Sånger från andra våningen

Sverige/Danmark/Norge/Tyskland/Frankrike 2000. Regi Roy Andersson Manus Roy Andersson Foto István Borbás, Jesper Klevenås Klipp Roy Andersson Scenografi Roy Andersson Musik Benny Andersson. Med Lars Nordh Kalle Stefan Larsson Stefan Torbjörn Fahlström Pelle Sten Andersson Lasse Lucio Vucino trollkarlen Hanna Eriksson Mia Peter Roth Tomas Tommy Johansson Uffe Sture Olsson Sven. Producent Lisa Alwert Produktionsbolag Roy Andersson Filmproduktion AB i samarbete med SVT, Danmarks Radio, Norsk Rikskringkastning, Arte France Cinéma, Société Parisienne de Production, Essential Filmproduktion GmbH, Easy Film A/S, ZDF och med ARTE/La Sept med medverkan av Svenska Filminstitutet (Mats Arehn), Danska Filminstitutet, Nordisk Film- och TV-Fond, Konstnärsnämnden, Canal + Längd 100 minuter Svensk distribution Triangelfilm/Kedjan Svensk premiär 2000-10-06.

Någonstans i västvärlden i modern tid. Vi presenteras för en rad tablåer som vittnar om ett samhälle i förfall: Invandrare sparkas ned på gatan utan att omkringstående rör en min. På gatorna tågar kostymklädda flagellanter. Trafikstockningar har gjort stadens gator oframkomliga. I sjukhuskorridorerna trängs sjuksängar med patienter tillsammans med anhöriga och personal. Personal på kontor sparkas utan pardon. Och vid en företagsmässa presenterar en deltagare med entusiasm det han tror blir nästa storsäljare – träkors med Jesus på i olika storlekar.

Här lever möbelhandlaren Kalle, som just förlorat sin affär i en brand. På mentalsjukhuset sitter hans ena son. Enligt Kalle beror dennes tillstånd på att han har skrivit dikter. Den andre sonen är arbetslös och har avpolletterats av flickvännen. Det framkommer så småningom att det är Kalle själv som anlagt branden för att få ut försäkringspengarna. Senare blir han återförsäljare för en företagarkollegas träkors, men det visar sig inte vara någon succé. Ute på en soptipp gör Kalle sig av med sina varor och funderar över meningen med sitt liv.

Sånger från andra våningen är en sådan film som egentligen är omöjlig återge i ord. Med hårdsminkade amatörer som på ett utstuderat teatralt sätt yppar ibland hårresande banala repliker i ett stiliserat landskap av verkliga miljöer blandat med studiodekorer balanserar filmen mellan det kalkonartade och det sublima. Och det är inte utan att man kan se filmen i en svensk tradition av antipsykologiskt, starkt symbolladdat bildkonstberättande med andra regissörsnamn som Håkan Alexandersson, Carl-Johan De Geer och Marie-Louise Ekman.

Men Roy Andersson går längre än sina kollegor – så långt att det bara knappt finns en handlingstråd som håller ihop de tablåartade scenerna. Ideologin och symboliken är emellertid omöjlig att missa eftersom den är så skjuten i förgrunden att den tillsammans med filmens demonstrativa renons på verklighetsillusion för tankarna till Brechts episka teater. Det här handlar inte om individers personliga dramer utan om den arketypiska Människan, en Svensson, en Envar, som här emellertid inte drabbas av Gud eller Ödet utan av Marknaden och dess nyliberala egoism.

I Sånger från andra våningen ger Andersson en renodlad bild av Folkhemmet och Tidsandan, som avbildas i så drastiskt avskalade stiliseringar av vardagsscener att det är svårt att värja sig för den på en gång enkla – ibland kanske väl enkla – men skarpa samhällsanalysen med socialistiska undertoner. Och liksom hos Brecht har Andersson en avväpnande lakonisk humor och en lekfullhet mitt i allt elände som gör den till synes stela och trista alienationsskildringen oerhört fascinerande. För till skillnad från de flesta andra svenska regissörer har han förstått att alienation och tristess och leda inte bäst skildras genom att göra trist film som gör åskådaren utled.

Roy Andersson försöker istället fånga vad det är som gör att människor lever fångna i detta tillstånd, och det är något helt annat. Alienationen är det ständiga temat hos Andersson redan i långfilmsdebuten En kärlekshistoria (1970), vidareutvecklat i Giliap (1975). Men det är intressant nog i hans numera klassiska och ofta prisbelönta reklam- och informationsfilmer från 1970- och 1980-talen som temat får sitt mest renodlade estiska uttryck. I långa tagningar med orörlig kamera fångas en rad tablåer – i grund och botten sociala och politiska parabler – som en slags förlängda ögonblicksbilder av ett kallt och hjärtlöst samhälle där människor inte längre kan kommunicera med varandra. Ändå gjordes filmerna under nyliberalismens glansdagar. Kanske var det den trygga reklaminramningen och möjligheten att avfärda samhällsbilderna som ”ironi” som gjorde honom så uppburen. Skulle han ha uttryckt samma idéer i spelfilmen hade han förmodligen avfärdats som föråldrad plakatkonstnär.

Det ska därför bli intressant att se – den här recensionen föregriper ju biopremiären med några veckor – hur kritikerreaktionerna kommer att bli nu år 2000 för Anderssons estetik. För redan i pressrosorna för debutverket, gjord under välfärdssamhällets och de ekonomiska rekordårens höjdpunkt, finns det reservationer mot Anderssons samhällsbild. Man anklagade honom då för att vara pessimist och romantiker och hans samhällsskildring som alltför schematisk och vag. Fem år senare var tongångarna än mer tillskärpta, och Giliap, med sina ödesmättade undertoner, avfärdades bryskt som alltför skruvad i sin svartsynthet och till och med som reaktionärt deterministisk.

Nu har 25 år gått, tidigare konstnärligt närmast dödförklarade politiska filmare som Ken Loach har gjort succéartade comebacker och en samhällskritisk hållning har åter funnit vägen in även i spelfilmer från Hollywood. Med nostalgi men kanske också med ett genuint intresse söker sig många tillbaka till ett länge ratat och bespottat 1970-tal. Om idéerna från den här tiden återuppväcks blir det förhoppningsvis inte med samma rabiata puritanism och Bror Duktig-mentalitet som då tog kål på mycket av idealismen och sökandet efter ideologisk medvetenhet. Inte bara konstnärligt utan också politiskt kan kanske Roy Andersson vädra morgonluft för sin kärvt dystopiska men visionära filmstil. Frågan är väl bara om han med sin särpräglade konstnärliga profil når den traditionellt antiintellektuella och kulturfientliga arbetarrörelse som han själv har rötterna i och som han säger sig vilja uppfostra till politisk medvetenhet.