USA/Storbritannien 2011. Harry Potter and the Deathly Hallows, Part 2. Regi: David Yates. Skådespelare: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Ralph Fiennes, Michael Gambon. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.10.
Efter de tre föregående filmerna — Fenixorden, Halvblodsprinsen och Dödsrelikerna 1 — som knappt var mer än förlängda startsträckor fram till seriens final har vi kommit till slutspurten. Och äntligen tar det sig, såväl i tempo som i dynamiskt filmberätta
nde. Borta är longörerna, scenerna som varken fyller någon berättande funktion eller fördjupar personteckningarna.
Nu är stunden inne då vän sållas från fiende, toleransens förkämpar från hatets slaktdrängar. I takt med att konflikten dras till sin yttersta spets faller maskerna ibland på det mest halsbrytande sätt även för den som läst böckerna. I synnerhet Harrys utflykt i Snapes minnen – hämtade från en tår i dödsögonblicket – ger en intressant skruvning till Potterseriens premisser och förvecklingar.
Men även om det än en gång främst är romanförlagans förtjänst att dramat hålls vid liv så har även den tidigare så fyrkantige regissören David Yates vaknat till liv. Flera sekvenser präglas av spänstiga bildkompositioner och en flyhänt klippning som låter oss komma nära huvudpersonernas starka känslor och hisnande utmaningar på ett sätt som påminner om seriens bästa filmer, Fången från Azkaban och Den flammande bägaren.
Mer än tidigare är det här Daniel Radcliffes film, och undantaget den avslagna kärlekshistorien med Ginny övertygar han som Harry Potter – ett krävande, mångbottnat rollporträtt. Det är emellertid inte bara till filmens fördel eftersom hela det övriga rollgalleriet förvisas långt i bakgrunden. Framförallt hans vapendragare Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) har långa tider inte mycket annat att göra än att titta med växelvis beundran och medlidande på Potter.
Svaga är också iscensättningarna av belägringen av Hogwarts, som liksom Narnia-filmerna blir en repris på Sagan om konungens återkomst, och epilogen där huvudpersonen spökats ut till medelåldringar. De påminner om hur en så fantasifull och bångstyrig berättelse som Harry Potter-sagan hade behövt en motsvarande regissör och manusförfattare starka nog att våga redigera.
Peter Jackson & Co visade vägen med Sagan om Ringen-trilogin. Tyvärr drog inte producenterna bakom Potterserien slutsatserna av detta till ridåfallet för en av filmhistoriens mest publikdragande serier någonsin.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-07-13.