Kejsarens nya stil – Michael Tapper

USA 2000. The Emperors New Groove. Regi: Mark Dindal. Manus: David Reynolds. Musik: John Debney. Sånger: Sting & David Hartley. Röster i originalversionen: David Spade, John Goodman, Eartha Kitt. Svenska röster: Figge Norling, Allan Svensson, Siw Malmkvist.
Royal i Malmö, Filmstaden i Malmö och Lund.

För att vara en Disneyfilm är Kejsarens nya stil tämligen lättviktig. Tydligast märks det i frånvaron av Disneys kännemärke, de ofta virtuosa musikalnumren.

Men även i frånvaron av en djupare undertext, annat än den enklaste sensmoral kring vikten av att vara en god människa, skiljer sig det här alstret från den rad ambitiösa verk som blivit till en renässans för bolaget under de senas¬te tio åren och som åter gjort det ledande inom animationsfilmen: Skönheten och odjuret (1991), Lejonkungen (1994), Ringaren i Notre Dame (1996) och senast DINOSAURIER (2000).

I Kejsarens nya stil är den historiska inramningen i ett fiktivt kejsardöme i Anderna – Inkariket? det mytologiska El Dorado? – försumbar. Detsamma gäller huvudsakligen också berättelsen om hur rikets tyranniske och självgode härskare förvandlas till en lama av en makthungrig häxa och tvingas söka hjälp av en byhövding som han tidigare har hånat och förödmjukat.

Handlingen är egentligen bara en förevändning för filmens rad av mer eller mindre inspirerade gags och farsnummer, då och då avbrutna av en lite flåshurtig och krystat gatsmart berättarmonolog av huvudpersonen själv.

Filmen kan bitvis vara underhållande för stunden, men det är helt avhängigt hur kul man tycker att de tämligen enkla men ibland kvicka skämten är. Något bestående intryck gör nämligen inte Kejsarens nya stil, även om den hant¬verksmässigt höjer sig över det mesta som görs i genren.