I korthet 2002:2 – Michael Tapper

Den klart mest anmärkningsvärda dvd-utgåvan det senaste året är Benjamin Christensens påkostade stumfilmsfiasko Häxan (The Criterion Collection). Filmen är en märklig blandning av historisk rekonstruktion och skräckskildring, och den är fullproppad med fascinerande och ytterst egensinniga spekulationer som regissören diktat ihop efter egna studier i antropologi och psykoanalys. För den särskilt intresserade finns det till och med en litteraturlista över Christensens källor.

Man har använt sig av Svenska Filminstitutets omsorgsfulla restaurering, där originalfärgerna från tintningsprocessen återförts till filmen med modern teknik. Den restaureringen visades för övrigt på SVT till ett jazzarrangemang som hämtats från ett evenemang på Umeå Film Festival. Tanken på att förnya åskådarupplevelsen av stumfilmer är inte fel i sig. Tvärtom skulle säkert många piedestalsatta filmmonument må bra av att fräschas upp i nya konstnärliga möten. Men i det här fallet var kompositionen så påtagligt okänslig för filmens stämningar och berättartempo att upplevelsen skar sig rejält.

I The Criterion Collections utgåva har man istället anlitat den amerikanska filmmusikexperten Gillian Anderson för att rekonstruera det musikarrangemang som ledsagade filmens danska premiär i Köpenhamn i november 1922 och det låter inte oväntat betydligt bättre. Mer om det arbetet överlåter jag åt Gillian Anderson att själv berätta i Filmhäftets specialnummer om filmmusik, som utkommer den 25 juli i år (nr 122/2002:4).

Den andra stora tillgången är danske filmvetaren Casper Tybjergs kommentarer till filmen på separat ljudspår. Eftersom Christensens spännande liv och verk ännu inte dokumenterats i bokform börjar han med en nödvändig introduktion av regissören för att därefter övergå till den tre år långa och kostsamma produktionshistorien, och den är minst lika spännande som filmen.

Avslutningsvis berättar han om det ytterst blandade mottagandet och om Christensens senare livsöde. Gott så, även om Tybjergs teatrala förställningar av rösten när han läser andras texter blir ofrivilligt komisk ibland. Förhoppningsvis följer The Criterion Collection upp den här utgåvan med Christensens två andra, banbrytande verk: Det hemlighetsfulla X (Det hemmelighedsfulde X, 1913) och Hämndens natt (Hævnens nat, 1915). Hans spökhusfilmer i Hollywood (varav de flesta är försvunna) och sporadiska produktioner senare hemma i Danmark på 1930- och 1940-talen håller, som Tybjerg också konstaterar, inte alls samma klass.

Tråkigt i sammanhanget är naturligtvis att varken Sverige eller Danmark har förmått att bygga upp en dvd-utgivning av de egna klassikerna. Istället tar amerikanska och brittiska bolag initiativet även vid utgivningen av skandinaviska klassiker som det här. The Criterion Collection har också gett ut flera av Ingmar Bergmans filmer, till exempel Det sjunde inseglet (1956) och Smultronstället (1957).

Ingen av dem har dock något extramaterial av större intresse. Däremot är överföringarna av högsta klass. Vill man skaffa filmerna lite billigare (Criterion tar 30-40 US-dollar per film) kan man beställa från Storbritannien. Inte mindre än åtta filmer har nyligen utkommit i The Ingmar Bergman Collection (Tartan Video, region 2), däribland mindre givna men viktiga titlar som Ansiktet (1958) och Ur marionetternas liv (Aus dem Leben der Marionetten, 1979).

Med anledning av mitt eftertryckliga missnöje med fjolårets dvd-utgåva av Nosferatu på Eureka Video (se Filmhäftet 115/2001:3) finns det glädjande nog en ny Nosferatu (BFI, region 2). Den aktuella utgåvan är både bättre i bildkvalitet och håller till skillnad från Eurekas självutnämnde låtsasexpert med en verkligt initierad kommentator i form av filmprofessor Christopher Frayling. Han har inte bara gjort sig känd genom sin kulturhistoriska bok Vampyres (Faber and Faber, 1991) utan även för den lysande doktorsavhandlingen Spaghetti Westerns (1981; i reviderad version I B Tauris, 1998) och biografin Sergio Leone (Faber and Faber, 2000).

Här har man emellertid gjort misstaget att inte låta Frayling kommentera filmen under filmens gång utan i en 25 minuter lång intervjufilm. Följaktligen forcerar han i höghastighet genom bakgrunden till Nosferatu och dess tolkningshistoria. I förbifarten hinner han nämna den klassiskt Freudianska uttolkningen av denne skallige vampyr som en kringirrande penis dentata: ständigt i erigerat tillstånd och hungrig efter att ta mödomen på unga flickor. På samma sätt spurtar han också förbi den antisemitiska symbolik som jag tog upp i min kritik av filmlegenden (se essän ”Nosferatu – död men levande” i Filmhäftet, vol. .29, no. 3, #115, s. 4–13).

