarna försöker först Echo använda sig av sina buktalarkonster för att rentvå Hector, men tyngd av sitt samvete träder han slutligen fram och berättar om de verkliga händelserna. Både Hector och Echo frikänns. Samtidigt uppe i bergen hör Tweedledee hur Hercules berättar för Rosie om sina konspiratoriska planer för att undanröja sina partners. Han släpper ut gorillan, som dödar både Tweedledee och Hercules. Rosie undkommer och möter den frigivne Echo, som åter tagit upp buktaleriföreställningarna. Han löser henne från trohetslöftet och hon går iväg för att förenas med Hector.

The Unknown
USA 1927. Regi Tod Browning Manus Waldemar Young (efter en berättelse av Tod Browning) Foto Merritt Gerstad Klipp Harry Reynolds, Erroll Taggart Scenografi Cedric Gibbons, Richard Day. Med Lon Chaney Alonzo Joan Crawford Nanon Norman Kerry Malabar John George Cojo John Sainpolis läkare. Producent Irving G Thalberg Produktionsbolag MGM Längd 49 minuter.

Spanien. Alonzo gömmer sig från polisen på en circus, där han utger sig för att vara armlös. Hans nummer består av att han med fötterna kastar knivar runt sin kvinnliga assistent, Nanon, som han också är förälskad i. Nanon känner sig trygg med honom eftersom hon har en fobisk skräck för att omfamnas av mäns armar och inte tror att Alonzo har några. Trygg i förvissningen om hennes rädsla uppmuntrar Alonzo cirkusens starke man, Malabar, att göra närmanden till hennes förskräckelse och avsmak. En kväll upptäcker Nanons far, som äger cirkusen, att Alonzo har armar och att hans ena hand har två tummar, något som stämmer med beskrivningen av en brottslig på en efterlysningslapp. Alonzo mördar den gamle mannen genom att strypa honom. På avstånd ser Nanon händelserna, men minns bara de två tummarna på den ena handen. Övertygad om att det är enda sättet att bli Nanons älskare tvingar Alonzo en läkare att amputera bägge armarna på honom, men då han återvänder till cirkusen efter konvalecensen så upptäcker han att Nanon kommit över sin rädsla och förälskat sig i Malabar. Under ett nytt cirkusnummer ska Malabar hålla emot två hästar – en i var hand – som springer på ett rullande band. Om bandet stannar kan resultatet bli att Malabar armar slits loss av hästarna. Under numret stoppar Alonzo bandet. Men när Nanon nästan blir nedtrampad i sina försök att lugna en av hästarna kommer Alonzo till hennes undsättning, bara för att själv hamnar under hovarna.

The Lon Chaney Collection: He Who Gets Slapped, The Unholy Three, The Unknown (ld)
USA 1998. Antal skivor 2 (CLV) Totallängd 207 minuter LD-distribution Image LD-premiär 1998-08-28. Kommentar Videoöverföringar från 35 mm kopior. Endast He Who Gets Slapped är tintad, de andra filmerna är i svartvitt. Endast The Unknown har ett digitalt ljudband med orkestermusik i stereo; de andra filmerna har digitala ljudband med orkestermusik i mono. Supplement Essä om filmerna av Michael F Blake på omslaget.

Lon Chaney (1883–1930) är en legend inom amerikansk film. (Lon är en förkortning av Leonidas och inte Alonzo, som ofta felaktigt anges i uppslagsverk.) Fortfarande sjuttio år efter sin förtidiga död i strup- och lungcancer är han fortfarande den mest mytomspunna skådespelaren i filmhistorien, och bland skräckfilmsfans en vida mer gäckande personlighet än konkurrenterna Bela Lugosi och Boris Karloff. Men så gjorde Chaney också bara en talfilm; hans ryktbarhet vilade helt på en rad stumfilmer som de flesta av skräckfilmsentusiaster aldrig har sett och tidigare inte heller haft möjlighet att se. Chaney och filmerna har bedömts utifrån stillbilder på de idag fortfarande imponerande och skräckinjagande maskerna som han skapade till sina gestaltningar av bland annat Ringaren i Notre Dame och Fantomen på stora operan (The Phantom of the Opera, 1925). Han kallades välförtjänt för ”Mannen med tusen ansikten” och var egentligen inte alls verksam inom skräckfilmen eftersom denna genre inte uppstod förrän med talfilmen Dracula (1931).

