USA 2001. Regi; manus: Deborah Kaplan, Harry Elfont. Foto: Matthew Libatique. Musik: John Frizell. I rollerna: Rachael Leigh Cook, Tara Reid, Rosario Dawson, Alan Cumming, Parker Posey.
Filmstaden i Malmö.
Regi- och manusteamet bakom den hyfsade high school-komedin Alla var där (1998) fortsätter i tonårsgenren med en spelfilmsversion av den animerade tv-serien från 1970-talet, Josie and the Pussycats. Så vitt jag kan rådbråka minnescellerna från min tv-missbrukande barndom har originalet inte visats i Sverige. Men det behövs inte många minuter för att även den oinvigde ska förstå att filmens skildring av flickrockbandets överljudssnabba klättring från garageband till superstjärnor utspelas i ett serietidningslandskap och inte i någon igenkännbar social verklighet.
Det hindrar förstås inte att filmen har en viss – med betoning på viss – ironisk udd riktad mot den alltmer monopoliserade medieindustrin och dess försök att kartlägga, och manipulera våra konsumtionsvanor. Här kryddar man med den vandringsmyten om subliminala meddelanden i rockmusik och film riktad till en redan zombiefierad ungdomsgeneration.
Nej, det handlar inte om djävulsdyrkarbudskap som framträder då man kör skivorna baklänges, utan om dolda reklamslogans som ska få de redan köpgalna att sluta tänka självständigt och bara intressera sig för att shoppa – särskilt då de produkter man diskret pluggar för.
Kul som idé, liksom driften med rockbandens ständiga svårigheter att hålla sams under trycket av mångmiljoninkomster, fanhysteri och primadonnafasoner. Men kritiken utmynnar ändå i en halv reträtt när elakingarna får på nöten och rockbandet äntrar scenen för att med egen kraft ta publiken med storm. Alltså: popindustrin är kul men vissa ruttna personer kan förstöra den. Eller med andra ord: det är inget fel på monopolföretagen, bara på det fåtal som använder den för sina egna, sjuka syften.
Kanske är det oundvikligt i en film som distribueras av storbolagen 20th Century Fox (i Europa) och Universal (i USA). Bägge är ju själva grenar av gigantiska, internationella koncerner som använder bland annat film och musik som reklamfönster för produktplaceringar. De skulle knappast släppa fram någon mer utmanande granskning av sin egen verksamhet.
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-07-23.