En riddares historia & Vargarnas pakt

En riddares historia
A Knight’s Tale
USA 2001
Regi Brian Helgeland Manus Brian Helgeland Foto Richard Greatrex Klipp Kevin Stitt Scenografi Tony Burrough Musik Carter Burwell (originalkomposition), Queen, Thin Lizzy, David Bowie, AC/DC, Bachman Turner Overdrive, Eric Clapton, Rare Earth, Sly and the Family Stone.

Med Heath Ledger William Thatcher Paul Bettany Geoffrey Chaucer Rufus Sewell greve Ademar Mark Addy Roland Alan Tudyk Wat Shannyn Sossamon lady Jocelyn Laura Fraser Kate Christopher Cazenove John Thatcher, Williams far Bérénice Bejo Christiana, Jocelyns kammarjungfru James Purefoy kronprins Edward av England.
Producenter Brian Helgeland, Tim Van Rellim, Todd Black Produktionsbolag Escape Artists och Finest Kind Productions för Columbia Pictures Längd 132 minuter Svensk distribution Columbia TriStar Svensk premiär 2001-11-02.

DVD
Distribution Columbia TriStar Home Video (region 1) Ljud Dolby Digital 5.1 Bild Cinemascope 2,35:1 Extramaterial Kommentarer till filmen av Brian Helgeland och Paul Bettany på separat ljudspår, sex bortklippta scener med introduktioner av Brian Helgeland, Making of-film, elva korta inspelningsreportage Dvd-rom Skärmsläckare.

Frankrike på 1370-talet. När Sir Ector oväntat dör i pausen under ett tornerspel klär sig en av hans tre väpnare, William Thatcher, i hans rustning och vinner spelen i sin döde arbetsgivares namn. Det är ett svårt brott för en vanlig hantverkarson (thatcher = taktäckare) att utge sig för att vara adlig, men talangfull och lockad av såväl spelen som av prispengarna övertalar William sina två kollegor, Roland och Wat att fortsätta. Efter en tids träning för en professionell karriär som riddare antar William en falsk identitet som Sir Ulrich av Lichtenstein. På vägen till nästa tornerspel möter han den spelberoende, utblottade författaren Geoffrey Chaucer, som mot lite mat och kläder förser honom med ett falskt adelsbrev – inträdesbiljetten till att deltaga i spelen – och senare blir hans marknadsförare.

Efter att ha vunnit ett flertal tornerspel börjar ryktet om Sir Ulrich spridas, inte minst med hjälp av Chaucers retoriskt effektfulla presentationer på arenorna. Bland publiken vinner han många anhängare, men han får också en svår konkurrent och fiende i greve Ademar. Deras antagonism späs på ytterligare av att de bägge uppvaktar den sköna lady Jocelyn, som reser runt för att följa tornerspelsäsongen i olika europeiska städer.

Under ett tornerspel lämnar greve Ademar walk-over när han inser att motståndaren, Sir Thomas Colville, egentligen är en pseudonym för kronprins Edward av England. William väljer dock att möta Edward. Resultatet blir oavgjort, men Edward (som röjer sin identitet för publiken strax efteråt) visar aktning för sin värdige motståndare. Tvekampen mellan Ademar och William både på arenan och om Jocelyn eskalerar därefter, men när Ademar tvingas avstå från tornerspelen för att strida i hundraåriga kriget blir Sir Ulrich ständig vinnare och ledande stjärna.

Efter en rad segrar anländer William till Paris. Hans sällskap av väpnare och medarbetare har nu utökats med smedänkan Kate, som uppfunnit en ny och starkare legering som gör Williams rustning lättare, smidigare och samtidigt svårare att bryta igenom. Tillsammans satsar de allt sittt sparkapital på att Sir Ulrich ska vinna, men Jocelyn kräver som kärleksbevis av William att han ska förlora. Motvilligt finner han sig i detta, men efter några inledande förluster ändrar sig Jocelyn och kräver nu att William ska slå ur underläge och vinna tornerspelet. Han gör så och tillbringar sedan natten med sin älskade.

