Dinosaurer & Dinosauriernas tid

Dinosaurier
Dinosaur
USA 2000. Regi Ralph Zondag, Eric Leighton Manus John Harrison, Robert Nelson Jacobs Förlaga Originalmanus Författare Walon Green Musik James Newton Howard. Originalröster D.B. Sweeny Aladar Alfre Woodward Plio Ossie Davis Yar Max Casella Zini Hayden Panettiere Suri Samuel Wright Kron Peter Siragusa Bruton Juliana Magulies Neera Joan Plowright Baylene Della Reese Eema.. Svenska röster Fredrik Berling Aladar Pernilla August Plio Leif Liljeroth Yar Ola Forssmed Zini Linnea Berglund Suri Mikael Persbrandt Kron Cajsa-Lisa Ejemyr Neera Niels Dybeck Bruton Yvonne Lombard Baylene Margareta Krook Eema. Producent Pam Marsden Produktionsbolag Walt Disney Pictures Längd 82 minuter Svensk distribution Buena Vista Svensk premiär 2000-11-17.

Sen kritaperiod för 65 miljoner år sedan. Under en attack från en Tyrannosaurus Rex råkar en hjord växtätande dinosaurier i panik. Ett ägg från ett Iguanodon-rede stjäls påpassligt av en liten rovdinosaurie, en Oviraptor, som i sin tur berövas ägget av en flygödla, en Pteranodon. Ägget förs långt bort över stepplandskap och ut över havet. Över en ö tappar Pteranodon ägget när den hamnar i slagsmål med andra flygödlor, men ägget landar mjukt i den frodiga vegetationen.

En grupp lemurer hittar ägget under kläckningen, och trots de äldres motvilja växer Iguanodon-ungen Aladar upp och blir en accepterad medlem av flocken. Under ett meteoritregn flyr Aladar med några ur lemurflocken från ön och tar sig till fastlandet, men finner ett förbränt landskap som de inte kan överleva i. Som skydd för rovdjuren slår de sig samman med en flock andra växtätare på väg till en grönskande dal.

Flocken leds av en hårdför Iguanodon, Kron, som Aladar i sina försök att rädda även de svagare dinosaurierna – de ålderstigna Baylene (Brachiosaur) och Eema (Styrachosaur) samt den lille Ankylosauren Url – hamnar i konflikt med. Aladar rekognocerar terrängen och hittar en väg genom en grotta in till dalen, men Kron vägrar att ta den. Istället vill han tvinga flocken upp över de nedrasade stenblock som täcker den vanliga vägen trots Aladars varningar om att det finns ett stup på andra sidan.

Fångade bland stenblocken ser det ut som om flocken ska bli ett lätt byte för de Carnotaurier som nu hunnit upp dem, men under Aladars ledning håller flocken samman mot angriparna och driver dem på flykten. Genom den grotta som Aladar upptäckt tar sig flocken in i den paradisiska dalen.

Dinosauriernas tid
Walking with Dinosaurs
Storbritannien/Tyskland 1999. Berättare Kenneth Branagh (originalversionen) Musik Benjamin Bartlett Producent Tim Haines, John Lynch Produktionsbolag BBC, Pro 7 Längd 6 x 30 minuter Svensk tv-sändning SVT1 Svensk premiärvisning onsdagar kl. 20.30 från 2000-11-01 till 2000-12-06 Dvd-distribution CBS/Fox (region 1).

Avsnitt 1: New Blood. Sen trias för 220 miljoner år sedan. Pangea heter den enorma, sammanhängande landmassan under den här tiden, en landmassa som sedan splittras till dagens kontinenter. Det finns visserligen stora amfibiedjur, tidiga däggdjur som Cyonodont, och andra utvecklingsgrenar från de tidiga reptilerna, men det den framgångsrika rovdinosaurien Coelophysis som påbörjar den 165 miljoner långa eran av dinosauriernas dominans på jorden. Den är varmblodig, reaktionssnabb och intelligent. Det skiljer den bland annat från trögrörliga rovdjur som arkosaurien Postosuchus.

Avsnitt 2: Time of the Titans. Sen jura för 152 miljoner år sedan. Det ödsliga och karga trias-landskapet har lämnat plats för en frodigare växtlighet, och dinosaurierna dominerar jorden. Enorma växtätare, som Diplodocus, Brachiosaur och Stegosaur befolkar landskapet. Vanligaste rovdjuret är den snabbrörliga Allosaurien.

