Almost Famous – Michael Tapper

USA 2000. Regi, manus: Cameron Crowe. Foto: John Toll. Musik: Nancy Wilson. I rollerna: Patrick Fuglt, Billy Crudup, Frances McDormand, Kate Hudson.
Biopalatset i Malmö,. Sandrew i Lund.

Nostalgi tycks alltid kretsa kring förlorad oskuld: ekonomisk-politisk, moralisk känslomässig, sexuell. Nästan alltid befinner den sig på tröskeln till en mer cynisk, ytlig, desillusionerad och kommersiell framtid. I till exempel filmen Bird (1988) bevittnar Charlie Parker hur rock’n’rollens inbrytning i mitten av 1950-talet banaliserar och krasst säljer ut blues- och jazzmusikens musikaliska innovationer. Och i VÄLKOMMEN TILL PLEASANTVILLE (Pleasantville), Velvet Goldmine (bägge 1998) eller bioaktuella REMEMBER THE TITANS blickar man delvis längtansfullt tillbaka till 1960- och 1970-talen, då rocken påstås ha haft en genuin konstnärlig, psykologisk och politisk sprängkraft som den underförstått inte har idag.

Almost Famous är en fanatisk studie i sådan nostalgi. Här kryddar före detta musikskribenten Cameron Crowe en självbiografiskt baserad orgie i ett retrohippt 1970-tal och dess excesser i sex, droger, rockbandsdyrkan och groteskt mode med en nypa rockumentärsatir av samma märke som Rob Reiners This is Spinal Tap (1984). Tråden i berättelsen är just förlorad oskuld, för såväl det fiktiva rockbandet Stillwater (läs: Altman Brothers, Lynyrd Skynyrd, Aerosmith m.fl.) som för tonårspojken William Miller (Patrick Fugit), som 1973 får i uppdrag av ansedda musiktidningen Rolling Stone att bevaka deras USA-turné.

Som filmhistoriska referenser lutar sig Crowe, liksom Reiner, mot klassiska rockumentärer som D.A Pennebakers Dont Look Back (1967) och bröderna Maysles Gimme Shelter (1970). Han lyckas förvalta något dessa filmernas råa energi, men den sociala och politiska undertexten är helt bortsopad till förmån för ett välpolerat berättande av en romantisk pikaresk. I centrum för denne och för Williams beundran står bandets virtuose gitarrist Russel Hammond (Billy Crudup, coachad av Peter Frampton). Denne är löst baserad på Eagles-gitarristen Glenn Frey, som Crowe lärde känna under sina år som journalist.

Tyvärr envisas också Crowe med att få in en hjärteknipande utvikning om den storögde tonårspojkens sexdebut med bandets sexuellt fingerfärdiga och ständigt villiga groupies, eller ”band aids” som de kallar sig själva i ett desperat försök att framställa sig som konstnärliga musor.

Liksom de franska nya vågen-förebildernas alla klichéer på området – Crowe nämner själv Truffauts Stulna kyssar (Baisers volés, 1968) i en intervju för amerikanska Film Comment – blir scenen både skrattretande fånig och en manlig våtdröm om kvinnan som idealiserad sexgudinna. Förmodligen är den tänkt att vara just så bitterljuvt gullig som de Oscarvinnande tårar Cuba Gooding fällde i Crowes succéfilm Jerry Maguire (1996), men blir just på grund av sitt sökta symbolvärde i förlusten av oskulden snarast ett störningsmoment i filmen.

Almost Farnous tycks med alla sina encyklopediska referenser till populärkulturens 1970-tal vara som skräddarsydd för ett retronostalgiskt 2000-tal. Mycket riktigt toppar den också många amerikanska filmkritikers favoritlistor.

Men den stora publiken uteblev, och det har nog sin förklaring i just denna närsynta kärlek. För filmen kräver en publik av rocknördar som kommer ihåg dåtidens persongalleri, vandringssägner, skandaler, kvasifilosofiska uttolkningar av sångtexter och så vidare. Vem minns idag den legendariske rockkritikern Lester Bangs (mästerligt porträtterad av Philip Seymour Hoffman) och hans tidning Creem? Och hur många känner igen alla de skivomslagsreferenser som filmfotografen John Toll fångar med filmkameran?

Har man de rätta förkunskaperna bjuder filmen bitvis på stor underhållning. Skådespelarna är genomgående utmärkta, med ett extra plus för Hoffman och Crudup. Det finns en tonträff även i skildringen av det tidiga 1970-talet som är anmärkningsvärd och som bara kan komma ur något självupplevt. Men tillhör man inte den krets som delar Crowes häftiga kärlek för den amerikanska rockscenen vid den tiden så finner man nog att den tämligen tunna berättelsen inte förmår uppväga den känsla av utanförskap som då infinner sig.