I korthet 2001:3 – Michael Tapper

Den största nackdelen med att vara redaktör, översättare, administratör, layoutare etcetera för en tidskrift som Filmhäftet är att det aldrig finns tid nog att skriva om allt det som strömmar in över det ständigt belamrade skrivbordet. Dessutom tycks det aldrig finnas plats tillräckligt för allt det som borde bevakas. Därför har det här reservatet för allsköns bråte tillkommit. Observera att det bara rör sig om lite disparata nerslag i den ständigt växande mängden av filmlitteratur och dvd-utgåvor med mera och alltså inte på något sätt ger en heltäckande bild av utgivningen. Nog sagt om detta.

Jag har tidigare talat mig varm först för laserskivor och sedan för dvd som det näst bästa sättet att se film. Man får oftast förstklassiga videoöverföringar och en del intressant extramaterial på köpet. Det finns förstås anledning att varna för en del billighetsutgåvor, som inte är stort bättre än de gamla slarvigt gjorda vhs-versionerna som länge dominerat. I synnerhet är det beklagligt när man släpper ut stumfilmsrariteter som exempelvis Erich von Stroheims legendariska storfilm Dåraktiga kvinnor (Foolish Wives, 1922; Image Entertainment), en 1920-talets motsvarighet till Titanic där demonregissörens framfart hotade att knäcka filmbolaget Universals ekonomi när han byggde upp fullskaliga dekorer över Monte Carlos lyxkasino.

Men istället för en rengjord, digitalt bearbetad och uppsnyggad film med ordentligt musikarrangemang för orkester har David Shepard, som tidigare presterat anständiga utgivningar av såväl Charlie Chaplins som Louis Feulliades filmer, dumpat en hoprafsad samling repiga bilder till trist pianoklink i en förpackning med snyggt omslag. Det är sådant som ger stumfilmen dåligt rykte (se även texten om Nosferatu i detta nummer).

För den som istället vill bekanta sig med stumfilm när den är som bäst rekommenderas istället The Lumière Brothers’ First Films (Kino on Video/Image Entertainment), som är en demonstration inte bara över vilken utmärkt kvalitet redan de allra första filmerna hade i mitten av 1890-talet utan även hur underhållande den fortfarande är om den presenteras på rätt sätt. Och det gör den franske regissören Bertrand Tavernier med sina kommentarer på separat ljudband. 100 filmer på 61 minuter i dåtidens alla genrer och inspelade över hela världen. Oslagbart. För fördjupning i ämnet rekommenderas Paolo Cherchi Usais bok Silent Cinema. An Introduction (London: BFI 2000), en utvidgad och omarbetad version av hans tidigare utgivna Burning Passions.

En filmklassiker som tack och lov gjorts fullständig rättvisa är Lewis Milestones På västfronten intet nytt (All Quiet on the Western Front, 1930; Universal), efter Eric Maria Remarques klassiker och i en dvd-utgåva från Universal. Lika skakande i sin kompromisslösa och mörka krigsskildring nu som då, vilket jag inte tror man kommer att säga i framtiden om moderna krigsfilmer som Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, 1998) – för att inte tala om Enemy at the Gates (2001). Det som saknas i utgåvan är en intelligent kommentar till filmen. Som ersättning för detta rekommenderas därför Andrew Kelleys lysande bok Filming ”All Quiet on the Western Front” (New York: I B Tauris, 1998).

I förra numrets recension av Ian Christies BFI Classics-bok om Störst är kärleken (A Matter of Life and Death, 1946) talade Erik Hedling sig varm för Michael Powell & Emeric Pressburgers filmer. Länge ratade av tongivande kritiker och bortglömda av filmhistoriker fick de sin renässans under 1980-talet. Åtminstone fem av deras bästa filmer finns i utmärkta videoöverföringar på dvd. Störst är kärleken finns endast utgiven på brittiska Carlton och fyra andra filmer på det amerikanska kvalitetsmärket Criterion Collection: Peeping Tom (1960), Det hände i Skottland (I Know Where I’m Going!, 1945), De röda skorna (The Red Shoes, 1948) och senast Svart Narcissus (Black Narcissus, 1947).