”No plot, just killing”, sade en gång John Ford om spagetthivästernfilmerna och på samma sätt skulle man kunna sammanfatta Dario Argentos samlade verk. I en dvd-serie kallad Dario Argento Collection (Anchor Bay, region 1) har man förståndigt nog packat ihop filmerna två och två så att det blir billigare. Den tekniska överföringen av dem är utmärkt, och ett särskilt lovord ska Anchor Bay ha för att de presenterar de oklippta italienska originalversionerna. Men tyvärr förlorar de flesta av filmerna på att ses om idag och det beror främst filmerna själva.

Med undantag för den stramt hållna thrillern Ljudet av kristallfågeln (L’Uccello dalle Piume di Cristallo, 1970) och det scenografiska kraftprovet Suspiria (1977) är Argentos filmer ofokuserade, godtyckligt impulsiva mardrömmar med kryptisk symbolik (de tre onda mödrarna är knappast etablerade vare sig i ålderdomlig eller i modern folklore) och en del spektakulära mordinslag. Med all respekt för min vän och kollega Xavier Mendiks försök till äreräddning av Argentos estetik i Tenebre (Flicks Books, 2000), filmen förblir usel. Och då bortser jag från bisaker hos Argento som dialog, handling och persongestaltningar.

Särskilt förödande är det att se hur denne påstått tekniskt fingerfärdige regissör ofta använder platta och tråkiga ljussättningar, saggigt berättartempo i spänningsscenerna och en påtagligt temperamentslös kameraplacering som sällan ger några stilfulla bildkompositioner. Minnet av honom som en raffinerad stilist och bildberättare förbleknar helt i den här eftertankens kranka blekhet. Och i en lång åkning i Tenebre (1982) över ett hus med den då nya fjärrstyrda kamerakranen Louma når han bottenrekord i fumlighet. Inte nog med att själva åkningen är helt ovidkommande för handlingen och distraherar från den spänning han försöker bygga upp, den är dessutom amatörmässigt skakig och ryckig i rörelserna.

Hans kommentarer på ljudbandet är trötta och så sporadiska att man misstänker att Argento tar tupplurar vid mikrofonen. På den givna frågan från den entusiastiske journalisten/supportern svarar naturligtvis Argento att han alls inte är misogyn. Han älskar kvinnor, och så vill han förstås döda en drös av dem lite på känn i varje film enligt den amerikanske kultfilmkritikern Joe Bob Briggs kvalitetsprincip: ”Anybody can die at any time.”

Då har både John Carpenters och Paul Verhoevens filmer stått sig betydligt bättre. Intressant är till exempel att se om floppen Big Trouble in Little China (Fox, region 1), som nog skulle ha blivit bemött på ett helt annat sätt idag. Så här i efterhand ser den verkligen ut som en föregångare för den alltmer Hong Kong-influerade amerikanska actionfilmen med vilda genreblandningar och obetydlig hänsyn till realism. Kurt Russells nidporträtt av en uppblåst amerikansk actionhjälte som ständigt går på pumpen men ändå fortsätter att leva i föreställningen om sin överlägsenhet är oerhört rolig – särskilt i ett postkolonialt perspektiv.

Ännu bättre är The Thing (Columbia TriStar, region 2), 20 år efter premiärfiaskot. Rob Bottins utskrattade effekter ser visserligen än mer artificiella ut i ljuset av dagens datoranimerade realism, men hans nytänkande kring en icke-mänsklig intelligens som saknar antropomorfa drag och med en förmåga att omvandla sig själv till andra levande varelser är briljant och fjärran från de sedvanliga gubbarna i gummikostym (Alien, Predator med flera). Ennio Morricones musik och John Carpenters bildberättande har dessutom sällan varit bättre.

Paul Verhoeven Collection (Anchor Bay, region 1) omfattar regissörens hela holländska produktion, från långfilmsdebuten Business is Business (Wat zien Ik, 1971) till The Fourth Man (De vierde Man, 1983). Många av titlarna har tidigare varit svåra att få tag på, och det är intressant att 20-30 efter deras tillkomst se eller se om filmerna av en regissör som då var en del av den europeiska filmgenerationen. Turkisk konfekt (Turks fruit, 1973), den i sin samtid uppmärksammade filmatiseringen av skulptören Jan Wolkers självbiografiska roman, har naturligtvis tappat kraft som stridsrop för en antiauktoritär livsstil och fri sexualitet. Idag ter sig rebellskildringen faktiskt lite småborgerligt harmlös.

