Magnetisörens femte vinter

Danmark/Sverige/Norge 1999. Regi Morten Henriksen Manus Morten Henriksen Förlaga Roman Titel Magnetisörens femte vinter (1964) Författare Per Olov Enquist Foto Dirk Brüel Klipp Ghita Beckendorff Scenografi Karl Juliusson Musik Arild Andersen. Med Rolf Lassgård Dr. Selander Johanna Sällström Maria Selander, hans dotter Ole Lemmeke Friedrich Meisner Gard B. Eidsvold Dr. Stenius Stina Ekblad Selanders hushållerska Björn Granath landshövding Aspelin Lena Nilsson fru Hofverberg Erland Josephson herr Hofverberg. Producent Lise Lense-Møller Produktionsbolag Magic Hour Films i samarbete med Nordisk Film, Norsk Film, Athena Film & Video, Felicia Film, Pandora Cinema, Danmarks Radio TV Drama, Sveriges Television Drama Produktionsstöd Eurimages, European Script Fund Längd 122 minuter Svensk distribution Egmont/Columbia TriStar Svensk premiär 1999-03-05.

En småstad i norra Sverige, vintern 1819. Dr Selander är en respekterad läkare i trakten, särskilt som han är landshövding Aspelins livmedikus. Han är ensamstående pappa och plågas av att hans enda barn, unga dottern Maria, blivit blind efter en traumatisk barndomsupplevelse. Hennes själsåkomma förorsakar dessutom att hon vägrar ha kontakt med någon annan än honom. Den unge och begåvade Dr Stenius, läkarkollega till Selander, uppvaktar Maria så gott som dagligen, men hon låter honom aldrig komma nära. När Friedrich Meisner, en självutnämnd läkare och magnetisör, anländer till staden vill Dr. Stenius driva ut denne som en kvacksalvare. Dr Selander är dock mer tolerant, särskilt som han ser en ung torgförsäljerska bli mirakulöst botad från sina ansiktsvårtor.

En skeptisk allmänhet och en lätt road Dr. Selander fascineras emellertid av Meisners helande förmågor när denne botar Maria från blindheten. Vad han inte vet är att Meisner inte så mycket bryr sig om sina fysiska verktyg för att bota som den suggestionskraft hans metoder har på patienterna. I Marias fall är det en slags djuphypnos och samtalsterapi som förlöser hennes blindhet genom att lokalisera den till en bortträngd händelse då hon som tioåring utsattes för gruppvåldtäkt av några ryska soldater och sedan stöttes bort av sin äcklade mor. Förlöst till kropp och själ blir Maria förälskad i Meisner, och Dr. Stenius blir än mer fast i motståndet mot rivalen.

Meisner slår snabbt upp en praktik, där han med hjälp av en egenhändigt konstruerad apparat som innehåller en vätskeblandning kan bota flera patienter samtidigt. Dr. Selander ger inrättningen en legitimitet genom att arbeta hos Meisner som vetenskaplig iakttagare. Han får dock sparken som landshövdingens livmedikus, en tjänst som övertas av Dr Stenius. Meisners affärer går lysande, och den förälskade Maria gör sig ärenden till hans klinik. Väl där bevittnar hon emellertid en eftermiddag hur Meisner i enrum våldtar en hypnotiskt sövd änka. Trots händelsen förbarmar hon sig dock över den till synes själsplågade magnetisören.

Motsättningen mellan Dr. Stenius och Meisner trappas upp när den senare söker upp fru Hofstadius, en sängbunden kvinna som enligt Dr. Stenius antagande har en cancersvulst i magen. Själv hävdar hon att det är ett utomkvedshavandeskap trots att hon haft åkomman ett år. Meisner tycks bota henne då han med sina bara händer "opererar" fram några blodiga ben- och köttrester ur den uppsvällda magen. Dr. Selander blir emellertid misstänksam då han bevittnar hur Meisners assistent smyger iväg för att gräva ned "fostret". Han gräver upp resterna och kommer i sin analys fram till att det rör sig om rester efter en kyckling. Efter viss tvekan träder han fram och avslöjar bluffen för stadens invånare, som snabbt förvandlas till en lynchmobb och jagar Meisner genom stadens gator.

Dr. Selander räddar i sista sekunden magnetisören från att bli ihjälslagen och denne ställs inför rätta. Till Meisners försvar uppträder Maria och fru Hofstadius. Han blir frikänd men förvisad från staden. Dr. Selander och Maria tar farväl av honom då han förs bort. Han erbjuder Maria att följa med, men hon tackar nej eftersom hon tagit anställning som pianolärare i Stockholm. Senare, då Maria reser iväg vinkar fadern av henne i sällskap med sin hushållerska.

Frans Anton Mesmer (1734–1815) och hans lära om animal magnetism var otvivelaktigt förebilden för Friedrich Meisner och dennes kvasivetenskapliga läkarkonster med magnetiska strykningar i P.O. Enquists genombrottsroman Magnetisörens femte vinter. Mesmer hade först en framgångrik praktik i Wien, men öppnade strax före franska revolutionen under buller och bång en flott salong i Paris för att slå mynt av sina påfund. En vetenskaplig undersökningskommission under Benjamin Franklin tillsattes för att pröva den vetenskapliga sanningshalten i Mesmers metoder, något som ledde till att Mesmer fördrevs som bedragare från staden. Några år före sin död återuppväcktes dock teorierna, och en ny våg av anhängare bland läkare, frimurare och swedenborgare uppstod. I Sverige utgav läkaren P.G. Cederskjöld under några år en tidning under namnet Journal för animal magnetism.