A Matter of Life and Death-dvd:n innehåller förutom filmen bara en kort intervju med filmfotografen Jack Cardiff, som vann en Oscar i år för sin livslånga arbetsinsats. Men de andra har utförliga kommentarer på separat ljudband. Peeping Tom ledsagas till exempel av en insiktsfull analys scen-för-scen av den brittiska feministen och filmteoretikern Laura Mulvey som med fördel kan användas i filmvetenskaplig undervisning. Kommentarer till övriga titlar är mer handfasta, ibland lite knappologiska. Powell själv kommer bara till tals på Black Narcissus-dvd:n, och då är det som en mycket gammal, trött och nostalgisk samtalspartner till Martin Scorsese, som gör mer analytiska nerslag i filmen.

Scorsese, som också deltar på alternativa ljudspår till flera av de andra filmerna, fäller sin kanske intressantaste kommentar till Powell-Pressburgers estetik när han jämför den helt studioinspelade Svart Narcissus med Walt Disney, som Powell ansåg var filmens enda sanna geni. Och visst är det fascinerande se Powells klassiker som ett samspel av färg, form och musik i Cardiffs Technicolorfoto, Alfred Junges scenografi (bägge Oscarbelönades för filmen 1947) och Brian Easdales musik. Än tydligare blir det i det verk som följde, ballettsagan De röda skorna.

På Criterion Collection finner man också en lärjunge till Jack Cardiff, nämligen filmfotografen och regissören Nicolas Roeg. Han blev först känd för sitt makalösa Technicolorfoto till Roger Cormans Poe-filmatisering De blodtörstiga (Masque of the Red Death, 1964; kommer inom kort på dvd i USA) och senare som medregissör och fotograf till Donald Cammells Persona-inspirerade gangsterpopfilm Performance (1968). Roegs egentliga regidebut på egen hand, Walkabout (1971), har länge varit svår att få tag på men finns alltså nu med kommentarer av regissören själv och skådespelerskan Jenny Agutter.

Denna filmraritet om två australiska barn som undkommer sin till synes irrationellt självmordsbesatte faders försök att ta dem med sig i döden och sedan slår följe med en ung aboriginpojke över de enorma öknarna är en visuell upplevelse som inte låter sig återberättas i ord. Tråkigt nog finns inga andra av Roegs bästa filmer – till exempel Rösten från andra sidan (Don’t Look Now, 1973) och Eureka (1982) – ännu utgivna på dvd.

I den nyuppståndna brittiska filmen har särskilt gangstergenren åter kommit till heders efter storsuccéer som Guy Ritchies Snatch (2000). Men glöm Ritchies efterapningar av bättre förlagor och Sylvester Stallones patetiska nyinspelning (med lyckligt slut!) av Ta fast Carter och köp istället de hårdkokta originalen: Get Carter (1971; Warner Home Video), med kommentarer av regissören Mike Hodges och filmfotografen Peter Suschitzky, samt Bob Hoskins mästerliga genombrottsfilm The Long Good Friday (1980; Criterion Collection; svensk titel: Den blodiga långfredagen). Den sistnämnda är faktiskt mest intressant, inte minst genom den sociala och politiska undertexten om det gryende 1980-talets thatcheristiska nyliberalism och allegori över det korrupta spelet kring Docklands (här: den fiktiva konstruktionen av en olympisk anläggning). Tyvärr saknar utgåvan välbehövliga kommentarer av regissören John McKenzie och framförallt av nyckelpersonen i sammanhanget, manusförfattaren Barry Keefe.

Försäljningssiffrorna för de närmast perfekta dvd-överföringarna från MGM/UA av samtliga James Bond-filmer som producerades av Broccoli/Salzman visar en obruten popularitet trots oräknerliga visningar på kabel- och satellitkanaler de senaste åren. Flera har hört av sig och undrat om det finns några bra böcker bland alla feststkrifter till den imperialistiske agentens ära. Och det finns faktiskt en som både fungerar som en utomordentlig kulturhistoria och innovativ analys kring det här märkliga brittiska fenomenet i en kalla krigstid där den forna kolonialmakten egentligen bara agerade springpojke åt det nya imperiet i väst. Författaren James Chapman är verksam som universitetslektor i film- och tv-historia vid distansuniversitetet Open University och hans bok har titeln Licence to Thrill. A Cultural History of the James Bond Films (London & NewYork: I B Tauris, 1999).

