Beck – hämndens pris – Michael Tapper

Sverige/Danmark/Norge Finland 2001
Regi Kjell Sundvall Manus Rolf Börjlind, Cilla [Cecilia] Börjlind Förlaga Romangestalter skapade av Maj Sjöwall, Per Wahlöö Foto Olof Johnson Klipp Thomas Täng Scenografi Lasse Westfelt Musik Adam Norén.
Med Peter Haber kommissarie Martin Beck Mikael Persbrandt Gunvald Larsson Shanti Roney Dag Sjöberg Sophie Tolstoy Regen Sara Beijer Marie Göranzon polischef Margareta Oberg Jimmy Endeley Robban Matti Berenett Victor Bengtsson Ingvar Hirdwall Becks granne Martin Aliaga Santos Golenza.
Producenter Lars Blomgren, Börje Hansson Produktionsbolag Per Holst Film A/S och Filmlance International AB för Egmont Film, TV4 och TV2/Norge i samarbete med Danmarks Radio, MTV OY och Canal+ Produktionsstöd Eurimages, Media II, Nordisk Film- och TV-Fond Längd 92 minuter Svensk distribution Columbia TriStar Svensk premiär 2001-06-27.

Stockholm. Martin Beck och Gunvald Larsson kallas till ett skogsområde, där en polisbil som varit försvunnen sedan kvällen innan hittats. De upptäcker de sönderskjutna kropparna efter två poliser som patrullerat med bilen. En av dem är en personlig vän till Gunvald, som lovar änkan att han ska hitta den eller de som har mördat hennes man. Förövarna är den polishatande Dag Sjöberg och Victor Bengtsson, två kåkfarare och notoriska yrkesbrottslingar som just plundrat ett arméförråd på vapen och sprängämnen, när de av en slump mötte och sedan på Sjöbergs initiativ dödade poliserna.

De stulna vapnen ska användas i en fritagning av några vänner under en fångtransport och sprängämnena till ett bombattentat i en av kontorsskraporna på Hötorget för att distrahera stadens polisstyrkor under fritagningen. Nervösa i insikt om att polisen nu jagar dem med extra hög beredskap börjar framförallt bombexperten Robban tveka inför sin medverkan, men fogar sig ändå under den alltmer aggressive och sinnesförvirrade Sjöberg.

Samtidigt börjar Gunvald Larsson en brutal framfart i Stockholms undre värld för att hitta någon som kan tipsa om förövarna till polismorden. Han misshandlar två smågangsters och uppträder aggressivt och hånfullt mot sin nya, kvinnliga polispartner Sara Beijer. Till slut tvingas Beck suspendera Larsson, som dock fortsätter spaningarna på egen hand.

På dagen för fritagningen ser allt ut att gå planenligt. Bomben exploderar i Hötorgsskrapan, dock efter en förvarning kort innan så att inga personer skadas. Men Gunvald Larsson är polismördarna på spåren och lyckas tillkalla polisstyrkor till platsen för fritagningsförsöket. Victor Bengtsson skjuts ihjäl, men Dag Sjöberg undkommer och tar sin tillflykt till en villa, där han håller en mor och dotter som gisslan. Efter förhandlingar lyckas Gunvald Larsson få Sjöberg att ta honom i utbyte mot gisslan.

Sjöberg kedjar fast Larsson vid spisen i köket och börjar förödmjuka honom. Hans alltmer irrationella och lynniga beteende gör att Larsson anar att Sjöberg har en självdestruktiv sida och kanske rent av är suicidal. Larsson försöker lugna Sjöberg och få bort honom från fönstren så att han inte ska träffas av skotten från någon skjutglad prickskytt. Men Sjöberg blir då än mer provokativ än tidigare mot poliserna utanför, och till slut faller han till Larssons förtvivlan offer för en kula.