Avsnitt 3: A Cruel Sea. Sen jura för 149 miljoner år sedan. I de relativt grunda haven dominerar den jättelika Cryptoclidus, det största rovdjur (25 meter långt) som någonsin funnits på jorden. Tidiga hajarter finns, och en grupp nykläckta Ophtalomosaurier försöker överleva alla havets faror under uppväxten och tar skydd bland koraller och stenar.

Avsnitt 4: Giant of the Skies. Tidig krita för 127 miljoner år sedan. Vi följer den enorma pterosaurien Ornithicheirus ut över haven till en ö där nuvarande Storbritannien ligger. Där är det parningstider, men vår ledsagare har blivit så ålderstigen att den tvingas försöka locka en partner i utkanten av kolonin. Försöken blir fruktlösa, och den dör senare av utmattning och näringsbrist.

Avsnitt 5: Spirits of the Ice. Forest Tidig krita för 106 miljoner år sedan. I nuvarande Sydpolen finns klimatväxlingar och årstider som ingen annanstans, men ändå trivs djurlivet. Bland annat finns här en kvarlevande rovamfibie, en Koolasuchus, som likt dagens krokodil lurar orörlig i vattensamlingar där växtätarna dricker.

Avsnitt 6: Death of a Dynasty. Sen krita för 65 miljoner år sedan. Dinosaurierna har utvecklats i en mängd variationer och dominerar totalt i de flesta ekologiska nischer. Tyrannosaurus Rex är det stora rovdjuret. Andra vanliga dinosaurier är Ankylosaurien, ceratopiern Torosaurus och den enorma pterosaurien Quetzalcoatlus (13 meter mellan vingspetsarna). Men faunan är på väg att förändras till blomväxter, vilket på sikt får förödande konsekvenser för dinosaurierna. Likaså spekuleras det om en drastisk påverkan på klimatet från en jättelik meteor som slog ned i nuvarande Mexikanska golfen.

Just när du trodde att det var säkert att gå på Naturhistoriska museet igen, så kommer inte mindre än tre nya dinosaurieproduktioner i lika många och – passande nog – gigantiska produktioner: Walt Disney Productions nästan tio år långa arbete Dinosaurier, BBC:s tv-serie Dinosauriernas tid och så den ryktesomgärdade Jurassic Park III, som lär få premiär i juli nästa år. När den första Jurassic Park-filmen hade premiär på sommaren 1993 spreds en ”dinosauriefeber” – dinomania – från USA och över hela världen.

Zoologiprofessorn Stephen Jay Gould skrev då i The New York Review of Books (1993-08-12) under just rubriken ”Dinomania” för att försöka förklara fenomenet. Hans tes var att forskningsframstegen indirekt hade bidragit genom att omvandla dinosaurerna från oröliga stenkorkade och gråstrista varelser till att bli varmblodiga, intelligenta och snabba. Med sin sedvanliga, intellektuella slagfärdighet konstaterade han att den nya dinosaurievärlden såsom den presenterades i Jurassic Park var ett tolkningseldorado för den postmoderna människan. Här fanns till exempel politiskt korrekta växtätare vårdade sina nykläckta ungar och inkarnationen av yuppieidealet i de snabba, intelligenta och hänsynslösa rovdinosaurierna Velociraptor.

Den tendensen står sig väl i de två dinosaurieproduktionerna som nu är aktuella på bio och dvd/tv. Dessutom bär dinosaurierna – förutom att vara praktfulla och fascinerande i sig att titta på – på en utmaning för den moderna människan, som djupt in i själen är präglad av en självbild där däggdjuren och naturligtvis Homo Sapiens är evolutionens främsta skapelse. Dinosaurierna utvecklades nämligen parallellt med de tidiga däggdjuren och dominerade överlägset över dessa i 165 miljoner år.

Precis som i antikfilmernas bisarra predestinationsfilosofi kring att Romarriket var ”dömt” att falla samman – lustigt nog framträdande i filmer som Quo Vadis? (1951), Spartacus (1960) och Romarrikets fall (The Fall of the Roman Empire, 1964), där imperiet det att filmerna utspelades varade i flera hundra år till – låter Steven Spielberg och Michael Chrichton matematikern Ian Malcolm (Jeff Goldblum) i Jurassic Park förutspå det oundvikliga i dinosauriernas undergång. I en monolog förvandlas denne kaosteoretiker, tvärtemot sin egen lära, plötsligt till defaitistisk amatörfilosof då han påstår att ”Naturen valde ut dem till undergång”.