I själva verket hade Lon Chaney en långt mer varierad skådespelarkarriär än vad filmhistorieskrivningen vanligen ger honom erkännande för. Även i den föregivet verklighetsbaserade filmen med just titeln Mannen med 1 000 ansikten (The Man of a Thousand Faces, 1957; med James Cagney i rollen som Chaney) framhålls hans mest spektakulära filmer på bekostnad av andra, i samtiden minst lika populära arbeten.

Redan under sin livstid försökte han nyansera de oftast förvrängda bilderna av hans kameleontliknande förvandlingsförmåga, men ett stående skämt bland karikatyrtecknare och vitsmakare var variationer på repliken: ”Don’t step on that spider, it might be Lon Chaney!” I Hollywood var han emellertid under 1920-talet inte bara en aktad sminkeffektinnovatör och förvandlingskonstnär, utan en karaktärsskådespelare och en i hög grad ambitiös pådrivare för att genomföra flera av de filmer som kom att bli hans och decenniets mest minnesvärda. Innan sin stjärnstatus var han också aktiv på 1910-talet som regissör till en rad nu försvunna filmer.

Otroligt nog har det dröjt ända tills 1990-talet innan det gjorts något seriöst arbete om Chaney. Nu föreligger det äntligen ett rejält verk. I tre böcker har amerikanen Michael F. Blake efter grundliga efterforskningar och med hjälp av Chaneys släkt kartlagt skådespelarens liv och karriär. Den första boken, The Man Behind the Thousand Faces, är en regelrätt biografi. Den andra, A Thousand Faces, rekapitulerar summariskt delar av biografican i den första boken, men fördjupar sig i Chaneys sminkningsteknik och skådespelarmetod. Blake kartlägger inte bara de fysiska förberedelserna (smink, stuntträning etc) utan även de de psykologiska. Chaney framstår här närmast som en skådespelare enligt Stanislavskijs berömda metod i sitt inkännande förhållande till rollkaraktärerna. Blakes Chaney-forskning avrundades i fjol med den utförliga, kommenterade filmografin The Films of Lon Chaney.

För första gången kan en åtminstone någotsånär vederhäftig bild av den verklige Lon Chaney tränga fram genom alla mytspunna dimridåer. Blake redovisar utförligt Chaneys uppväxt under blygsamma omständigheter i Colorado Springs som en av tre barn (ytterligare ett föddes men dog tidigt) till dövstumma föräldrar. Lon tvingades i unga år sluta skolan så att han kunde sköta sin sjukliga mor, och Blake spekulerar i att det var när han agerade länk mellan yttervärlden och modern som han utvecklade den pantomimiska skicklighet som skulle göra honom världsberömd.

Så småningom började han arbeta bakom kulisserna på den lokala varité- och teaterlokalen och började snart uppträda. Från 1902 finns det dokumentation om att Chaney på heltid arbetade som varitéartist. Liksom så många andra artister hade han en bred och varierad repertoar. Han sjöng, berättade roliga historier, dansade och agerade i farsnummer.

