Clint: The Life and Legend & Clint Eastwood: Interviews

Patrick McGilligan Clint: The Life and the Legend London: HarperCollinsPublishers 1999

Robert E Kapsis & Kathie Koblentz (red) Clint Eastwood Interviews Jackson: University of Mississippi Press 1999

Patrick McGilligan har en diger meritlista som författare av filmbiografier och filmhistoriska böcker. Han har tidigare skrivit om Robert Altman, George Cukor, Fritz Lang, gjort intervjuskriftserie med Hollywoods främsta manusförfattare och dokumenterat de som svartlistades under kommunistjakten på 1950-talet. Ursprungligen journalist arbetar han i en amerikansk tradition av grävande journalistik som strävar efter att punktera myter och kanoniska historieskrivningar. Så är fallet även med boken om Clint Eastwood.

I en tid då kritiker och filmvetare trillar över varandra i iver över att hylla tronföljaren efter John Wayne som den främsta amerikanska ikonen framstår hans bok som en svordom i kyrkan. Då filmkritikern och Clintan-kompisen Richard Schickel kom med sin höviska – för att inte säga rövslickande – biografi häromåret höjdes visserligen några röster som försiktigt antydde att en mer kritisk hållning hade varit på sin plats. Men Schickel dokumenterade enbart den sedan länge etablerade uppfattningen om Eastwood som pånyttfödd liberal och humanist.

Visserligen har han länge varit en högerns gullgris, särskilt under Reagans 1980-tal. Men nu arbetar många vänsterkritiker för högtryck för att hitta ambivalenta och självironiska drag som kan höja Eastwood till auteur och till en självironisk satiriker över den reaktionära Dirty Harry-persona han en gång skapade. Det var för ungefär 25 år sedan som Eastwood via kritikernas försorg började förvandlingsnumret från fascist till feminist, från stockkonservativ schablon till liberal, konstnärligt profilerad samhällskritiker.

Schickel har därför med i takt med tiden och sin vänskap med stjärnan tvingats revidera sina egna tidigare utfall. Hans av stjärnan själv auktoriserade biografi kan nästan läsas som en botgöring för begångna synder. Ironiskt nog var Schickels än mer vänsterorienterade kollega Patrick McGilligan betydligt mer positiv och nyanserad vid samma tid. Om det vittnar den intervju han gjorde med Eastwood 1976 i samband med premiären av Mannen utanför lagen (The Outlaw Josey Wales) och som ingår i den nyutkomna antologin Clint Eastwood: Interviews.

McGilligans mest drabbande kritik i hans nyutkomna Clint: The Life and the Legend gäller främst det sätt på vilket tongivande journalister och filmkritiker med bjudresor, exklusiva intervjuer och personlig vänskap med återkommande privata träffar – i ett fall även en sexuell förbindelse – förförts av Eastwood till att göra textreklam för honom och upphöja honom till kulturell ikon. Mycket av det han redovisar från journalisternas umgänge med Eastwood känns igen från hur det går till när man smörjer svensk dags- och veckopress. Hur många gånger har vi inte sett ett Cannes-reportage där journalisten/filmskribenten glatt poserar på bild med någon Hollywood-celebritet för att sedan i texten intill läsa en lovsångsramsa av beundrande superlativer? I fallet Eastwood förefaller det endast vara kritikerrivjärnet Pauline Kael som lyckats motstå charmoffensiven.

Mer betänkligt är författarens fallenhet för att smyga in veckotidningsskvaller här och var i boken, något jag instinktivt ryggade för då jag läste boken. Här ges alldeles för mycket utrymme åt melodramatiskt anstrukna partier, där uttalanden från förfördelade arbetskamrater och före detta älskarinnor återges som obestridliga fakta. Och då jag träffade McGilligan vid filmfestivalen Le Giornate del Cinema Muto i oktober vädrade jag mina förbehåll mot boken. Det är nämligen än mer beklagligt att en sådan begåvad författare som han går i Donalds Spotos sensationslystna och unket moralistiska fotspår.

McGilligan försvarade sig med att han ville visa ett mönster hos personen och filmkarriäristen Eastwood, nämligen dennes manipulationsteknik. Enligt McGilligan förmår nämligen Eastwood som ingen annan idag att med sin vinnande charm och sexuella karisma att med personliga lojalitetsband få människor att arbeta för hans egennytta. Eastwood skaffar sig vänner och älskarinnor som arbetar billigt för hans produktionsbolag Malpaso, något som förklarar att det så sällan finns några andra stjärnor med i en Eastwood-film – åtminstone fram till oscarvinnaren De skoningslösa, 1992.

