The Last Castle – Michael Tapper

USA 2001. Regi: Rod Lurie. Manus: David Scarpa, Graham Yost. Foto: Shelley Johnson. Musik: Jerry Goldsmith. I rollerna: Robert Redford, James Gandolfini, Mark Ruffalo, Delroy Lindo.

The Last Castle är uppenbart en film helt formgiven för Robert Redfords image. Som den trestjärniga generalen Eugene Irwin är han genomgående lugn, rationell, intelligent, medkännande och full av underförstådd men lågmäld livsvisdom. Han är, kort sagt, Robert Redford. Liksom i många andra filmer stöpta kring stjärnor gäller det därför att hitta en ny variation på samma meny, och den är här att han är en ordervägrare (av heroiska skäl förstås, vad trodde ni?) som hamnar i militärfängelse och strax därefter på kollisionskurs med anstaltens sadistiske överste Winter (James Gandolfini) och slutligen som ledare för ett fånguppror mot de usla villkoren.

Intressant nog är det emellertid inte Redfords rollgestalt som ger det djupaste intrycket utan Gandolfinis. Dennes till en början ganska givna skurkkliché som rutten, ond och självömkande lyckas denne imponerande skådespelare blåsa liv i till en minnesvärd rollprestation. Hans kroppsspråk, blickar och minspel är skolexempel på filmskådespeleri när det är som bäst. Synd bara att rollen inte är riktigt på samma höga nivå, och det gäller även filmen som helhet.

I allt väsentligt upprepar The Last Castle scenarion från tidigare fängelserevoltfilmer, som Jules Dassins Med våldets rätt (Brute Force, 1947), eller Don Siegels Revolt i Cellblock 11 från 1954. Men allra tydligast är likheten till Stuart Rosenbergs Rebell i bojor (Cool Hand Luke, 1967), där Redfords flitige motspelare Paul Newman spelar en Jesus-liknande fånge i ett kedjefångläger brutaliserat av George Kennedys sadistiske chef.

Även här pågår något som först liknar en Gandhi-inspirerad enmanskampanj med icke-våldsmedel, och det är först i slutet som det hela utmynnar i ett strategispel inte helt olikt de schackdueller vi tidigare i filmen sett Redfords karaktär bemästra. Tyvärr lyckas upphovsmännen aldrig gjuta något riktigt liv i dramat. Berättelsen tar aldrig riktigt fart utan lunkar lite saktmodigt fram – till och med i slutscenernas actioninslag.

Och det är synd. För i varje fall regissören Rod Lurie har tidigare demonstrerat stor talang i den politiska thrillern The Contender (ej biografvisad i Sverige). Delvis kan det förklaras med att den tvekamp som utspelas handlar om vem som bäst och vackrast kan vifta med den amerikanska flaggan. Den ene är skrivbordssoldat. Den andre har genomlevt stålbadet på fältet. Utgången är redan given.