Av alla de kriminalförfattare – Henning Mankell och Håkan Nesser är de senaste i raden – som misshandlats genom slapp tv-estetik och ideologisk deformering är nog Sjöwall-Wahlöö de som råkat värst ut. Och mest illa är det kanske att det i sistnämnda fall sker med den enda levande av författarna, Maj Sjöwalls goda minne. Jag har läst om Roman om ett brott-serien på tio böcker flera gånger. Här finns inte bara ett färsgstarkt och varierat persongalleri och otvungna sociala och politiska kopplingar till kriminalintrigerna, utan också en stämningsfull melankoli förmedlat i en enkel men effektfullt målande språkdräkt. Det är knappt så det skulle behövas något manus. Böckerna är oerhört lättöversatta till filmmediet.

Nu är det ingen direktöverföring jag efterlyser. Självfallet är det meningslöst att göra en illustrerad blåkopia av förlagan. De bästa litterära filmatiseringarna gör gärna kreativa utflykter från förlagorna. Men i de senaste tio årens tv- och filmproduktioner av till exempel Mankells och Nessers böcker har det uppenbarligen inte funnits någon estetisk ambition alls. Istället har de berättats på ett tungfotat och anakronistiskt sätt där långdragna transportsträckor varvas med talande huvuden. Det är som om man hantverksmässigt förflyttats tillbaka till tv:s första stapplande nybörjarår.

Värst har det kanske ändå gått för Sjöwall-Wahlöös Martin Beck, som tvingats paradera i sex överlag kalkonartade, tysk-svenska perverteringar 1993-1994 för att sedan genomgå ideologisk totalsanering för en ny, förmodat trendigare paketering slutet av decenniet. Frånvaron av estetiska ambitioner ersattes nu med estetisk efterapning av sedvanligt svenskt filmmärke, det vill säga att man helt enkelt bara lyfter över vissa stilgrepp och tekniker utan tanke på att det på något sätt ska höra samman med filmens berättelse. (Här tänkte jag först också lägga till ”och symbolisk undertext” innan jag kom på att det är något svensk film sällan eller aldrig mäktar med.)

Därför kunde man i den av manusförfattaren Rolf Börjlinds helt nyskrivna serien om åtta (två för bio, sex direkt för video/tv) Beck-filmer 1997-1998 se en märklig blandning av okänsliga inlån från David Finchers Se7en (1995), tv-serien Uppdrag: Mord (Homicide: Life in the Streets, 1993-1999) och Lars von Triers skakiga handkameraestetik pre-Dogma 95 i Riket (Riget, 1994) som inte fanns där för att ge berättelsen en estetisk resonans utan enbart som ytlig utsmyckning, en påklistrad gest av förmodad uppgradering till Beck 2.0. Och uppenbarligen har samme Börjlind fått fortsätta vandaliseringen i åtta nya filmer (återigen två för bio, sex direkt för video/tv), där Beck – hämndens pris är den första som får premiär.

Ideologiskt har den samhällskritiska undertexten från de ursprungliga romanerna fullständigt ställts på huvudet så att man nu också kan tala om en backlash-Beck. Inte så att man kan avkräva enskilda filmer en fullständig genomlysning av kriminalitetens sociala och psykologiska orsaker. Det vore naturligtvis absurt i konstnärliga (om än i detta fall hötorgskonstnärliga) produktioner. Men att, som i de senaste Beck-filmerna, helt avvisa sådana perspektiv till förmån för ett sällsynt groteskt och klichéartat skurkgalleri som knappast hade platsat ens i amerikansk lågbudgetproduktion direkt för tv är renodlad reaktionär mytbildning. Lägg sedan till en opportunistisk samhällsbild av ett folkhems-Sverige som dagligdags terroriseras av dessa irrationella, sadistiska förbrytarmonster så kan man börja undra om man inte här sitter och tittar på en propagandafilm för hårdare tag inom kriminalvården och återinförandet av dödsstraff.

Titelpersonen själv, Martin Beck, har i enlighet med denna politiska nyorientering förvandlats från eftertänksam och filosoferande iakttagare av skuggsidorna i samhället till en utbrändhetssymbol som uppgivet suckar över all denna föregivet orsakslösa ondska mot en fond av produktplaceringar. Det sistnämnda får också en särskilt skrattretande skruvning i Beck – hämndens pris, där det medfinansierande, kommersiella tv-bolagets lätt-nyheter glamouriseras som ansvarskännande (läs: på polisens sida) i kontrast till de skattefinansierade konkurrenternas snaskiga sensationsjournalistik.

