Hanna – Michael Tapper

USA/Storbritannien/Tyskland 2011. Regi: Joe Wright. Skådespelare: Saoirse Ronan, Eric Bana, Cate Blanchett, Jessica Barden. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.51.

Efter dramer som Stolthet och fördom och Försoning försöker sig Joe Wright på tonårsaction som korsar X-Men med Bourne och Bröderna Grimm. Resultatet är en snyggt filmad men krystad och långsökt historia med övertydliga hänvisningar till sagor som Rödluvan och vargen och Hans och Greta.

I centrum står sextonåriga Hanna (Saoirse Ronan), som fostrats i livets hårda skola i den finska vildmarken av den avhoppade tyske vetenskapsmannen Erik (Eric Bana). Till hennes utbildning hör närstridsteknik, jakt med pil och båge samt inläsningen av ett uppslagsverk som i beskäftig ton och fyrkantigt ”vetenskaplig” beskrivning av uppslagsord som musik starkt påminner om Gröngölingsboken i Kalle Anka.

Av vildmarksexilen anar vi att det döljer sig militärhemligheter lika sinistra som i Wolverines mardrömmar, vilket bekräftas när den fyrtio kilo späda Hanna visar sig besitta en terminators krafter. För att dölja det befängda i hennes framfart som mordmaskin klipper man i vanlig ordning sönder slagsmålsscenerna till en fladdrig sörja, något som ytterligare underminerar trovärdigheten.

Enskilda scener, som Hannas möte med en jämnårig flicka (Jessica Barden), glimtar till med charm och några oväntade vändningar. Filmens final, där Hanna går i clinch med CIA-agenten Marissa (Cate Blanchett), går däremot på ren rutin.
Blanchetts mordiska modersfigur är så irrationellt ond att hon inte ens kan borsta tänderna utan att massakrera käften till blodig köttfärs. Som medhjälpare har hon en depraverad tysk porrklubbsbög och två skinheads som tinats upp från 1980-talet och mest finns till för att få spö.

Inget av detta blir särskilt begripligt annat än som ett collage från genrens lagerlokaler designat för actionintresserade tjejer, vilka dock borde känna sig förolämpade av såväl handlingen som tolkningen av girl power.