Skulle någon i detta stall av underlydande beklaga sig eller om Eastwood tröttnar på dem så åker de helt enkelt ut både från arbetsplatsen och vänkretsen. Bråkar de om pengar eller konstnärligt erkännande drar Eastwood dem omedelbart inför rättegång uppbackad av storkoncernen Time-Warners toppadvokater. På samma sätt är det med journalister – så snart de upphör att okritiskt sprida textreklam eller förlorar i betydelse släpps de inte i närheten av stjärnan. Enligt McGilligan har detta gjort Clint Eastwood avskydd på ett sätt som saknar motstycke i Hollywood.

Clint: The Life and the Legend finns inte utgiven i USA för att förläggaren HarperCollins just fruktar långdragna stämningsprocesser. McGilligan menar visserligen att han kan belägga allt i boken och att den eventuella motparten inte kan vinna. Men som ett av USAs största företag kan Time-Warner med utdragna processer ruinera sina motståndare och skjuta upp bokutgivningen för lång tid framöver. Hursomhelst har det varit märkligt tyst om denna tegelstensvolym från en av USA:s mest profilerade filmboksförfattare, vilket kan jämföras med den enorma uppmärksamhet som kollegan Schickel fick med sin Clint-bok för tre år sedan. Så är förstås Schickel också stjärnfilmkritiker med topplön på Time-Warnerkoncernens flaggskepp: veckotidningen Time.

Förutom kritiken mot en celebritetskåt och okritiskt lättmanipulerad press spyr McGilligan giftiga kommentarer om Eastwoods konstnärliga meriter. Hans redogörelser för hur inspelningarna gått till och det kritiska gensvaret efter premiären låter inte oväntat som en variation på Kjell Alinges och Janne Forsells klassiska radiosketch ”Konstnären och verkligheten”. Eastwood arbetar enligt McGilligan sällan eller aldrig med manuset, ger ingen skådespelarregi, överlåter nästan helt kameraarbetet åt fotografen och gör nästan aldrig omtagningar.

Till Eastwoods fördel ska dock sägas att han till exempel i flera av de intervjuer som tryckts om i Kapsis & Coblentz samlingsvolym påpekar att han inte ser sig som en auteur. Men vad hjälper väl det när fransmännen översköljer honom med ordnar och djupsinniga analyser: Eastwood tillskrivs ändå genialitet på längden och tvären.

McGilligan förfasar sig särskilt över hur intelligenta kritiker på vänsterkanten knäfallit inför Eastwoods fasad istället för att se bakom den. För bakom bilden av Eastwood som högerextrem vigilantetyp à la Dirty Harry döljer sig inte en sofistikerad samhällskritiker som i postmodern anda upplöser stabila maskulinitetsbilder med en sofistikerat distanserande ironi. Istället döljer sig just den reaktionäre patriark vi ser på vita duken. Bakom Eastwoods Dirty Harry-mask döljer sig enligt McGilligan – Dirty Harry. Och det kantiga skådespeleri som är Eastwoods signum är just bara oförmåga.

McGilligan visar bland annat hur Clint Eastwood så sent som i mitten på 1980-talet finansierade några högerextrema knäppgökars äventyrsresa för att befria påstådda amerikanska krigsfångar i Vietnam – alltså just den propagandavrångbild som vid den tiden odlades i filmer som Missing in Action (1984) och Rambo: First Blood II (1985). Eastwood ökade på sina antikommunistiska meriter något år senare med Heartbreak Ridge (1986), en tidstypiskt grotesk kommunistparanoia om den lilla ön Grenada som militärt hot mot USA. Slutscenerna formerar sig intressant nog inte bara till en revansch för den skamliga hemkomsten från Vietnamkriget utan även för den framväxande feminismen då Eastwoods ärrade krigsveteran möts av sin före detta fru som vänt tillbaka till sin ”riktiga karl” efter en kort och förvirrad flirt med kvinnofrigörelsen.

Just den påstådda feminismen hos Eastwood bygger till stora delar på att han i intervjuer berömmande minns klassiska aktriser som Bette Davis och Barbara Stanwyck. Hans egna kvinnoporträtt är emellertid oftast bara starka i den mening att det är de som i filmen tar det sexuella initiativet gentemot den oemotståndlige Eastwood. I övrigt är könsrollerna slående konservativa, för att inte säga reaktionära.

Porträttet av Clint Eastwood är trots ovannämnda summering av McGilligans kritik inte nattsvart i boken. Även om författaren vill uppvärdera Philip Kaufmans och de andra manusförfattarnas betydelse för de få Eastwood-filmer som han anser ha konstnärliga meriter – Mardrömmen (Play Misty for Me, 1971), Mannen utanför lagen (The Outlaw Josey Wales, 1976), Bird (1988) och några fler – så finns det i dessa filmer en strävan att göra något mer än en publikfriande Eastwood-film, något som kvalificerar dem som filmklassiker. Det menar Patrick McGilligan gäller inte hans produktion i stort. Och det är svårt att värja sig för författarens slutsatser vid en närmare granskning av Eastwood oeuvre. Många av filmerna är på sin höjd medelmåttiga, en del är riktigt usla och några få kan kvalificera sig som klassiker.