The Man Who Was’nt There

Storbritannien/USA 2001
Regi Joel Coen Manus Joel Coen, Ethan Coen Foto Roger Deakins Klipp Roderick Jaynes [eg. Joel och Ethan Coen], Tricia Cooke Scenografi Dennis Gassner Musik Carter Burwell.
Med Billy Bob Thornton Ed Crane Frances McDormand Doris Crane, Eds fru James Gandolfini David ”Big Dave” Brewster Michael Badalucco Frank Katherine Borowitz Ann Nirdlinger Jon Polito Creighton Tolliver Scarlett Johansson Birdy Abundas Richard Jenkins Walter Abundas Tony Shalhoub Freddy Riedenschneider.
Producent Ethan Coen Produktionsbolag Working Title Films i samarbete med Good Machine och K L Line Productions för USA Films Längd 116 minuter.

DVD
USA 2002
Distribution (region 1) Alliance Atlantis Distribution (region 2) Entertainment Bild Vidfilm 1.78:1 Ljud Dolby Digital 5.1 Extramaterial Kommentarer av Joel & Ethan Coen samt Billy Bob Thornton. Making of-dokumentär. Intervju med Roger Deakins. Bortklippta scener. Produktionsbilder. Filmografier. Trailer.

År 1949. Santa Rosa, Kalifornien. Ed Crane arbetar på sin svågers frisörsalong. Han är en passiv åskådare och introvert filosof i vardagen. Stoiskt accepterar han att frun Doris, som arbetar på stadens ledande varuhus Nirdlingers, har ett förhållande med sin chef, Big Dave. När han av en slump får Creighton Tolliver som kund ser han en möjlighet att ändra sitt liv. Tolliver är nämligen på jakt efter ett riskkapital på $10 000 för att öppna en kedja kemtvätter, och Ed skriver därför ett utpressningsbrev till Big Dave på just den summan.

Utpressningen lyckas och Ed lämnar pengarna till Tolliver, men denne försvinner därefter spårlöst. Efter en släktträff somnar Doris berusad på sängen samtidigt som Big Dave ringer och ber Ed komma till varuhuset trots att det är efter stängningstid. Ed tar Doris nycklar och åker dit. Väl upp på kontoret bekänner först Big Dave allt om sitt förhållande med Doris men attackerar sedan Ed, som han genom att misshandla Tolliver fått reda på stod bakom utpressningen. Under slagsmålet sticker Ed ner Big Dave med dennes brevkniv. Big Dave dör.

Under mordutredningen framkommer det att Doris samarbetat med Big Dave för att manipulera bokföringen. På så sätt har Big Dave stoppat undan $10 000 från varuhusets ägare, frun Ann Nirdlinger, i syfte att öppna eget. Doris arresteras som misstänkt för mordet utifrån indiciebevis (motiv och tillfälle). På inrådan av grannen och advokaten Walter Abundas hyr Ed Sacramentos bäste brottmålsförsvarare, Freddy Riedenschneider. Denne är dock så dyr att Frank tvingas belåna frisörsalongen. Men rättegången blir aldrig av eftersom Doris hänger sig i sin cell.

Under tiden har Ed blivit en flitig gäst hos Abundas, där han lyssnar på tonåriga Birdys tekniskt begåvade uttolkningar av Beethovens pianostycken. Han bestämmer sig för att bekosta privatundervisning hos framstående pianoläraren Carcanogues i San Fransisco. Denne ser dock ingen större begåvning hos Birdy och de två beger sig hem till Santa Rosa igen i Eds bil. På vägen vil Birdy tacka Ed genom att ge honom en avsugning medan han kör. Bestört slirar han av vägen och förlorar medvetandet.

När han vaknar till liv får han reda på att Birdy klarat sig med mindre blessyrer men att han själv är arresterad för mordet på Creighton Tolliver, vars kropp hittats på en sjöbotten utanför staden tillsammans med det kontrakt Ed skrivit under. Ed inser att det är Big Dave som mördat Tolliver, men han tar inte upp det under rättegången. Juryn finner honom skyldig, och han döms till döden i elektriska stolen. Vid avrättningen meddelar Ed oss via sin berättarröst att han försonat sig med sitt öde.

Bröderna Coens senaste film är en av flera intressanta, amerikanska produktioner under det senaste året som inte importerats till svenska biografer. Andra titlar är Michael Manns Ali, Hal Hartleys No Such Thing, Richard Kellys Donnie Darko och Larry Clarks Bully. I det här fallet är nog de främsta orsakerna två: svartvitt foto och långsamt berättartempo.