Mer slagkraftig, om än med överspända nationalromantiska tongångar, är krigsskildringen På blodig mark (Soldaat van Oranje, 1977). Den är baserad på motståndshjälten Erik Hazelhoff Roelfzemas egna berättelse om sin katt-och-råttalek med den nazistiska ockupationsmakten. Liksom Carpenter kommenterar Verhoeven de flesta av sina filmer lite förstrött, växlande mellan lustiga anekdoter och helt ovidkommande utflykter. Men till På blodig mark (engelsk titel: Soldier of Orange) är hans engagemang desto större. Här blir hans egen krigserfarenhet påtaglig och kommentarerna följaktligen skarpare.

Oslagbart bäst behandling får Verhoeven dock på Basic Instinct (Artisan, region 1). I denna kitschigt förpackade skiva med en ask som ska likna ett isblock och en bonuspresent i form av en ispiksliknande penna håller den feministiska kritikern Camille Paglia ett passionerat och mycket intelligent brandtal för filmens kvaliteter som måste vara en underlig upplevelse för filmens många kritiker. Med utgångspunkt i sitt synsätt på filmen som en variation på Hitchcocks Studie i brott (Vertigo, 1958) vänder hon upp och ned på det konsensus som hittills funnits kring tolkningen.

Enkelt och övertygande ledsagar hon åskådaren i exempel efter exempel på hur den fatala Catherine Tremell (Sharon Stone) aggressivt utmanar varje försök till objektifiering genom sin hämningslösa, gränslösa och därför hotfulla sexualitet. Det är männen, inte hon, som kuvas och kastreras inför mötet med henne. De svettas, tystnar, slår ner blicken, drar sig undan. Sällan har en motläsning blivit så tydligt illustrerad. Rekommenderas för filmvetenskaplig undervisning, särskilt i feministisk analys. Ett utmärkt komplement till Laura Mulveys analys av voyeurismen i Michael Powells klassiker Peeping Tom (The Criterion Collection).

Att mer eller mindre analytiska kommentarer av filmvetare nu blivit en inarbetad genre mogen för parodi har bröderna Coen tagit fasta på i det underbart stolliga kommentarspåret till Blood Simple (Universal, region 1). Fejkprofessorn Kenneth Loring från det fiktiva kvalitetsbolaget Forever Young Films håller till en början en saklig ton för att sedan glida över i excentrisk stofil. Han berättar bland annat en alltmer fantastisk skröna om hur man av långsökt konstnärliga skäl filmade den enkla men stämningsfulla öppningsscenen i en bil baklänges och med fordonet uppochnervänt.

Det är uppenbart att Coen-bröderna suttit med på åtskilliga seminarier och är bekanta med tidigare dvd-utgåvor i genren från framförallt The Criterion Collection. Lorings pseudointellektuella och anekdotiska svada ersätts efterhand med alltmer trevande försök att utvinna något i de långsamma, stämningsfulla scenerna. Fram emot slutscenerna kommer han bara in sporadiskt med pretentiöst framsagda iakttagelser av det som vi själva kan se i bild. Det är kul som engångsföreteelse och ligger helt i enlighet med den typ av humor som blivit Coen-brödernas kännemärke.

Efter den upplevelsen står det klart att den här kommentar- och dokumentationssgenren på dvd måste förnyas. Ett talande exempel på den utmattning man kan skönja är dvd-utgåvan av M*A*S*H (Fox Five Star Collection, region 1). Det är i och för sig en av de viktigare antimilitaristiska filmerna under den så kallade Hollywoodrenässansen 1967-1976. Frågan är bara varför det inte föranlett producenterna till dvd:n att göra ett bättre jobb. Som det nu är får vi på två skivor, i tre dokumentärer och dessutom på regissörens Robert Altmans kommentarer till filmen höra samma anekdoter om och om och om igen med i stort sett samma formuleringar, pauseringar och sökta poänger. Ett skräckexempel.

Lite roligare har man då på den nästan exakt samtida (några veckor mellan premiärerna) Catch-22 (svensk titel: Moment-22; Paramount Widescreen Collection, region 1). Här munhuggs regissören Mike Nichols med yngre kollegan och beundraren Steven Soderbergh, och i de flesta fall visa det sig att Soderbergh kan mer om filmen än upphovsmannen själv! Nichols har glömt när filmen gjordes, hade premiär och mycket av det som hände i samband med inspelningen. Det är ofta dråpligt, men man borde plockat in manusförfattaren och birollsinnehavaren Buck Henry som komplement. På dvd fortsätter auteurtraditionen att vara stark, och det är synd. Det bevisas inte minst av den intressanta intervju med Henry – om bland annat Moment-22 – som nyligen publicerades i amerikanska filmtidningen Cineaste.