Bokens centrala kapitel har titeln “Snobbery With Violence”, en träffsäker, sammanfattande formulering av Bonds sätt att bekräfta den brittiska kulturens överhöghet gentemot de två stormakterna. Vem minns inte hur Bond (Sean Connery) i James Bond ser rött (From Russia With Love, 1963) fattar misstankar mot en brittisk kollega när denne tar rött vin till fisk. Han visar sig också mycket riktigt vara en den förklädde ryske spionen Grant (Robert Shaw), och vindiskussionen följs strax av ett slagsmål där Bond går ut som segrare. Senare, i Diamantfeber (Diamonds Are Forever, 1971), avslöjas två amerikanska yrkesmördare när de inte vet att den flaska Rotschild som Bond har beställt in är ett Bourgognevin.

Ovanstående kan låta som trivialia men utgör viktiga pusselbitar för att förklara hur denna agent, som företräder en elitistisk kultur på dekis, kunde nå världspopularitet. Huvudsakligen går Chapman fram kronologiskt och analyserar alla upp och nedgångar i seriens popularitet genom en historisk kontextualisering. Hans kunskaper och argumentation är gedigna. Speciellt intressant är hans reflektioner över hur den uträknade och dödförklarade James Bond kunde göra en så triumfartad comeback 1995 med GoldenEye.

Hitchcock är alltid aktuell. I det här numret recenserar Jan Holmberg både en dvd-utgåva av Fönstret åt gården (Rear Window, 1954; Universal) och en antologi om filmen. Fönstret åt gården är den enda av de tio nyutkomna Hitchcocktitlar från Universals The Alfred Hitchcock Collection som är restaurerad i verklig mening. De andra är bara uppsnyggade men fullt acceptabla överföringar till dvd: Sabotör (Saboteur, 1942), Skuggan av ett tvivel (Shadow of a Doubt, 1942), Repet (Rope, 1948), Ugglor i mossen (The Trouble with Harry, 1955), Mannen som visste för mycket (The Man Who Knew Too Much, 1956), En läcka i ridån (Torn Curtain, 1966), Topaz (1969), Frenzy (1972) och Arvet (Family Plot, 1976).

Tidigare har Universal släppt en restaurerad Studie i brott (Vertigo, 1958) samt uppsnyggade utgåvor av Psycho (1960), Fåglarna (The Birds, 1963) och Marnie (1964). Alla med extramaterial som spänner mellan det verkligt högintressanta till marginell trivialia. (Alla titlar med kommentarer av Robin Wood – Fönstret åt gården är ett bra exempel – rekommenderas särskilt.) MGM/UA har nyligen utgivit en exemplariskt överförd I sista minuten (North by Northwest, 1959). Saknas gör framförallt bra utgåvor av Hitchcocks engelska filmer. Criterion Collection har givit ut De 39 stegen (The 39 Steps, 1935) och En dam försvinner (The Lady Vanishes, 1938). Därutöver finns den uppsjö av billighetsutgåvor och samlingsboxar av framförallt de allra tidigaste filmerna. Dessa borde vara försedda med giftetiketter och bojkottas av återförsäljarna.

Bokfloden kring denne förmodligen mest omskrivne av filmregissörer upphör förstås aldrig heller. Två lite lättsammare böcker som ändå innehåller läsvärt material är universitetslektorn Susan Smiths spirituella Hitchcock. Suspense, Humour and Tone (London: BFI 2000) och Cahiers du Cinémas amerikanske medarbetare Bill Krohns foliant Hitchcock at Work (London: Phaidon 2000), som med mycket bildmaterial berättar om regissören under sina produktionsförberedelser och inspelningar.

