Blinkande lyktor – Michael Tapper

Danmark 2000. Blinkende lygter. Regi, manus: Anders Thomas Jensen. Foto: Eric Kess. Musik: Jeppe Kaas, Bent Fabricius-Bjerre. I rollerna: seren Søren Pilmark, Ulrich Thomsen, Mads Mikkelsen, Nikolaj Lie Kaas.
Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund

Dansk film upplever just nu ett publikt uppsving framförallt på hemmamarknaden, och en ung, lovande generation regissörer och manusförfattare har släppts fram. En av dem är 28-årige Anders Thomas Jensen. Han Oscarnominerades tre år i rad (!) i klassen bästa kortfilm innan han slutligen vann 1999 med filmen Valgaften. Och denna, hans långfilmsdebut Blinkande lyktor, blev omedelbart en kassasuccé i hemlandet. Med detta sagt är filmen tyvärr varken särskilt underhållande eller konstnärligt intressant.

Blinkande lyktor ansluter sig inledningsvis till den långa – och alltmer tröttsamma – rad Tarantinoavläggare om förlorare i undre världens B-lag från de senaste åren. Här är de luggslitna smågangstrarna fyra barndomskamrater som hållit samman sedan barndomen. Ledarrollen har den svårt skuldsatte Torkild (Steen Pilmark), som tvingas utföra ett inbrott åt sin kreditor, den ännu slemmare kollegan ”Färöingen” (Peter Andersson). Bytet visar sig vara oemotståndliga fyra miljoner så kamratgänget beger sig på flykt undan uppdragsgivaren mot kontinenten via Jylland. När bilen börjar brinna strax innan tyska gränsen tvingas de fyra söka ett gömställe.

Så långt har det åtminstone funnits ett visst driv och ett tempo i den bara alltför väl bekanta intrigen. Men väl stationerad i den sönderjylländska obygden blir det konventionellt skandinaviska filmberättandet bara alltför påtagligt. Filmen växlar ner till snigeltempo samtidigt som intrigen utvecklas till ett ytligt psykodrama i obekväm samexistens med traditionell dansk gemytlighetskomedi. I uselt skrivna och regisserade minnessekvenser, som ser ut att ha hämtats ur en tv-såpa, undergrävs all den kritik av det patriarkala familjeförtryck som man utger sig för att kritisera.

Som om denna lättfreudianska kitsch inte var nog, kulminerar återblickarna i en sammankomst mellan de unga fyra till svällande stråkar i något som ska påminna om Sergio Leones episka gangsterfilm Once Upon a Time in America. Här blir känslan av att se en tvättäkta kalkonfilm överväldigande. Särskilt som upphovsmannen inte förmår förmedla något som helst av episk kvalitet.

Den känslan förstärks ytterligare när några Åsa-Nisse-liknande gubbar ur lokalbefolkningen dyker upp likt upptinade stereotyper ur ett filmiskt förflutet. Här finns till exempel den försupne, cyniske men sentimentale läkaren som håller en zenbuddhistiskt inspirerad föreläsning om jordkyld öl. Och åter blir det som skulle vara gemytlighetsbefrämjande sublimt till klockren hötorgskonst, utan förmildrande underfundighet eller bitande självironisk undertext.

Allt avrundas med ett rungande falskt må-bra-slut av försoning, i vilket alla de ansatser till kritik av kärnfamiljen, främlingsfientligheten och den danska självtillräckligheten som skymtat fram i undertexten försvinner som i ett trollslag.