Bully – Michael Tapper

Frankrike/USA 2001
Regi Larry Clark Manus Zachary Long [alias David McKenna], Roger Pullis Förlaga Roman baserad på verkliga händelser Titel Bully: Does Anyone Deserve to Die? A True Story of High School Revenge (1997) Författare Jim Schutze Foto Steve Gainer Klipp Andrew Hafitz Scenografi Linda Burton Musik Howard Paar.

Med Brad Renfro Mario ”Marty” Puccio Nick Stahl Bobby Kent Rachel Miner Lisa Connelly Bijou Phillips Alice ”Ali” Willis Michael Pitt Donny Semenec Kelly Garner Heather Swallers Daniel Franzese Derek Dzvirko Leo Fitzpatrick Derek Kaufman Larry Clark Dereks far.
Producenter Don Murphy, Fernando Sulichin, Chris Hanley Produktionsbolag Muse/Blacklist Films i samarbete med Gravity Entertainment för StudioCanal i samarbete med Lions Gate Films Längd 112 minuter.

DVD
USA 2002
Distribution (region 1) Lions Gate Home Entertainment Bild Vidfilm 1.85:1 Ljud Dolby Digital 5.1 Extramaterial Intervjuer med filmteamet och skådespelarna. Information om de verkliga förebilderna. Isolerat musikspår. Trailers.

Broward County i södra Florida. Efter en kort flirt på en strand följer tonåriga flickorna Lisa och Ali med jämnåriga pojkarna Marty och Bobby i deras bil. Ute vid ett öde träsk har Ali samlag med Bobby, medan Lisa ligger med Marty. De två sistnämnda inleder en passionerad kärleksaffär, något som stör Martys underkuvade relation till den våldsamme översittaren och barndomskamraten Bobby. Marty blir nu allt mindre intresserad av att vara den både homofobiske och homosexuellt fixerade Bobbys ”hora” på bögbarer och att delta i dennes produktion av bögporrfilmer. Till slut kulminerar Bobbys svartsjuka i att han slår ner Marty och våldtar Lisa.

Strax därefter upptäcker Lisa att hon är gravid. Hon insisterar på att det Martys barn och bryter samman när han vill att hon ska abortera fostret. De försonas, och för att avleda Bobby från relationen till Marty försöker Lisa sammanföra honom med den kinky-intresserade Ali. Träffen spårar emellertid ur när Bobby våldtar Ali samtidigt som han tvingar henne att titta på en bögporrvideo. Lisa bestämmer sig därefter för att döda Bobby, och hon övertalar resten av vänkretsen – Ali, Heather, Donnie, kusinen Derek och slutligen även Marty – att göra gemensam sak med henne.

Med Ali som lockbete lurar Lisa ut Bobby till det ödsliga Everglades-träsket, men förmår inte att skjuta honom. Hon söker därför hjälp hos tonårige yrkesförbrytaren Derek Kaufman, som går med på att assistera vid mordet. Än en gång ute i Everglades tvekar alla inför mordet, men efter att den påtände Donnie satt sin kniv i ryggen på Bobby följer de andra efter. Ali och Marty använder sig av knivar, och Kaufman avslutar det hela med att klubba ihjäl den döende Bobby. Kroppen slänger de i vattnet till alligatorerna.

På Kaufmans uppmaning ger alla varandra alibin för mordnatten, men snart börjar de berätta om vad som verkligen hände för släktingar, grannar och vänner. Någon ringer polisen, alla arresteras och en rättegång inleds. Marty döms till döden, de andra till långa fängelsestraff.

Enligt uppgift försenades produktionen av Bully med nästan två år på grund av high school-massakern i Columbine i april 1999, följd av liknande händelser i Jonesboro och West Paduka. Det är naturligtvis talande för en kultur där den omedelbara reaktionen på sådana händelser att all form av bearbetning av den bakomliggande problembilden som hotar efterspelens moraliserande övertoner automatiskt hängs ut som exploatering. Mer oroande än själva morden är att skygglappslösa undersökningar av dem skulle kunna medföra en svårhanterlig, ideologikritisk självrannsakan. Bättre då att avfärda det hela som en produkt av en abstrakt normlöshet, en irrationell farsot som ungdomen smittats av genom hedonistiska, subkulturella fenomen som Eminem, dataspel, porr på kabel-tv och så, förstås, våldsamma filmer.