Två män som man omedelbart tänker sig skulle ha kunnat lyfta varandras karriärer var Hitchcock och den gudabenådade skådespelaren Charles Laughton. Men redan deras första gemensamma försök i Värdshuset Jamaica (Jamaica Inn, 1939) blev en katastrof. Hitchcock ansåg visserligen att Laughton nog var ett geni men att det inte räckte för att göra denne till en professionell filmarbetare. Den ständigt neurotiske, maniske Laughton förmådde i alla fall göra en film som regissör, och det blev en minnesvärd urladdning av genial skaparkraft: Trasdockan (The Night of the Hunter, 1955), som nyligen släppts på dvd av MGM/UA. Ett ekonomiskt fiasko i samtiden blev den bara några år senare klassiker.

Skådespelaren Simon Callow, som med biografin Charles Laughton: A Difficult Actor (New York: Grove Press, 1987) skrivit den i särklass bästa Laughton-biografin och en av de bästa böckerna om skådespelarkonsten, har nyligen kompletterat detta arbete med monografin The Night of the Hunter (London: BFI Film Classics, 2000). Även här är Callow ett föredöme. Noggrant går han igenom den komplicerade och utdragna produktionen. Och i en avslutande analys är han tillräckligt kritisk till sitt älskade studieobjekt för att se även felen och bristerna. På sidan 67 konstaterar han bland annat att vissa bilder är ”arty”, alltså konstnärliga på ett sökt sätt, utan hänsyn till skådespelarna eller till det som ska förmedlas.

En regissör som ofta anklagats för att enbart vara en Hitchcock-epigon men som förtjänar ett bättre rykte särskilt för filmerna i sin tidiga karriär är Brian De Palma. Hans genombrottsfilm, den briljanta feministthrillern Djävulens blodsband (Sisters, 1973) har nyligen givits ut av Criterion Collection. Tyvärr utan kommentarer av regissören, men med en tryckt intervju som gjordes i samband med produktionen och en essä där De Palma själv skriver om arbetet med kompositören Bernard Herrman. Filmen är särskilt intressant eftersom den fångar De Palma i gränslandet mellan hans tidigare Godard-influerade undergroundkarriär och utveckling mot den etablerade Hollywoodregissör som han blev några år senare med kassasuccén Carrie (1976).

Ridley Scott har haft en ojämn men aldrig ointressant filmkarriär sedan tidigt 1960-tal. Länge världens kanske mest framgångsrika reklamfilmare tillsammans med brodern Tony klev Ridley fram som en innovativ visionär av fantastiska nya världar med Alien (1979), Blade Runner (1982) och Legenden (Legend, 1985). Hans ekonomiska lycka som långfilmsregissör tycktes emellertid vara över efter praktfiaskon som Den vita stormen (White Squall, 1996; är det någon som kommer ihåg den?) och G I Jane (1997) när han häromåret blev namnet på allas läppar igen med Gladiator (2000) och sedan lyckades ro iland den till en början fiaskostämplade Hannibal (2001) efter att både Jonathan Demme och Jodie Foster hoppat av filmen. Tidigare har det bara funnits sporadiska artiklar och intervjuer samt Paul M Sammons läsvärda monografi Future Noir. The Making of Blade Runner (London: Orion Media, 1996).

Nu finns även två biografier om Scott: Sammons Ridley Scott (London: Orion Paperbacks, 2000) och Pocket Esstentials-häftet Ridley Scott av Brian J Robb. Sammons har naturligtvis lagt ner enormt mycket mer tid på efterforskningar, men Robbs går lite annorlunda tillväga genom att utforma kapitlen om de enskilda filmerna ungefär som uppslagsposterna i Svensk Filmografi med underrubriker som ”Plot”, ”Inspiration”, ”Production” och ”Reception”. Han kompletterar sedan med lite ”Facts and Figures” och lyckas göra en anspråkslös men översiktlig och användbar bok som kan komplettera Sammons.

I Pocket Essentials häftesserie finns också, apropå den amerikanska filmbranschens nyligen genomförda festligheter till sin egen ära, en kompakthistorik över Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS) och Oscargalan: John Atkinson The Oscars. På endast 95 sidor lyckas han faktiskt göra en läsvärd och bra översikt över AMPAS historia och utvecklingen av Oscargalan, komplett med listor över vinnarna i de flesta kategorierna genom åren.