Sir Ulrich blir nu favoriten till världsmästartiteln under mästerskapsmötet i London, där han också återförenas efter nästan tjugo års bortvaro med sin nu blinde far. Greve Ademar lyckas dock avslöja Sir Ulrichs rätta identitet som William av enkelt ursprung, och denne döms till ett stockstraff. Prins Edward ingriper emellertid, befriar och adlar William så att denne åter kan delta i tornerspelen. Mot alla regler spetsar greve Ademar då sin lans för att dödar eller åtminstone svårt skada William, och i deras första möte såras denne också i armen. För att orka hålla uppe lansen tvingas nu William rida utan rustning. Trots det lyckas han slå Ademar av hästen och vinna både världsmästartiteln och Jocelyn.

Vargarnas pakt
Le Pacte des loups
Frankrike 2001
Regi Christophe Gans Manus Stéphane Cabel, Christophe Gans Foto Dan Laustsen Scenografi Guy-Claude François Mekaniska effekter Jim Henson’s Creature Shop Musik Joseph Lo Duca.
Med Samuel Le Bihan Grégoire de Fronsac Mark Dacascos Mani Émile Dequenne Marianne de Morangias Vincent Cassell Jean-François de Morangias Monica Belluci Sylvia Jérémie Rénier Thomas d’Apcher Jean Yanne greve de Morangias Jean-François Stévenin Henri Sardis.
Producenter Richard Grandpierre, Amuel Hadida Produktionsbolag Davis Film, Eskwad, Studio Canal France i samarbete med TF1 Film Productions och Canal + samt med stöd av Soficas, Natexis Banques, Populaires Images och Studio Images Längd 142 minuter Svensk distribution Columbia TriStar Svensk premiär 2001-10-05.

Frankrike 1789. I väntan på att giljotineras av de franska revolutionärerna minns Markis Thomas d’Apcher sin ungdom på 1760-talet i Gévaudans vildmarker i södra Frankrike. Då hemsöktes bygden av vad folk trodde var ett monster som dödade många människor – män, kvinnor och barn utan urskiljning. Efter fruktlösa försök av militären att spåra odjuret skickade kung Ludvig XV naturvetenskapsmannen och äventyraren Grégoire de Fonsac och dennes följeslagare, irokesindianen Mani, till trakten.

Grégoire och Mani härbärgeras hos Thomas d’Apchers familj och börjar fraternisera med den lokala adeln. Till brodern Jean-François påtagliga vrede börjar Grégoire framgångsrikt att uppvakta den unga Marianne de Morangias, och mellan rekognoceringarna söker han också den mystiska horan Sylvias sällskap på den lokala bordellen. Veckorna går och odjuret undflyr alla fångstförsök. Frustrerad sätter kungen då in en massiv militärinsats.

Massor av vargar skjuts, och ett särskilt stort exemplar väljs ut för att sägas vara det människoslaktande monstret. Och för att göra vargen mer likt det monster som beskrivits tvingas Grégoire stoppa upp och förstärka vargens monstruösa drag. En tid senare återupptar Grégoire och Mani jakten på det verkliga odjuret eftersom dödandet fortsätter. De gillrar en fälla, men monstret lyckas bryta sig ut och fly till en grotta, där det vaktas av ett hemligt sällskap.

Mani dödas, och Grégoire bränner sin väns kropp enligt irokesisk sedvänja innan han återvänder till grottan bara för att arresteras. Det visar sig att sällskapets anhängare är de lokala stöttepelarna i Gévaudan – biskopen och många av adelsmännen inklusive Mariannes bror, Jean-François – under ledning av Henri Sardis. Deras mål är att med hjälp av odjurets härjningar tvinga kungen till katolsk renlärighet för att möta den inbrytande upplysningstiden. Sylvia, som visar sig vara en underättelseagent i påvens tjänst, lyckas dock smuggla in ett gift som gör Grégoire skendöd för att kunna få ut honom ur fängelset.

Chockad av nyheten om Grégoires död våldtas Marianne av sin hämndlystne bror. Under våldtäkten röjer Jean-François sin stympade arm, en skada han fått efter att ha infångat ett lejon i Afrika. Det är det lejonet som klädd i en specialdesignad pansarrustning är odjuret och som dödar under befallning från Jean-François. Senare överraskar den dödförklarade Grégoire kulten under ett av deras möten. Han dödar flera av medlemmarna,inklusive Jean-François, och Sylvia anländer med soldater för att ta hand om resten av sällskapet. Odjuret dödas i sin bur.

I 1789 års Paris vandrar Thomas d’Apcher mot sin avrättning medan han för sitt inre öga ser hur Grégoire och Marianne seglade mot Afrika efter händelserna i Gévaudan.