Under tio års tid framlevde Lon Chaney ett tämligen anonymt liv som en av tiotusentals underhållare i den amerikanska varitébranschen, en stor och oerhört folkligt populär nöjesindustri som fram till första världskriget omsatte vida mer pengar än filmen. Han var aldrig något affischnamn, men kunde försörja sig. Ändå sökte han sig 1912 till Hollywood och filmen, en verksamhet som många teater- och varitéaktörer såg ned på både som konstnärligt tveksam och som ekonomiskt äventyrlig. Blake förklarar det med Chaneys skilsmässa från första hustrun, varitékollegan Cleva, som genom sitt självmordsförsök i samband med äktenskapskrisen och vårdnadstvisten om ende sonen Creighton (senare känd som Lon Chaney Jr.) ställde till med skandal. Skandalen skulle ha tvingat Chaney bort från scenen och till filmen som det enda alternativet. Påståendet är tveksamt eftersom Clevas egen karriär på scenen fortsatte (om än i nedåtgående spiral på grund av hennes alkoholism).

Troligare är att Lon Chaney sökte sig till filmen därför att lönen även för mindre roller var avsevärt bättre än vad han kunde tjäna som varitéartist. Risken var naturligtvis att det kunde gå långt mellan arbetstillfällena. Redan på den tiden strömmade nämligen amatörer från hela landet till Hollywood. Utanför grindarna till filmbolagen kunde man se massor av arbetslösa som väntade på några timmars arbete som statister.

Chaney hade dock en avsevärd fördel framför de andra lycksökarna: han var en erfaren scenartist med många talanger som kom till användning inom filmen, främst den pantomimiska skickligheten. Hans med tiden växande ryktbarhet som förvandlingskonstnär med hjälp av sin sedermera omtalade sminkväska var naturligtvis också ett sätt att skapa sig en nisch i den hårda konkurrensen. Som Blake helt riktigt konstaterar, blev Chaney aldrig någon snutfager förste älskare, till skillnad från bland andra Rudolph Valentino, Roman Novarro eller John Gilbert.

Genom sin egen tjugoåriga erfarenhet som sminkör i filmbranschen (och säkerligen efter studier av Chaneys väska, som med orört innehåll sedan ägarens död finns utställd på Natural History Museum i Los Angeles) avslöjar Blake många av de felaktiga beskrivningar av Chaneys sminkningsteknik som figurerat, inte minst på grund av skådespelarens hemlighetsmakeri. Chaney använde helt enkelt samma slags smink som utvecklades i hans samtid för teatern och filmen, men var ovanligt kreativ i sin teknik.

Han följde noga alla nya innovationer på området, och i ett avsnitt av den första boken berättar Blake utförligt om den oerhörda skillnaden mellan smink för ortokromatisk film, som kring 1918 ersatte den ursprungliga monokromatiska, och den efterföljande pankromatiska filmen, som i sin tur ersatte den ortokromatiska kring 1926. I ett utmärkt appendix till samma bok infogar Blake en artikel om filmsminkning som författats av Chaney, vilken ansågs vara en så ledande expert att han fick skriva uppslagsordet på området för Encyclopedica Britannica.

Det föreligger en viss revidering av den första boken i den andra. Efter The Man Behind the Thousand Faces har Blake haft uppenbarligen haft kontakt med skräckfilmskännaren David J. Skal, vars utmärkta biografi om Tod Browning, Dark Carnival, kom samma år som A Thousand Faces, alltså 1995. Medan The Man Behind the Thousand Faces tvärtemot gängse filmhistorieskrivning tonar ned Brownings betydelse för Chaneys karriär och helt riktigt framhåller att det faktiskt var i filmer för andra regissörer som Chaney blev mest populär, så återupprättar A Thousand Faces ändå Browning som en betydelsefull regissör i Chaneys karriär. Och man kan undra varför.

Bland Chaneys största kassasuccéer kommer nämligen den överst placerade Browning-filmen, London After Midnight (1927), först på nionde plats. Störst framgång hade han med andra regissörer, till exempel Wallace Worsley (Ringaren i Notre Dame), Rupert Julian (Fantomen på stora operan) och William Nigh (Mr Wu, 1927).