Vill man ha en betydligt mer grundlig genomgång av utvecklingen år för år med alla skandaler, skriverier i skvallerpress och branschtidningar samt en hel det gedigen efterforskning i diverse prominenta Hollywoodprofilers biografier så ska man införskaffa den telefonkatalogtjocka Inside Oscar (2:a reviderade utgåvan; New York: Ballantine Books, 1996) av Mason Wiley och Damien Bona. På 1 200 sidor finns det gott om både intressanta och lite mer marginella upplysningar som gör att man förstår varför man flera gånger upplyses om att ”this book is neither authorized nor endorsed by the Academy of Motion Picture Arts and Sciences”.

Det är ofta ingen upplyftande läsning, särskilt när man tänker på alla som inte fick någon Oscar: filmer (Citizen Kane, 2001, Psycho, Taxi Driver), regissörer (Howard Hawks, Alfred Hitchcock, Orson Welles, Martin Scorsese), manusförfattare, filmfotografer, skådespelare etcetera. Dessbättre gör det ständigt växande antalet medlemmar i AMPAS (numera 5 607) i denna elitklubb att valet av pristagare på den årliga galan blir alltmer oförutsägbar även om det välbekanta och invanda oftast dominerar, som i årets val av bästa film: Gladiator, en intelligent men på många sätt traditionell uppdatering av klassiker som Spartacus (1960) och Romarrikets fall (Fall of the Roman Empire, 1964).

För den skvallerintresserade som ändå samtidigt vill fördjupa sina kunskaper om drömfabriken finns förstås Kenneth Angers klassiska Hollywood Babylon (New York: Dell, 1975) fortfarande i tryck. Tyvärr gäller inte det uppföljaren, som kom 1981. En modern insiderskvallrare som faktiskt har mycket intressant att berätta om varför eller varför inte vissa filmer blir till är manusförfattaren William Goldman. Hans bitande cyniska Adventures in the Screen Trade (New York: Abacus, 1982) blev en bästsäljare av en sådan omfattning att den fortfarande finns i tryck. Goldman fick en egen krönika i den amerikanska månadstidningen Premiere där han fortsatte att spy galla över allt och alla som han tyckte förtjänade det.

Nu har uppföljaren med den genialt Hollywoodska titeln Which Lie Did I Tell? (New York: Vintage Books, 2000) utkommit. Inte riktigt lika vass som föregångaren men nästan. På sidorna 201-202 raljerar han till exempel över tio moderna filmklichéer som man plötsligt inser finns i x antal rullar från de senaste decennierna. Han försöker handfast – ibland övertygande, ibland lite väl populistiskt förenklande – förklara varför vissa filmer blir succéer och andra inte. Han själv har flitigt bidragit till bägge fallen, vilket han är den första att erkänna. Och så får vi reda på varför Dracula är en så populär berättelse i Hollywood. Det beror på att den så träffande sammanfattar det som när som helst kan hända alla i filmens huvudstad: Stjärnor blir bortglömda. Folk håller upp osynliga kors för att värja sig mot dem när de visar sig offentligt. Men så ibland så återuppstår dessa ”spetälska” plötsligt igen för att bli stjärnor (John Travolta är ett utmärkt exempel) och heltidsryggdunkarna är strax tillbaka för att sola sig i glansen. Lärorik om man tar den med en nypa salt, men framförallt är den oerhört underhållande på ett bulldozerintelligent sätt.

Vill man gå riktigt ner sig i träsket av myter, skrönor, skvaller och rena spekulationer så finns före detta Rolling Stone-redaktören och manusförfattaren Joe Eszterhas (Music Box, Basic Instinct) bästsäljare American Rhapsody (New York: Vintage, 2000). Här gör författaren Monica Lewinski-skandalen till en metafor för den amerikanska dubbelmoralen framförallt representerad av den kristna amerikanska högern. Liksom i tv-serien Vita huset är förbindelserna (ja, även i den bemärkelsen) mellan Vita Huset och Hollywood starka, enligt författaren. Särskilt populära i de hedonistiska njutningarnas huvudstad har föga förvånande Kennedy och Clinton varit. Här saknas inte välriktade salvor mot hyckleri, kändishysteri, de femton minuterna av berömmelse, moralism och politiskt maktmissbruk, men liksom i sina filmmanus hämmas Eszterhas av att han inte riktigt har den intellektuella kapaciteten att göra något politiskt slagfärdigt av alla sina iakttagelser.