Med lite olika tonfall och pretentioner är såväl En riddares historia som Vargarnas pakt avläggare till Shakespeare in Love (1998) och dess halvhjärtade, episka pretentioner, flagranta anakronismer och postmoderna, ironiska förhållningssätt till Historien med stort H. I John Maddens film ser man, som bekant, bland annat den Elizabethanske pjäsförfattaren gå i psykoterapi för att bearbeta sin skrivkramp och hålla sig med moderna turistsouvenirer från Stratford-on-Avon. Men de moderna inslagen håller sig här trots allt i bakgrunden som en diskret, skämtsam undertext. I de nu aktuella två filmerna har däremot de fria fantasierna i historisk miljö fått en betydligt mer framträdande roll.

Vargarnas pakt av Christophe Gans, som här gör sin andra långfilm efter debuten med den Hong Kong-influerade Crying Freeman (1996), är den i särklass mest pretentiösa av dem. Med en speltid på närmare två och en halv timme blandas historiskt drama, skräckfilm, politisk konspirationsthriller och kung fu-action i ett försöka att skildra upplysningstidens inbrott i det förrevolutionära Frankrike.

Bakgrunden till Vargarnas pakt är en verklig händelse i 1760-talets glest befolkade vildmark Gévaudan i södra Frankrike, där ett odjur sades ha dödat hundratals människor. Franska trupper jagade det i åratal, och till sist visade man upp en skjuten varg som förövaren. Problemet var bara att dödsfallen fortsatte. Den verkliga orsaken till händelserna – människa eller djur – hittades aldrig.

Vargarnas pakt har därför all poetisk frihet i världen att spekulera över vad som egentligen hände. Och det gör filmen med besked och i minst en timme för mycket. Det är egentligen inte så mycket det politiska intrigerandet mellan kungamakten och påveämbetet som stör. Inte heller förekomsten av hemliga sällskap med bisarra, religiösa ritualer och mord på sitt samvete. Det går nog att hitta en historisk grund för dessa inslag.

Istället brister den långsökta konstruktionen av sambandet mellan dödsfallen i Gévaudan och det politiska rävspelet. Det blir varken spännande eller intressant utan snarare enbart förvirrande. Legenden om händelserna tolkas bokstavligen som en indikation på vad som verkligen hänt snarare än som mytisk uttolkning av händelserna eller – för att hålla sig till konspirationsteorierna – som en medveten konstruktion för att dölja sanningen. Således begår man misstaget att introducera ett verkligt monster, ett lejon. Men eftersom det tydligen inte anses som skrämmande nog – möjligen som en föjd av fiaskot för lejonskräckfilmen Savannens härskare (The Ghost and the Darkness, 1996) – har man försett djuret med en egendomlig, spikklädd pansarrustning som är mer knäpp än hemsk.

Orsakerna bakom dessa båda bärande inslag i filmen är så vaga att det är omöjligt att reda ut vad regissören Gans syfte är med dem. Varför ingriper exempelvis påvens underättelsetjänst (via en agent som arbetar som prostituerad?!) mot en renlärig katolsk sekt som vill tvinga den franske kungen till en striktare religiös samhällsordning? Hur tänker sig sektmedlemmarna att den franske kungen ska påverkas av odjurets framfart? Och varför är Jean-François de Morangias så besatt av incestuös kärlek till sin syster och irrationell mordlusta mot traktens bybor?

Hela filmen tycks konstruerad kring liknande löst sammanfogade infall och dramatiska konstruktioner bortom all rimlighet och logik. Många recensenter – inklusive jag själv innan jag försökte reda ut sambanden – verkar knappt ens koppla samman Jean-François jaktberättelse om lejonet i Afrika med det odjur han kontrollerar i Frankrike. De flesta gissar på att det trots allt är en monstruöst stor varg som döljer sig under pansarskalet.

Än värre blir det när man famlar efter den allegoriska poängen i den här skräckberättelsen mot bakgrund av upplysningstidens ankomst, med dess vetenskapliga, rationella, icke-religiösa tänkande. Skulle morden på dessa slumpvist utvalda offer och legenden kring ett odjur på något sätt minska mottagligheten för den nya tidens idéer? Och om det rör sig en samtidsskildring i historisk dräkt, handlar det då om religiös fanatism? Och, i så fall, med vilken relevans?