Bland Chaneys största kassasuccer finns det också flera filmer där skådespelaren, till skillnad på hos Browning, agerar i roller utan att med hjälp av smink förändra sitt utseende. Han blev exempelvis oerhört populär som hårdför marinkårssergant med ett hjärta av guld i Det brinner i öster (Tell It to the Marines, 1927), ett rollporträtt som återanvänts i många senare filmer, bland annat av John Wayne i Nationens hjältar/Den blodiga stranden (Sands of Iwo Jima, 1949) och av Louis Gossett Jr i En officer och en gentleman (An Officer and a Gentleman, 1982).

Vid upprepade tillfällen spelade Chaney dessutom både gangster och polis med framgång. Som polis gjorde han succé med While the City Sleeps (1928). Alla de här filmerna var alltså större publikframgångar än någon av Browning/Chaney-filmerna. Ändå återgår Blake i viss mån till den filmhistoriska traditionen, där Browning framställs som en nyckelregissör i Lon Chaneys karriär. Anledningen är enkel: ingen annan regissör gjorde tio filmer med Chaney under dennes tid som filmstjärna på 1920-talet. Wallace Worsley, som kommer närmast, regisserade tre. Det finns således en anledning att särskilt granska konstellationen, i synnerhet som den fortsatte trots att det ekonomiska resultatet inte var av högsta klass.

Blake anger två trovärdiga förklaringar till att Chaney gång på gång arbetade med Browning:

Irving Thalberg trodde på konstellationen Chaney/Browning och månade särskilt om de filmer som blev resultatet av samarbetet – både av ekonomiska men främst av personliga skäl. Thalbergs biografer (till exempel Roland Flamini och Bob Thomas) har tidigare snuddat vid att den unge producenten hade en fascination för det bisarra och avvikande som bottnade i hans egen sjuklighet. Det skulle också vara anledningen till att han, då han 1923 lämnade Universal för MGM, snabbt köpte över både Chaney och Browning från sin tidigare arbetsgivare.
Chaney attraherades av de speciella roller som Browning skapade åt honom i filmerna. Mer än i någon av hans andra filmer befinner sig Chaneys rollkaraktärer hos Browning i moralisk ambivalens; de är varken goda eller onda. Och trots de ofta osympatiska dragen hos exempelvis Echo i The Unholy Three eller Alonzo i The Unknown, så finns det alltid något försonande drag som väcker empati och förståelse för dem hos åskådaren.

Till Blakes två vägande skäl kan man lägga ett tredje: från 1925 var Chaney kontrakterad av MGM. Oavsett om han arbetade eller inte var filmbolaget tvunget att betala hans lön (cirka 3 000 dollar/vecka). Således hade MGM inte råd att låta honom gå sysslolös. Liksom andra stjärnor fick han agera i de filmer som anvisades, och det gjordes av Irving Thalberg, som kanske mer än Tod Browning formade Lon Chaneys karriär under 1920-talet.

För att gå varvet runt i resonemanget så föreföll Chaney ha en särskild dragning till sammansatta, moraliskt tvetydiga rollkaraktärer med en närmast ödesbestämt tragisk livsbana. Han ovilja mot manliga stjärnor i primadonneaktiga älskarroller är välkänd. Och han framhålls ofta som den ende manlige stjärnan som i sina filmroller så gott som aldrig vann flickan.

Tvärtom ställdes han ofta i kontrast till de upphaussade manliga filmstjärnorna, exempelvis John Gilbert i Han som får örfilarna eller Norman Kerry i Ringaren i Notre Dame och The Unknown. Ändå hade han en stor och trogen beundrarskara. Man kan hitta något av en sentida motsvarighet i Robert De Niro, som liksom Chaney har attraherats av problematiska rollkaraktärer vilka han inkarnerar med en fanatisk hängivenhet och som därigenom har väckt beundran hos den breda publiken.