Ännu en intressant kommentar till Lewinsky-affären är independenttalangen Rod Luries The Contender (2000). Det är en välspelad, välregisserad, långa stunder briljant och angelägen film som den svenska biopubliken men som uppmärksammades när den timade kulmen på presidentvalskampanjen vid sin höstpremiär i USA. Joan Allen (som Oscarnominerades för rollen) spelar en vicepresidentkandidat som skandaliseras av en republikansk högermoralist (Gary Oldman) när denne med hjälp av smygtagna bilder vill visa att hon på grund av ungdomliga utsvävningar (gruppsex, marijuanarökning) är olämplig för ett politiskt ämbete. Liksom hos Eszterhas finns här slagfärdiga analyser av hur moralism ofta är en tunn maskering av en djupare omoral som vilar på makthunger, känslokyla och högmod.

I avslutningen vänder dock dramat på en femöring när Allens rollgestalt plötsligt avslöjar för presidenten att hon trots sin vägran att svara på den republikanske senatorns intima frågor vid de offentliga förhören inte gjorde det som hon anklagats för. Man anar här en ryggradslöshet, en feg utväg för upphovsmannen ur en film som till synes är ett försvarstal för vår (och i synnerhet kvinnors) rätt till ett privatliv och en aktiv sexualitet. Backlash i slutsekunderna, alltså, vilket i synnerhet är beklagligt i en film som ända fram till det ögonblicket var en av förra årets mest sevärda.

John Waters är i så fall ett bättre alternativ som utmanare mot viktorianismens moderna förkämpar. I förra numret recenserades hans underhållande, filmterroristiska traktat Cecil B DeMented (2000). Waters är även en intelligent och slagfärdig skribent, vilket inte minst märks i hans flera gånger omtryckta bok Shock Value (New York: Thunder’s Mouth Press 1981/1995). Han förekommer även flitigt som artikel- och krönikeförfattare i amerikanska tidskrifter, och hans kommentarer till sina filmer i dvd-utgåva rekommenderas med eftertryck. Förutom en kommenterad utgåva av Cecil B DeMented finns separata ljudspår med den oefterhärmlige Waters även på dvd-utgåvor av Serial Mom (1994) och Pecker (1998).

En stor förlust är dock att kvalitetsbolaget Criterion Collection ännu inte har gjort en dvd-version av 1997 års 25-årsjubileumsutgåva på laserskiva av alla tiders undergroundklassiker: John Waters Pink Flamingos (1972). Här är Waters i lika god form som filmen när han kommenterar sin oöverträffade spya över den goda smaken. Vi får bland annat reda på att det är Divine själv som lagt skitkorven i den presentförpackning som hans rollgestalt får i filmen: ”I told Divine to take a shit in a box, and he said: ’Okay!’ What method acting! Imagine asking Meryl Streep to take a shit in a box.”

För den som inte får nog av detta finns den nyproducerade dvd:n Divine Trash, en dokumentär långfilm om John Waters tidiga karriär med roliga klipp ur hans 1960-talsfilmer (tyvärr dock inte den första, Hag in a Black Leather Jacket, från 1964). Mestadels är den dock en dokumentation av inspelningen av Pink Flamingos och innehåller både bisarra bakomscener, intervjuer och en uppföljning av vad som hände flera av de medverkande. Särskilt kul är intervjun med filmens analgymnast, som blivit så trött på att ständigt förknippas med sin ringmuskeluppvisning att han endast medverkar med dolt ansikte som om han var en förföljd dissident.

Åter till laserutgåvan av Pink Flamingos: Här avslöjar Waters att han faktiskt närt planer på att göra en uppföljare trots att både Divine och Edith Massey har dött. Filmen skulle heta Flamingos Forever, och vulgaritetens okrönte konung tänker sig att Anthony Hopkins skulle passa i Divines roll. Själv är Waters nu 55 år och Sir Anthony 64, så det är hög tid att bestämma sig.