För The Man Who Wasn’t There är inte någon trendig neo-noir uppdaterad i moderns snitt i färg för en biogeneration tillvänjd på snabb klippningsfrekvens; den är i alla avseenden gjord som en klassisk film noir från det 1949 som skildras i handlingen. Vi befinner oss i det idylliska Santa Rosa i Kalifornien – platsen för Alfred Hitchcocks mästerliga klassiker om ondskans mörka våldgästande i ett ljust amerikanskt Eden som sakta börjar förvandlas till Sodom: Skuggan av ett tvivel (Shadow of a Doubt, 1943). Men istället för att, som tonåringen Charlie i Hitchcocks film, vara en livfull, ung, impulsiv, naivt romantisk och idealistisk iakttagare, är huvudpersonen Ed Crane en medelålders, illusionslös, introvert dagdrömmare så tyngd av sina existentiella reflektioner att han tycks helt passiv och livlös.

Skulle Ed varit svensk hade han kunnat betraktas som en skapelse av just fyrtiotalismens kärva syn på människans hopplösa tillvaro i skuggan av ett fruktansvärt världskrig, atombomben och insikten om att livets brist på mening i en gudlös värld. Men nu är vi i USA, och med bröderna Coens ibland roande, ibland irriterande fixering vid till synes ovidkommande detaljer – Tom Reagans hatt i Miller’s Crossing, ”The Dude” Lebowskis matta i The Big Lebowski – så har de med minimalistisk precision koncentrerar Eds uppgivet nihilistiska hållning till världen i hans ständiga rökning.

För även om Ed formellt är filmens berättare, ger dessa monologer på ljudbandet oss förbluffande liten insikt i hans känslor och motiv. Det är som om han i livet var en lika distanserat iakttagande som i sin berättelse om det. Han griper aldrig in i det för att på ett realistiskt sätt ändra förutsättningarna till det bättre eller ens försöka klargöra för sig själv vad han egentligen önskar. Han är mannen utan egenskaper, lika grå som tapeten på frisörsalongens vägg och som om han försvann inte skulle bli ihågkommen för någonting särskilt. Han är ”the man who wasn’t there”.

Självdestruktivt låter han bara livet pågå medan han röker, förlorad i poänglösa Sisyfos-grubblerier över varför han dag ut och dag in står där och klipper folks hår när deras hår ändå bara fortsätter att växa. Ed är helt enkelt ett genrekoncentrat av 1940-talets alla film noir-män: livströtta småborgare med en plågsam insikt om den egna obetydligheten och en desperat plan för det stora klippet som ska ge tillvaron en mening – eller åtminstone lite materiell bekvämlighet innan livets final i den stora gäspningen. För Eds del handlar det om den skäligen blygsamma drömmen om att investera i kemtvättsbranschen.

Men inte ens den lite rörande småskaliga utopin fullföljer han på ett realistiskt sätt. Istället genomför han den genom ett klumpigt utpressningsförsök och i en dumdristig transaktion till en minst sagt dubiös bondfångare. Liksom flera av hans masochistiska kollegor i den fyrtiotalistiska skuggvärlden gränsande till Hades vill han förstås straffas för sin hybris. Men det går inte riktigt som han tänkt sig. Frun åker dit för brottet och tar sitt liv. Bondfångaren försvinner. Ed straffas åter med att ingenting händer i hans liv. Han förblir ”the man who wasn’t there”.

Först i det poetiskt sublima och följdriktiga straffet för ett brott han inte begått faller allt på plats och Ed kan träda in i den definitiva intigheten. Vid rättegången tänker han först att han ska berätta hela det egentliga händelseförloppet, liksom han först ville erkänna sitt brott under fruns rättegång. Men med retoriskt dumsmart skruvning övertygar stjärnadvokaten Freddy Riedenschneider Ed om att dennes credo om att ”stick to the facts” inte är relevant för rättegången eftersom ”the facts have no meaning”. Det är förstås en absurt överlastad – om än ganska rolig – sammanfattning av den metafysiska undertexten i såväl film noir generellt som i denna aktuella fotnot.

Visserligen är Coen-brödernas film tämligen lättviktig om man ställer den mot många av dess förebilder från 1940-talet, men den är en så både kärleks- och konstfull hyperbolisering att den filmhistoriskt bevandrade omöjligt kan värja sig. Skådespelarprestationerna är, som vanligt hos Coens, slipade till stiliserad perfektion. Särskilt Jon Polito, som den oljige kemtvättsmånglaren Creighton Tolliver, och Tony Shalhoub, som den staccatopratande advokatprimadonnan Freddy Riedenschneider, briljerar. Tyvärr ligger nog också förklaringen till filmens marginella framgångar internationellt i dess iver för filmhistoriskt medveten, om än tillskruvade, rekonstruktion. Ofta får jag höra att den yngre biopubliken inklusive nya filmstudenter automatiskt sorterar bort äldre och i synnerhet svartvita filmer som per definition ointressanta, förlegade eller bara ”dåliga”. (Stumfilmer är totalt marginaliserade och diskuteras inte ens.) Då hämmas naturligtvis också en estetiskt medveten produkt som The Man Who Wasn’t There – med ett utsökt, finkänsligt foto i svartvitt av britten Roger Deakins – paradoxalt nog just för dess kvaliteter.