Michael Blake har gjort en pionjärinsats i forskningen kring en av stumfilmens centrala skådespelare. Hans tre böcker kommer med all sannolikhet att bli standardverken om Chaney för lång tid framöver. Det enda förbehållet är dock hans ibland oreserverade knäfall inför subjektet, men det är en vanlig synd bland många som skriver biografer, undantaget de som vill gräva fram skandaler. Blake är helt enkelt ibland alltför entusiastisk för att ha en kritisk distans till ämnet, i synnerhet i den första boken. Den andra boken, A Thousand Faces, modifierar flera gånger ståndpunkterna från den första på ett intressant sätt, mest påtagligt om Fantomen på stora operan.

Det är dessutom glädjande att flera av Lon Chaneys mest kända filmer nu börjat utkomma på videokassett, laserskiva och dvd. Förutom de jag tagit upp ovan har Fantomen på den stora operan kommit tidigare på laserskiva (recenserad i Filmhäftet 1998:1, #101) och finns nu även på dvd. Dessutom har Kino Video i New York nyligen släppt The Penalty (1921), och det lär komma fler titlar. Liksom Michael Blake väntar många filmentusiaster och filmforskare på att den försvunna filmen London After Midnight ska hittas i något filmarkiv eller hos någon privat samlare. Det var nämligen vad som helt oväntat hände för 25 år sedan med The Unknown, en film som länge ansågs vara för alltid försvunnen innan någon hittade den på ett filmarkiv i Frankrike. Den hade inte upptäckts tidigare eftersom den låg bland en samling osorterade och oidentifierade filmer därför att den var märkt Inconnu, okänd, vilket var filmens franska titel men som missuppfattades som en sorteringsbeteckning.

The Unknown ingår nu, med engelska texter, på laserskiveutgåvan The Lon Chaney Collection, som också innehåller de klassikerna Han som får örfilarna och The Unholy Three. Bildkvaliteten på videoöverföringarna av alla de tre filmerna är hög, men endast Han som får örfilarna är tintad enligt samtidens konventioner, dock med tämligen blekta färgtoner. Som vid andra stumfilmsöverföringar till video kunde man här lätt bearbetat filmerna med dator och förstärkt eller byggt upp tintningen i filmerna.

Till alla tre titlarna har man lagt på orkestermusik, som emellertid inte är följsam gentemot filmernas händelseförlopp och klippningsrytmer. Därmed undermineras också filmernas dramatik; endast Victor Sjöströms begåvade regiarbete räddar He Who Gets Slapped. I de andra två fallen är det snarare klippningen och skådespelarinsatserna som tillsammans med de bisarra intrigerna håller intresset uppe, och det är trist eftersom filmerna förtjänar en bättre behandling.

Än värre är det med Ringaren i Notre Dame, som brottas med en störande ljudmatta av okänsligt pålagd orkestermusik ibland i direkt kontrast till det som visas i bild. Dessutom är bildkvaliteten usel. Man har inte ens använt sig av den vedertagna tekniken Wetgate vid videoöverföringen för att eliminera skrapmärken och annan åverkan på bildrutan. Det är också tämligen uppenbart att man på en del ställen skarvat in delar av en annan kopia för att göra filmen så komplett som möjligt.

Man kanske inte hade invänt mot förfarandet om det nu inte var så att denna andra filmkopia har en helt annan och sämre gråskala samt är avsevärt oskarpare än det huvudsakligen använda materialet. Det är rent svindel att sälja en så undermålig produkt, och Michael Blake, som skrivit essän på omslaget, borde inte lånat sig till att därigenom legitimera utgåvan. Det är just sådana här usla versioner som ger stumfilmen dess oförtjänta rykte om dålig bildkvalitet.

Förhoppningsvis kan emellertid Blakes böcker generera ett tillräckligt intresse om Chaney och dennes filmer så att restaurerade versioner av dessa och andra titlar med lika hög kvalitet som laserskiveutgåvan av Fantomen på stora operan kan ges ut inom en snar framtid.