Tre årstider – Michael Tapper

USA/Vietnam 1998. Three Seasons. Regi, manus: Tony Bui. Foto: Lisa Rinzler. Musik: Richard Horowitz. I rollerna: Harvey Keitel, Ngoc Hiep Nguyen, Ngoc Minh, Phat Trieu Hoang.
Södran i Lund

Tony Bui, född i Vietnam men utbildad och boende i USA, har i sin film Tre årstider velat ge ett Short Cuts-liknande panorama över några parallella livsöden som ibland korsar varandra i Ho Chi Minh-staden: en gatuförsäljande pojke, en blomsterflicka, en cykeltaxichaufför, en prostituerad och en amerikansk marinkårssoldat som vänt tillbaka för att söka upp sin dotter.

Hans bild av hemlandet Vietnam är frestande att jämföra med den i Frankrike utbildade Tran Anh Hungs filmer Cyclo och När solen står som högst. Båda är svaga för att då och då låta berättandet överskuggas av pittoreska vykortsbilder som inte riktigt har någon plats i berättandet.

Kanske beror det på att landet så länge skildrats som en sönderbombad krigszon – en testplats för

USA:s vapenindustri, ett ödeland avlövat av Agent Orange och med innevånare lemlästade av splitterbomber.

I Tran Anh Hungs fall, i synnerhet i senaste filmen, blir ändå den här motbilden väl idylliserande och får drag av en sökt exotism avpassad för export med stöd av vietnamesiska turistrådet.

Tony Bui hänfaller istället åt det melodramatiska. Hans Vietnampanorama ger visserligen en komplex och sammansatt bild av ett fattigt land i brytningen mellan ett gammaldags, strängt hierarkiskt ordnat jordbrukssamhälle och ett modernt, nytt och kaotiskt storstadsliv. Men hans medkänsla för gatornas proletariat tyder knappast på någon genomtänkt social analys, utan dryper av en sentimentalitet värdig Charles Dickens Londonskildringar, som det finns flera likheter till.

Det förblir till exempel oklart hur ett kommunistiskt Vietnam tillåter prostitution, gatubarn, tiggeri och utslagning i en sådan omfattning som filmen skildrar. Istället förefaller det som om Bui bara vill att åskådaren ska fingra efter näsduken och gråta en skvätt över tingens ordning.