Men det är inte bara den ideologiska varudeklarationen som förvanskats; till och med titeln är missvisande. Beck har helt ställts i bakgrunden medan Gunvald Larsson träder fram som filmens verklige huvudperson och hjältefigur. I romanerna finns det en kritisk distans till denne bifigur: Han är visserligen tekniskt duktig och en del av hans översitterier har sin orsak i hans överklassbakgrund, som han visserligen föraktar men vars socialdarwinistiska ideologi han medvetet eller omedvetet har anammat. De Dirty Harry-liknande utfallen mot polisbyråkrati och politiskt dribblande med polisyrkets villkor saknar inte poänger. Och en Magnum .44 som skjuter genom livets alla problem kan förvisso vara attraktiv i dystra stunder. Men det är ändå ingen tvekan om att romanernas Gunvald Larsson rebellanda har tydligt sociopatiska övertoner som när som helst hotar att göra honom farligare än det bus han bekämpar.

Så är det inte längre i filmerna, och särskilt är det inte så i Beck – hämndens pris. För i denna film gör man sig mycket besvär för att inte bara legitimera Larssons översittarfasoner och vendettainställning till yrkesutövandet, utan även att upphöja det till status av modigt hjältedåd utfört av en djupt kännande människa. Den dramaturgiska strategin ser ut så här: Först introduceras denne dryge buffel som en omhuldad och nära vän till den ihjälskjutne kollegan och hans familj. Han ger sitt löfte om att hitta mördarna till den gråtande änkan, som sammanbitet men lite klädsamt dröjande sanktionerar hans korståg.

Nu blir det tämligen fritt fram för Larsson att i stort sett göra vad han vill enligt den här Death Wish-logiken om rätten – ja, plikten – att utkräva personlig hämnd. Visserligen uppträder han tarvligt och politiskt inkorrekt mot sin kvinnliga partner, men hon är ju förstås en helt oerfaren skrivbordspolis tillika lite mesig kärring som vill gulla med patrasket. Hon, liksom vi förväntas göra, kommer förstås att mot slutet av detta mörkblå lehrenstück att beundrande sluta upp på hans sida. För Larsson är ”dirty” av samma skäl som hans amerikanske kollega Harry Callahan i Dirty Harry (1971), nämligen härdandet av själen i den skymningsvärld av outsäglig ondska som han tvingas vistas i för att försvara veka liberaler som alla oss andra.

Med draghjälp från alla paralleller mellan filmens inledande polismord och Malexander-fallet illustrerar Beck – hämndens pris sedan brottsligheten som precis så bottenlöst grym att den bara måste mötas av en polis som Gunvald Larsson. Alla invändningar mot en sådan slutsats sorterar filmen in under rubriker som normlöshet, eftergivenhet, naivitet och till och med känslomässig avtrubbning. För i en oväntad vändning mot slutet av filmen förvandlas plötsligt Larsson från att vara en trulig, brutal sälle (om än i det godas sak) till att bli en empatisk, manlig gråterska över våldets konsekvenser när han, psykologiskt sett helt oväntat, vill rädda antagonisten Sjöbergs liv. Det ska förstås ytterligare sockra filmens illasmakande, politiska budskap.

Hantverksmässigt skiljer sig däremot filmen på ett positivt sätt från föregångarna. Kjell Sundvall är en bättre bildberättare än många av sina kollegor, och han verkar lägga ner en för svensk film sällsynt stor omsorg om både klippning och ljudläggning (jämför med hanstidigare film Jägarna, 1996). Intellektuellt sett är det dock besvärande att denne forne vänsteraktivist nu har slutit upp bakom en skräckmålande kriminalpolitik som är som tagen direkt ur någon högerextremistisk organisations propagandablad.