Dennis Potter har behandlat ämnet i manuset till filmen Mesmer (1994; ej visad i Sverige), med Alan Rickman i titelrollen, och i romanen Magnetisörens femte vinter låter Enquist Meisner vara samtida med Mesmer och verksam i en tysk stad. I filmatiseringen av Enquists roman väljer dock dansken Morten Henriksen, som både stått för manus och regi, att förlägga handlingen till Sverige och flytta fram tidpunkten för händelserna till 1819. Kanske för att det är året efter publiceringen av den kända, bästsäljande och redan i samtiden ofta teaterbearbetade romanen Frankenstein av Mary Shelley. Till skillnad från de flesta filmversionerna av sistnämnda bok så skriver författarinnan endast knapphändigt om monstrets tillkomst men desto mer om vetenskapsmannen, läkarstudenten Victor Frankensteins, fascination och fruktan för konsekvensen av sina experiment som manipulerar med liv och död och gör honom till en ny skapargud.

Samma känsloblandning tycks filmens Meisner ha drabbats av; han är både sitt kvacksalveris mästare och dess fånge. Han dompterar den lättlurade lokalbefolkningen med sina fingerfärdigheter samtidigt som det tär på hans själ. Det symboliska monster han skapar då han öppnar sin praktik (med en maskinell utrustning som påminner om Frankensteins laboratorium) representerar hans hybris, ett monument av högmod som han sedan får betala priset för. I filmens bästa scen kan han inte motstå att sexuellt utnyttja en kvinnlig patient – en sexsvulten officersfru (en patientkategori som också var överrepresenterad på Freuds mottagning i Wien) – som befinner sig under hypnos, för att strax därefter drabbas av en svår och till synes uppriktig ångest när han upptäcker Maria i rummet bredvid. Hans själsliga förvirring tycks vara äkta; kanske är det så att de mörka skrymslena i själen även är outgrundliga för honom själv. Osäkerheten kring Meisners självuppfattning – han skiftar mellan självmedveten bedräglighet och oskuldsfull vilja att göra gott – är filmens främsta styrka, inte minst i danske skådespelaren Ole Lemmekes kraftfulla rolltolkning.

Tyvärr står det här ögonblicket av dramatisk spänning och komplexitet ut från resten av filmen. Övriga cirka två timmar är en kompetent men tråkig och påtagligt visionslös bilderbok med några vackra miljöer och dekorativ ljussättning. Kompetenta skådespelare, som Rolf Lassgård, Björn Granath, Johanna Sällström, Stina Ekblad, Erland Josephson och Lena Nilsson, har knappast fått någon regi. De spelar teateralt och fyrkantigt. Scenerna ser ut som om de var tagna under en tidig kostymrepetition, där man enbart fokuserar på hur man pliktskyldigt ska gå, stå och komma ihåg sina repliker. För det mesta ser Magnetisörens femte vinter ut som om det var ett bygdedrama framfört av ett sällskap amatörer.

Märkligt nog har den vållat de mest skiftande reaktioner mellan de olika produktionsländerna. I Norge sågades den av flertalet kritiker på de stora dagstidningarna. Man jämförde med tidigare norska kostymfilmer, senast Kristin Lavransdotter (1995) i regi av Liv Ullman, och såg en tradition av historiska filmer som mest liknade uppställningsbilder för dokumentation till en museiutställning. Danska kritiker tyckte däremot att det kändes befriande med en film som inte utmärktes av fladdrande handkamera à la Dogma’95 utan som försökte berätta en historia på ett klassiskt sätt. Själv ansluter jag mig alltså tveklöst till de norska kollegorna.

Det är särskilt tråkigt att en så intrikat och tidlös bok som Enquists Magnetisörens femte vinter inte har kunnat tolkas på ett sätt som gör den angelägen för dagens publik. Romanens komplicerade kamp mellan rationalism och andlighet, vetenskap och religion, sanning och lögn, har stor aktualitet i en tid drabbad av ett ideologiskt och intellektuellt vacuum där kvasivetenskaplig charlatanism i form av bland annat new age, sektliknande företag (till exempel Herbalife) och kvacksalveri i massproduktion på hälsobutikernas hyllor. Konfrontationerna mellan Meisner och filmens Dr. Stenius pockar inte direkt på någon djuplodande tankeverksamhet.

Man måste här oundvikligen jämföra med den tematiskt snarlika Ingmar Bergman-filmen Ansiktet (1958), där de borgerliga, rationalistiska häcklarna av den Mesmer-liknande magikern blir en nidbild av den moderna människans andliga förkrympning. Här avlossas replikerna med knivskarp precision. Maktspelet tränger gradvis allt djupare och blottlägger både borgerskapsmännens personlighetsdefekter och ihåligheten i den till synes trygga, vetenskapliga världsbilden som de byggt upp kring sig. Läkarens (Gunnar Björnstrand) nakna skräck och själsliga avklädning i filmens skräckfilmsinspirerade scen på vinden till huset är både ironisk, skakande och rörande på samma gång.

Ingenting motsvarande finns det emellertid i Magnetisörens femte vinter. Det är som om Morten Henriksen inte engagerade sig i tematikens inneboende möjligheter eller ens tyckte att de skulle lyftas fram annat än som ett perifert inslag i vad som nu blir ett slappt triangeldrama med inslag av psykodrama av väl upptrampat och något nattståndet psykoanalytiskt snitt.