Själva den yttre handlingen kring en vetenskapligt sinnad äventyrare som kommer till den otämjda glesbygden för att undersöka mord och övernaturliga uppenbarelser tycks kalkerad på Washington Irvings klassiska, amerikanska skräckberättelse The Legend of Sleepy Hollow (1819), som filmatiserades av Tim Burton 1999. Här har hjälten, Grégoire de Fonsac, dessutom på klassiskt manér – se James Fenimore Coopers Skinnstrumpa-romaner, till exempel den flera gånger filmatiserade Den siste mohikanen (The Last of the Mohicans, 1826) – fått sällskap av en medhjälpare, irokesern Mani.

Som i västernfilmer (eller för den delen i moderna snutfilmer) fungerar denne etniskt avvikande medhjälpare som alibi för hjältens framsynta fördomsfrihet och storsinta karaktär och dessutom som en snabbuppkoppling till naturen (för snutfilmerna, läs minoritetskulturen) via ”vildens” intuitiva kontakt med denna. För variationens skull mellan morden och det myckna promenerandet och konverserandet i vackra 1700-talskläder får denne indian också visa upp en förbluffande kunskap i kinesisk kampsportsteknik. Det gör han naturligtvis inte för att det finns någon historisk grund för det – Mani är dessutom en tilldiktad gestalt i ett för övrigt historiskt korrekt persongalleri – utan för att Gans valt att låta Dacascos delvis upprepa sin paradroll från Crying Freeman.

Det är den här hållningslösa blandningen av historiska fakta och ironiska inslag som ödelägger filmen, och de blir som allra mest påtagligt när filmens protagonister inte förmår ledsaga oss in i denna tid. Ena sekunden är Grégoire och Mani två 1700-talshjältar med gammalmodiga pliktideal och en naiv förtröstan på de nya vetenskapliga metodernas överlägsenhet. Nästa sekund är de postmoderna turister som roat spankulerar omkring och betraktar ett upplysningstidens Jurassic Park, med hemliga sällskap, legendomspunna odjur och ett utsvävande leverne för de bättre bemedlade. I bägge fallen förblir den historiska tiden något exotiskt främmande och förbryllande och aldrig levande. Det blir kort sagt en tur på Skansen.

Då fungerar En riddares historia betydligt bättre i sin öppet anakronistiska angrepp på 1300-talets Europa. För redan i öppningen slår filmen an sitt respektlösa förhållningssätt till historien – här 1370-talets Frankrike och England – genom att låta publiken på en arena för tornerspel värma upp med Queens ”We Will Rock You”. I huvudpersonen William Thatchers sällskap ingår smedänkan Kate, som inte bara förnyar materialet och formgivningen på rustningen utan dessutom förser den med en logotyp vi känner igen från dagens sportkläder.

Filmens färgstarkaste rollgestalt är författaren Geoffrey Chaucer, numera mest känd för Canterbury Tales, som porträtteras som en notorisk spelmissbrukare men även som en oslagbar promotor av modernt snitt. Hans retoriska slagfärdighet som presentatör av William/Sir Ulrich består som bäst av inspirerad grötrim men är ganska kul, med pärlor som ”The protector of Italian virginity” och ”He gave them hell in La Rochelle”. Ingen av dem kommer dock i närheten av fullpoängaren ”The ayatollah of rock’n’rolla” från Road Warrior (Mad Max 2, 1981).

Listan blir lång om man ska rada upp alla detaljer i dessa medvetna ”misstag”, alltifrån Lady Jocelyns popkläder till den hastiga glimten av London Eye i utkanten av en panoramabild över staden. Resultatet av de dramatiska friheterna man tagit sig blir emellertid att historien på ett i mitt tycke lyckat sätt kommer till oss – till vår samtid – via en rad paralleller till moderna fenomen. Jämförelsen mellan nutidens kändiskult kring popstjärnor (eller, som i Shrek, kring publikfavoriterna i modern fribrottning) och dåtidens framstående namn inom de populära tornerspelen känns kanske till en början drastisk men är knappast orimlig.

Till de verkligt inspirerade anakronismerna hör följande: På en fest för tornerspelens deltagare låter upphovsmannen Brian Helgeland dåtidens internationella jetset av adliga ungdomar dansa till David Bowies ”Golden Years”. Nere på den lokala krogen – där ett rockband står för underhållningen, förstås – bryter ett gräl ut mellan William/Sir Ulrichs sällskap och anhängarna till några franska riddare, ett gräl som snart övergår i högljudda hyllningssånger märkligt lika de dagens fotbollsfans skrålar på väg till matcherna. Och givetvis har publiken på arenorna både ansiktsmålningar med riddarnas vapen och tillgång till snabbmat från dåtidens korvgubbar.