Det är naturligtvis rent nonsens, men att publiken ändå sväljer sådana hårresande, pseudoreligiösa påståenden beror sannolikt på att tv:s naturprogram ofta förmedlar en bild av den slumpmässiga evolutionen som om den hade ett syfte. Man talar till exempel om att vissa korallrevfiskar har utvecklat ett visst kamouflage eller beteende som skydd för rovdjuren. Som om det var någon smart uttänkt viljeakt som ledde till den fysiska förändringen. Således går andra djur under för att de är korkskallar, och människan härskar för att hon varit smart nog att utveckla en stor hjärna(!). Bakom denna ideologi ligger naturligtvis socialdarwinismens vulgarisering av den briljante biologens evolutionsteorier. Och som en rest av kristendomens syn på en alltigenom förutbestämd och hierarkiskt ordnad värld genomskådar vi inte den reaktionära ideologin bakom sådana resonemang.

Men när vi med moderna dinosaurieteorier i ryggen – främst torgförda av paleontologen Robert T. Bakker i boken Dinosauriernas gåta (The Dinosaur Heresies, 1986) – nu betraktar dinosaurier som något annat än en evolutionsmässig återvändsgränd är det med den konkreta känslan av en världsbild i gungning. Vore det inte för de slumpmässiga förändringar som ledde till deras undergång så hade däggdjuren och människan förmodligen inte utvecklats. Svårigheterna att acceptera detta och den kvardröjande synen på dinosaurierna som en slags sämre livsform kallar Bakker – förebilden till forskaren Grant i boken/filmen Jurassic Park – träffande för däggdjurschauvinism.

Ett av de bästa botemedlen mot denna chauvinism är att bänka sig framför tv-serien Dinosauriernas gåta. I avsnitt som på ett både roande och insiktsfullt sätt utformats som naturprogram, så till den grad att man när som helst väntar sig att se David Attenborough promenera in från vänster, gör man nedslag i hela den evolutionära perioden trias-jura-krita då dinosaurierna dominerade. Och i skuggan av det enorma kvalitetssprång i datoranimationens möjligheter som togs med Jurassic Park är kvaliteten på blandningen mellan naturliga miljöer och digital simulering med några få undantag mycket illusorisk.

I ännu högre grad gäller det för Walt Disneys Dinosaurier. På grund av koncernens överlägsna finansiella resurser och teknologiska övertag på något som Europa kan frambringa är det på sätt och vis lite olyckligt att dessa två produktioner visas samtidigt i Sverige. För trots BBC:s höga kvalitet utgör Disneys film ytterligare ett kvalitativt språng i vad datorerna kan reproducera. Även här har man använt sig av en blandning av naturliga miljöer och datorsimulering, men I Disneys fall är animationen så detaljrik att filmen nästan upplevs som tredimensionell. Uppbackad av lika effektfulla ljudeffekter blir de spektakulära djuren enorma fysiska uppenbarelser påtagliga för våra sinnen som aldrig förr.

Muskelspel, färg- och texturskiftningar i huden och läten gör djuren levande för oss som aldrig förr. Ändå är det naturligtvis en Disney-film med djur som resonerar, handlar och pratar som människor. Men själva det illusoriska anser jag vara huvudpoängen med de här bägge produktionerna – medveten om att man i kulturkonservativa kretsar rynkar på näsan åt specialeffekter och anser dem vara likställda med vulgärt marknadsgyckel (man ser det fortfarande i en och annan filmrecension också). Inget kan vara mer fel.

För, liksom i fallet med sommarens succéfilm Gladiator, är det viktigt för oss att konkret blicka in i en förgången tid och för en stund uppleva den med några av våra sinnen. Att för en stund släppa taget om vår egen samtid som den enda självklara och riktigt fattbara – att uppleva ”sense of wonder”, känslan av det fantastiska i att kunna stiga in i en bokstavligt talat annan värld. Det är något som gör filmen överlägsen boken. Och det verkar som ett motgift på en chauvinistisk självbild. Världen blir bra mycket större och mer komplex när människan inte längre är den självklare härskaren eller när vår samtidskultur utmanas av tidigare, sofistikerade högkulturer.

Det enda beklagliga med premiären på Disneys Dinosaurier är bristen på IMAX-biografer – eller ens de gamla storsalongerna med projektorer för 70mm-film – i Sverige. I det tekniskt överlägsna formatet gick nämligen filmen först upp i USA. Förhoppningsvis tar Cosmonova i Stockholm och Tycho Brahe-planetariet i Köpenhamn upp filmen på repertoaren, men det innebär ändå att stora delar av befolkningen ändå inte kan se Dinosaurier i detta fantastiska format.