En riddares historia – Michael Tapper

USA 2001. A Knight’s Tale. Regi, manus: Brian Helgeland. Foto: Richard Greatrex. Musik: Carter Burwell. I rollerna: Heath Ledger, Paul Bettany, Mark Addy, Rufus Sewell, Shannyn Sossamon, Laura Fraser.

Störs man av historiska anakronismer bör man hålla sig så långt borta från En riddares historia som möjligt. Redan i öppningen slår filmen an tonen när såväl adel som borgare och bönder tillsammans värmer upp med Queens ”We Will Rock You” innan ett tornerspel i 1370-talets Frankrike.

Därefter följer en berättelse om hur den unge väpnaren William Thatcher (Heath Ledger) tar sin avlidne arbetsgivare, riddaren Sir Ectors rustning för att med en förfalskad, adlig släkttavla bli stjärna i kontinentens tornerspelcirkus. Slutligen vänder han hemåt med sitt följe till tonerna av Thin Lizzys ”The Boys Are Back in Town”.

Bland Williams vapendragare finns diktaren Geoffrey Chaucer (Paul Bettany), främst känd för The Canterbury Tales. Han porträtteras som spelmissbrukare men också som en oslagbar marknadsförare och promotor av modernt snitt. Och den unga smedänkan Kate (Laura Fraser) är noga med att förse hans nya rustning – revolutionerande i formgivning och tekniskt utförande – med en logotyp av välbekant slag för sportintresserade.

Givetvis saknas inte den obligatoriska romansen till en dam av börd, nu i en betydligt mer erotiskt frivol tappning. Med henne blir det både ett hett dansnummer till David Bowies ”Golden Years” och nattliga intimiteter i riddartältet.

Å ena sidan kan man avfärda En riddares historia som en skränigare efterapning av historieuttolkningen i Shakespeare in Love. Å andra sidan rycker den av historieskrivningens finkostym på ett än mer befriande sätt än förebilden. Åskådaren går här inte tillbaka i historien. Det är historien som går framåt i tiden till oss.

Den moderna dräkten kan säkert upplevas som plump av en del. Ibland är det svårt att veta om man skrattar åt eller med filmen. Men den som läst Chaucers Canterbury Tales förvånas nog snarare över att filmen är så pass återhållsam med burleskerier, dasshumor och sexuella eskapader som den trots allt är. Se Pasolinis filmversion från 1972 så förstår ni nog vad jag menar.

Mest betänkligt är att filmen använder sig av den slitna framgångsberättelsen om hjälten som börjar med två tomma händer och med lite jävlaranamma vinner ära, makt och rikedom. Särskilt märklig är denna sensmoral eftersom riddaradeln flera gånger i filmen beskrivs som parasiter på folket. Kärlekshistorien mellan de okarismatiska, docksöta huvudpersonerna blir också alltför pissljummmen och förutsägbar för att göra filmen spännande. Lägg därtill ett opersonligt, konventionellt filmberättande. Då blir filmen allt annat än djärv. Snarare en sömnig saga med lite lustiga infall och några bra birollsinsatser.