Training Day – Michael Tapper

USA 2001. Regi: Antoine Fuqua. Manus: David Ayer. Foto: Mauro Fiore. Musik: Mark Mancina, Snoop Doggy Dogg m fl. I rollerna: Denzel Washington, Ethan Hawke, Scott Glenn, Tom Berenger.

Filmstaden i Malmö och Lund

Antoine Fuqua (The Replacement Killers, 1998) och David Ayer (The Fast and the Furious, 2001) fortsätter i den hårdkokta traditionen med Training Day. Det är en pessimistisk och våldsmättad actionthriller om poliskorruption med inslag från såväl William Friedkins undervärderade Änglarnas stad – L.A. (To Live and Die in L.A, 1986) som Abel Ferraras surrealistiska Den korrumperade snuten (Bad Lieutenant, 1992).

Liksom i Friedkins film handlar det om en ung, idealistisk polis som konfronteras med en chockerande verklighet i knarkhandelns och gängkrigens Los Angeles genom sin nihilistiske och kriminelle mentor. Trovärdigheten i denna alltmer fantastiska men kanske inte otroliga berättelse bygger på ett snilledrag i rollbesättningen och skådespelarregin. Independentfilmstjärnan Ethan Hawke spelar sin unge, nyblivne familjefar med en återhållen, nervös energi bakom en charmerande naiv yta. Mot hans till en början lite fyrkantigt ädle Jake står den skrupelfrie Alonzo (Washington).

Denzel Washington har i många filmer (Steve Biko i Ett rop på frihet/Cry freedom, 1987; titelrollen i Malcolm X, 1992) personifierat moralisk ryggrad och integritet. När hans rollgestalt här gradvis avslöjas som en psykopat och samhällsfiende långt värre än buset han bekämpar i Los Angeles slumkvarter är det både chockerande och inspirerat på samma gång. Det blir en upplevelse lika bisarr som när den i sin image lika upphöjde Ben Kingsley (Gandhi, 1982) uppträder som psykotisk gangster med sällsynt kvinnoförnedrande svordomssvada i brittiska Sexy Beast (2000), en film som tyvärr gick den svenska biomarknaden förbi.

Washingtons karisma förför oss att till en början rationalisera Alonzos manipulativa beteende och irrationella våldsutbrott som en gatans realpolitik, en rå överlevnadsstrategi bortom gott och ont. Han försöker sälja in sin livsstil till sin intet ont anande kollega genom att presentera den som resultatet av en socialdarwinistisk vishetslära om att man antingen är ”varg” eller ”får”, förövare eller offer. Allt enligt principen om att ändamålen helgar medlen, det vill säga för att så effektivt som möjligt stoppa knarkhandeln.

Tät klippning, dämpat skådespeleri och en trovärdig miljöskildring av en desperat men aldrig Tarantino-trendigt sexig brottslighet gör filmen ovanligt övertygande. Många inslag har en bitande tonträff som låter en ana att de kanske bottnar i något självupplevt hos upphovsmännen. Antoine Fuquas bakgrund som musikvideoregissör blir här till en fördel när i biroller han plockar in musikartister med rötterna just i de här slummiljöerna, bland annat Snoop Dogg och Dr. Dre.

Tyvärr tappar filmen alla koncepter mot slutet. Då blir både våldsspiralen och Denzel Washingtons utspel alltför utflippad och grotesk. Här uppstår också en rad logiska problem för handlingen som filmen aldrig bryr sig om att lösa. Men fram till de sista 20 minuterna är Training Day en angelägen film för ett USA efter Rodney King och Los Angeles-kravallerna. Och en ovanligt uppriktig sådan för att komma från ett av Hollywoods storbolag.