Little Nicky – Michael Tapper

USA 2000. Regi: Steve Brill. Manus: Tim Herlihy. Foto: Theo Van de Sande. Musik: Michael Dilbeck. I rollerna: Adam Sandler, Harvey Keitel, Patricia Arquette, Rodney Dangerfield.
Filmstaden i Malmö.

Den senaste orgien i Adam Sandlers lytes- och toaletträningshumor skulle möjligen, säger möjligen, ha varit rolig om den hade haft en manusförfattare som intellektuellt passerat lågstadiet, en regissör som begrep sig på komisk timing och en huvudrollsinnehavare med talang.

Sliten, men full av lockande möjligheter, är också intrigen kring helvetets företrädare som stiger upp från underjorden för att välkomnas av genomsekulariserade och dekadenta storstadsbor. De premisserna förvaltades betydligt bättre i förra veckans premiärfilm, Djävulen och jag.

I scen efter scen sackartempot, skådespelarna agerar lojt och samtidigt förödande självbelåtet. Replikerna framsägs med en ironisk brist på inlevelse som bara är tröttande. Skämten är övertydliga och levereras på ett så klumpigt sätt som man annars bara brukar se i svensk film.

Det kanske värsta är filmens poserande i dålig smak. För det spelar ingen roll hur många kitschiga dekorer, spyor, fisningar eller tarvliga sketcher – om till exempel införandet av diverse föremål i Hitlers röv – man staplar på varandra.

Little Nicky förblir en pinsam uppvisning i hur en stor Hollywoodproduktion försöker utge sig för att vara en ”utmanande” kultfilm. Man behöver inte ens jämföra filmen med den genuint dåliga smakens mästare John Watersoch hans banbrytande Pink Flamingos (1972). Little Nicky står sig till och med slätt mot mer medelklassanpassad tonårsunderhållning som Beavis and Butt-Head, South Park eller barnprogrammet Ed, Edd och Eddie.

Hade den varit gjord för trettio år sedan hade åtminstone hänvisningarna till satanistisk heavy metal och Ozzy Osborne varit ett fräscht inslag. Nu blir denne sönderknarkade och plufsige föredettings gästspel i slutscenerna bara en slapp krumelur i en lika slapp film, endast utmärkande i ett avseende: genom den bedövande känslan av likgiltighet som den framkallar.