Beck – hämndens pris – Michael Tapper

Sverige 2001. Regi: Kjell Sundvall. Manus: Rolf Börjlind, Cilla Börjlind. Foto: Olof Johnson. Musik: Adam Nordén. I rollerna: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Shanti Roney, Marie Göranzon, Sophie Tolstoy Regen.
Filmstaden i Malmö och Lund

Mordet på folkhemssnuten har blivit en kronisk åkomma i svensk film. Håkan Nesser och Henning Mankell är bara de senaste i raden som bidragit med material för film bara för att se det malas ner till gråtrist sörja i en slapp tv-estetik. Alla antydningar till reflektion över samhällets tillstånd är här förbytta till opportunistiskt grumliga skräckbilder av vardagstillvaro terroriserad av ett irrationellt, sadistiskt våld utövat av förbrytarmonster.

Sociala och psykologiska motiv har förpassats till soptippen. De kräver nämligen en tankekraft och en inlevelseförmåga som ingen av dagens svenska manusförfattare eller regissörer tycks mäkta med. Då ligger det närmare till hands att, som här, greppa efter handboken i skurkklichéer.

Värst har det kanske ändå gått för Sjöwall-Wahlöös Martin Beck, som förvandlats från filosoferande iakttagare av skuggsidorna i folkhems-Sverige till en utbrändhetssymbol som uppgivet suckar över all denna föregivet orsakslösa ondska mot en fond av produktplaceringar. Det sistnämnda får också en särskilt skrattretande skruvning i nu aktuella Beck – hämndens pris, där det medfinansierande, kommersiella tv-bolagets lätt-nyheter glamouriseras som ansvarskännande (läs: på polisens sida) i kontrast till de skattefinansierade konkurrenternas snaskiga sensationsjournalistik!

Manusförfattaren Rolf Börjlind stod bakom 1997–98 års backlash-Beck, där Sjöwall-Wahlöös samhällskritik ställdes på huvudet i åtta medelmåttiga och direkt usla filmer som inte hade någonting med romanerna att göra. Och nu fortsätter han uppenbarligen sin vandalisering i en ny omgång av åtta filmer. Beck – hämndens pris är den första.

I den nya filmen är Beck (Peter Haber) en bakgrundsfigur medan Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) axlar hjälterollen. Till att börja med porträtteras Larsson som i böckerna: en tekniskt duktig polis med klart sociopatiska karaktärsdrag, en svensk Dirty Harry. Han saknar inte en viss charm i sin brutala framfart mot paragrafrytteri och naiva skrivbordspoliser, men genom sin brutala människosyn och hämnarmentalitet utgör han en konstant samhällsfara långt värre än buset han bekämpar.

Medan Sjöwall-Wahlöö har en kritisk distans till Larssons moraliska ambivalens tycks manusförfattare Börjlind helhjärtat ställa sig i givakt bakom den. För som den här polismordhistorien med vissa likheter till Malexander-fallet utvecklas så inte bara bekräftas Larssons översitterifasoner i tjänsten – den hyllas dessutom. Nå, först ska han förstås, helt enligt polisgenrens regelbok, förstås suspenderas efter att ha gett två genomvidriga skurkar på käften och efter att tvingats lyssna till oförstående chefer som tjafsar om petitesser som juridiska bevis.

Vi åskådare förmodas förstås stöna i samförstånd med Larsson eftersom vi sett att alla hans övergrepp mot misstänkta har sitt fulla berättigande. Polisövervåld existerar inte i Beck – hämndens pris. Följaktligen blir den sadistiske skurkbossen Dag Sjöbergs (Shanti Roney) berättelse om polismisshandel bara en gnällspiksvals, ett spel för ett mediegalleri av eftergivna, normlösa eller naiva kärringar.

Finalen blir inte oväntat en heroisk triumfmarsch för Gunvald Larsson. Alla hans intuitivt nyckfulla misstankar besannas. Men inte nog med det. Denne känslomässiga analfabet blir plötsligt empatin själv. Det tycks inte spela någon roll att förvandlingsnumret är psykologiskt orimligt, för att inte säga perverst, när syftet är att på ett motbjudande sätt försöka göra hans primitiva syn på kriminaliteten attraktiv.