Vargarnas pakt – Michael Tapper

Frankrike 2001. Le Pacte des loups. Regi: Christophe Gans. Manus: Stéphane Cabel, Christophe Gans. Foto: Dan Laustsen. Musik: Joseph Lo Duca. I rollerna: Samuel Le Bihan, Mark Dacascos, Emile Dequenne, Vincent Cassell.

Historiskt drama, skräckfilm och några inlån från Hong Kong-filmens kampsportfilmer blandas i Christophe Gans nya film efter debuten med Crying Freeman. Bakgrunden är en verklig händelse i 1760-talets glest befolkade vildmark Gévaudan i södra Frankrike, där ett odjur sades ha dödat hundratals människor. Franska trupper jagade odjuret i åratal, och till sist visade man upp en skjuten varg som odjuret. Problemet var bara att dödsfallen fortsatte. Den verkliga orsaken till händelserna – människa eller djur – hittades aldrig.

Vargarnas pakt har därför all poetisk frihet i världen att spekulera över vad som egentligen hände. Och det gör filmen med besked och i en timme för mycket. Det är inte så mycket det politiska intrigerandet mellan kungamakten och påveämbetet som stör. Inte heller förekomsten av hemliga sällskap med bisarra, religiösa ritualer och mord på sitt samvete. Sådant har förekommit.

Istället är det den långsökta konstruktionen av sambandet mellan dödsfallen i Gévaudan och det politiska intrigerandet som brister. Och så gör man misstaget att samtidigt med dessa märkliga spekulationer ta legenden bokstavligt och introducera ett monster som är betydligt mer förbryllande än skräckinjagande.

Själva den yttre handlingen kring en vetenskapligt sinnad äventyrare som kommer till den otämjda glesbygden för att undersöka mord och övernaturliga uppenbarelser tycks kalkerad på den amerikanska skräckklassikern The Legend of Sleepy Hollow, som filmatiserades av Tim Burton 1999. Här har hjälten, Grégoire de Fonsac (Simon Le Bihan), dessutom på klassiskt manér fått sällskap av en medhjälpare, mohawkindianen Mani (Mark Dacascos).

Som alltid fungerar denne etniskt avvikande medhjälpare som alibi för hjältens moderna fördomsfrihet och storsinta karaktär och dessutom som en snabbuppkoppling till Naturen med stort N. För variationens skull mellan morden och det myckna promenerandet och konverserandet i vackra 1700-talskläder får denne indian också visa upp en förbluffande kunskap i kinesisk kampsport. Det gör han naturligtvis inte för att det finns någon historisk grund för det – Mani är dessutom en tilldiktad gestalt i ett för övrigt historiskt korrekt persongalleri – utan för att Gans valt att låta Dacascos delvis upprepa sin rollinsats från Crying Freeman.

Fotografiskt och scenografiskt sett är Vargarnas pakt en betagande vacker film, men liksom Burtons ovannämnda Sleepy Hollow brister den i både berättelsen och berättandet. Filmen svävar ut i långa utvikningar som inte har något väsentligt att lägga till handlingen, och skräckscenerna med odjuret är varken särskilt spännande eller originella. Särskilt som monstret själv blir en kalkonartad antiklimax när vi väl får chansen att granska det lite närmare.