Visst kan man tycka att det är onödigt exempelvis att någon viskar ”The Black Prince of Wales” inför åsynen av kronprins Edward när det smeknamnet först började användas efter hans död. Men det finns värre brister i En riddares historia. Ur en ideologisk synvinkel är till exempel filmens kluvna hållning till adeln särskilt anmärkningsvärd. Med rötterna i amerikansk films tradition av kritik mot denna parasiterande överklass som många av USA:s nybyggare flydde ifrån låter filmen bland annat Chaucer häckla dem i sina tal på arenan. Och främst i dialogpartierna och i porträttet av adelssvinet greve Ademar häcklas det feodala systemets orättvisor.

Men som brukligt är i Hollywoods hänsynstagande mot USA:s viktiga bundsförvant och filmmarknad, Storbritannien, så avrundas det hela med en försonande gest som undergräver hela den tidigare kritiken: Istället för att Lady Jocelyn abdikerar från sin klassposition för att förena sig med William eller att kärleken omöjliggörs på grund av klasskillnaderna (den mest sannolika utvecklingen i verklighetens 1300-tal) så upphöjs istället William till adelsklassen när Edward dubbar honom till riddare.

Sensmoralen i filmens samhällskritik blir då inte längre att klassystemet som sådant är förkastligt utan att det finns en ”falsk” och en ”sann” adel – den ”falska” består av parasiter som greve Ademar och den ”sanna” består av de som är gjorda av det rätta virket, det vill säga meritokraten William. Redan i minnesscenen från hans barndom talar han och fadern om att rubba stjärnorna. När han så slutligen triumferar och belönas med sin rättmätiga Sir-titel och den väna adelsfröknen Jocelyn så kommer han ”Up There Where We Belong”, för att citera ledmotivet till En officer och en gentleman (An Officer and a Gentleman, 1982), en film som jag också misstänker har stått som förebild till En riddares historia.

Djärvheten i anakronismerna får inte heller någon formmässig motsvarighet. Filmen är enkelt – för att inte säga slappt konventionellt – och linjärt berättad i klassisk Hollywood-tradition. Helgeland är ingen större bildbegåvning. Till och med givna bravurnummer, som actioninslagen från tornerspelen, missar han att göra något av. Varken med kameraplacering eller klippning förmår han lyfta tvekamperna. Istället för att vara adrenalinstinna höjdpunkter blir tornerspelen genom denna oförmåga och genom att drabbningarna upprepas alltför många gånger monotona. Filmen kunde här lätt ha kortats en halvtimme.

Värst är emellertid filmens anakronistiska pryderi i skildringen av 1300-talet. Alla som läst Chaucers Canterbury Tales eller sett Pasolinis filmatisering från 1971 eller för den delen läst Michel Focaults Sexualitetens historia (Histoire de la sexualité, 1980-1987) vet vad jag talar om. En riddares historia saknar det folkliga burleskeriet, dasshumorn (en ynka avslutningsscen med pruttskämt är allt) och inte minst den betydligt friare sexualiteten än vad dagens postviktorianska samhälle upplevt (både före och efter den så kallade sexuella frigörelsen).

Istället för att ta ut svängarna och göra filmen till en Rabelais-inspirerad utmaning av dagens förmenta goda smak och småborgeliga faiblesse för vett & etikett, så ger oss Brian Helgeland bara en syrefattig kärlekshistoria i sagoform. Det slår knappast gnistor om Heath Ledgers William och Shannyn Sossamons Jocelyn trots lite nattliga eskapader i tältet efter Williams seger i Paris. (Det är en scen som nästan blir genant i sin prydhet när kameran lämnar tältet efter lite inledande hångel skådespelarna emellan.) Och tyvärr förmår inte den i övrigt utmärkta skådespelarensemblen av brittiska och tjeckiska aktörer (filmen är helt inspelad i Tjeckien) kompensera för detta söta men Barbie-menlösa par i filmens centrum. Brian Helgeland kan säga vad han vill på ljudspåret till dvd:n, men någon ny Errol Flynn är Heath Ledger inte.