Denna tystnad inför en djupare social och politisk förståelse av problematiken får en direkt parallell i filmens skildringar i marginalen av föräldrarna till de inblandade. Ingen av dem verkar egentligen intresserade av sina barn, av att umgås eller utbyta tankar med dem. I en scen chockeras vi kanske av hur fullständigt oengagerad ensamma mamman Ali är när hon i förbigående och utan värme pratar om sitt barn. Senare, när vi ser henne i kort scen i hemmet hos föräldrarna, upptäcker vi att hon bara reproducerar deras beteende. En liknande parallell gör Larry Clark och manusförfattaren David McKenna (American History X, 1998; Blow, 2001) mellan det inneboende våldet i ett samhälle med socialdarwinistiska ideal och ungdomarnas våld.

Tydligast uttrycks det i hackordningen från Bobbys far till Bobby och vidare till Marty, och det ironiska är här att Bobbys far säkerligen skulle motivera sitt förakt för samhällets ”förlorare” och översitteri som just en insats mot sonens hedonistiska ”normlöshet”. Clark har också fått till en intressant könspolitisk ironi i Bobbys självföraktande, homoerotiska attraktion till Marty. Deras relation fungerar som ett äktenskapligt helvete, med Bobby som självömkande och misshandlade make och Marty som hans dörrmatta, hans ”bitch”. Att Bobby dessutom agerar som Martys hallick på bögbarer är bara den logiska konsekvensen av denna bisarra variation på patriarkal ideologi i sin mest konkreta form.

Den genomgående demonisering Clark utsatts för av synbarligen sensationsförtjusta moralister till kritiker har alla gått ut på att han som 58-årig man – underförstått ”ful gubbe” – bara vältrat sig tonåringarnas nakna kroppar, knullerier, knarkande och tomgångsdialoger utan annat än i slippriga syften att skapa ”pornografi”. Man har jämfört Bully, till dess nackdel, med Clarks skildring av skateboardgänget från New Yorks underklass i debutfilmen kids (1995) och till besläktade verk som Unga rebeller (Over the Edge, 1979) och Vid flodens strand (River’s Edge, 1986). Det är förstås talande att samma ”hemska uppförande” inte accepteras när det överförs till samma medelklassmiljö som kritikerna själva tillhör.

I Bully befinner vi oss nämligen i en värld av materiellt överflöd. Alla ungdomarna bor i identiska förortsvillor och delar sin tid mellan stormarknaden och stranden. Dessutom befinner vi oss i Florida, en tropisk miljö som för de flesta nordeuropéer och nordamerikaner ter sig som drömmarnas Disneyland, en permanent semestertillvaro i ett Eden av sol och bad. För att travestera Clarks föregående filmtitel från 1998 så befinner vi oss i ”another day in paradise”, en titel som i sin tur var en ironisk referens till medelklassfavoriten Phil Collins välkända, liberalt gråtmilda hitlåt om människor på samhällets botten.

Clarks skildring av ungdomarnas självdestruktiva livsstil är en uppdatering av alienationsklassikern Ung rebell (Rebel Without a Cause, 1955) men utan försonande slut. Bägge skulle – som det också gjorts – kunna kritiseras för att använda alltför bildsköna huvudpersoner, vars stylade och ibland teatralt poserande motverkar allvaret i tematiken. Särskilt har man syrligt noterat Clarks användning av unga talanger från Hollywood och ungdomssåpor och då jämfört med de verkliga förebilderna. Mitt intryck av filmen är att skådespelarna definitivt avglamouriserats och att de varken kroppsligt eller till sina personligheter representerar de slätstrukna veckotidningsideal som annars glamouriseras i filmindustrins mittfåra. Invändningen är snarare att se som en ryggmärgsreflex mot det en föregivet falsk amerikansk filmindustri. Som synes i produktionsuppgifterna är Bully, ironiskt nog, till största delen finansierad med franska pengar.

Visserligen förekommer det – som det påpekats i några recensioner – en del stiliserade inslag som man kan hänföra till klassisk berättartradition: Lisas förvandling från identitetslös tonårsflicka till manipulativ Lady Macbeth, den teatrala iscensättningen av mordet som påminner om mordscenen i Shakespeares Julius Caesar. Men ingenstans får det här en ansträngd karaktär som går på tvärs mot filmens genomgående kompromisslösa hållning. Det här är trots allt en dramatisering, ingen dokumentär. Poängen är att Clark använder sig av det historiska händelseförloppet för konstnärliga syften.

Jag kan inte se någon annan anledning till filmens gatlopp än att den faktiskt nådde sina syften, nämligen att på ett irriterande sätt påminna en liberal kritikerkår i medelklassen om deras förkärlek för tillrättalagda och ideologiskt harmlösa skildringar av ”ungdomsproblemet”. Det är inte utan att man undrar om de längtar tillbaka till den tid – för ungefär ett halvsekel sedan – då en vänligt sinnad patriark kunde återföra de trilskande tonåringarna på den rätta vägen igen med några välmenande ord. Som om orsakerna till ”ungdomseländet” bara berodde något trivialt missförstånd.