007 – från kolonial mansgris till kritiserat sexobjekt

”Jag anser dig vara en sexistisk, misogynistisk dinosaurie, en relik från kalla kriget.”
– M (Judi Dench) konfronterar James Bond (Pierce Brosnan) i GoldenEye (1995)

Citatet ovan är ett av de mest välbekanta och upprepade ur hela James Bond-serien, som med bioaktuella Die Another Day har fyrtio år och tjugo filmer på nacken. Men det är bara delvis sant. För om Bond varit en så simpel, reaktionär klichéfigur som M gör honom till, så hade han aldrig blivit det livskraftiga kulturfenomen han nu är. Snarare har filmerna lyckats göra honom till en motsägelsefull fantasiskapelse, närmast ett lackmuspapper för mansrollens kris under trycket av förändrade könsroller i samtiden.

Ian Flemings romanfigur från åren 1953–65 passar i så fall bättre in på beskrivningen. Som produkt av kalla kriget, Playboy-kulturen och det sönderfallande brittiska imperiets kvardröjande chauvinism och rasism är litteraturens Bond en klassisk mansgris. Han står här med ena benet kvar i Rudyard Kiplings eller John Buchans viktorianska spion- och äventyrsberättelser. Där möter vi män i den sociala elitens Old Boy-nätverk som, i riddarsagans anda, förströr sig med att bekämpa utländska barbarer i exotiska miljöer för att sedan återvända hem i triumf till sina trolovade i det paradisiska England.

Agent 007 med rätt att döda från 1962, som var först ut i filmserien, ligger närmast denna koloniala litteratur-och filmtradition. Liksom i romanförlagan anländer Bond med kolonial herrefolksmentalitet till den brittiska kolonin Jamaica – ironiskt nog samma år som ön blev självständig – för att befria den infantilt skrockfulla, svarta befolkningen och en oskuldsfull engelsk kvinna från en orientalisk superskurks terrorvälde. Redan då blev kritiken hård mot filmens flagranta rasism och sexism, som ofta sammanföll i skildringen av översexualiserade manslukerskor med icke-västerländskt ursprung.

Ett talande tecken på det förändrade könspolitiska klimatet är populariteten för Cyril Connollys satiriska novell ”Bond Strikes Camp” i litteraturtidskriften London Magazine år 1963. Connolly beskrev i texten M som bög på väg ut ur garderoben med lustfyllda blickar på en inte alltför svårflirtad Bond, för tillfället beordrats av sin chef att infinna sig i kvinnokläder. Satiren anspelade naturligtvis på spionaffären kring homosexuelle Guy Burgess men har också udden riktad mot de föråldrade mansideal som Bond representerade och som den sexuella frigörelsen hotade att utmana.

Förutom ett svårartat återfall till Flemings förlegade världsbild i den kontroversiella Leva och låta dö (1973), försökte producenterna därefter mildra kritiken, främst genom självparodierande humor, skildringar av självständiga kvinnor och marknadsföring av Sean Connery som sexobjekt. Filmerna blev till ett psykoanalytiskt Eldorado av övertydligt freudianska sexanspelningar på Bonds behov av vapen, bilar och andra leksaker som förlängning av sin manbarhet.

I Goldfinger förklarar han till exempel för en av sina erövringar att han bär pistol på grund av ”mindervärdeskomplex”. Senare i samma film lyckas han förstås ändå omvända den kvinnliga skurkhjälpredan Pussy Galore (!) med hjälp av samma företräden. Medvetna om den framväxande feminismens kritik mot 007 som patriarkalt kulturfenomen kontras detta omedelbart i efterföljande Åskbollen. Efter en natt med Bond demonstrerar den fatala Fiona Volpe att hon minsann inte tänker följa sin föregångares exempel:

Jag glömde ert ego, mister Bond. James Bond, som bara behöver ligga med en kvinna för att hon ska höra himlakörer. Hon ångrar sig och återvänder till dygdens smala stig. Men inte den här kvinnan! Vilken chock det måste ha varit för dig – att du kunde misslyckas.

Vid mitten av 1960-talet såldes Bond med affischer, stillbilder och reklamprodukter. Connery blev en lättklädd sexsymbol på samma sätt som de kvinnor i filmserien som regelmässigt veks ut i Playboy. Hans gymtränade kropp visades upp med naturligt hårig bringa, något som Hollywoods censurkod dittills hade förbjudit hos manliga skådespelare då man ansåg det beteckna en ”djurisk sexualitet”. Och damtidningarna beskrev ingående denne före detta kroppsbyggares fysiska mått och företräden. Exponerad på leksaker, sprit, bilar men också på parfym och modekläder, blev Connery världens kanske förste manlige supermodell.

Kanske som ett tecken på begynnande backlash (eller bara lönnfetma), bröt Roger Moore med denna image. Han förklarade bland annat sitt nej till att vika ut sig i Cosmopolitan med att han inte ville ”bli en bunny för frigjorda damer”. Samtidigt förvandlades Bond-serien mer och mer till en leksaksorienterad teknologiuppvisning anpassad för den barn- och tonårspublik som dominerade biograferna under 1970- och 1980-talen. Återupplivandet av Bond som actionhjälte för 1990-talet krävde emellertid en uppgörelse med den gamla imagen.

GoldenEye tar tillbaka Bond, i Pierce Brosnans gestalt, som sexobjekt men också som kritiserad manssymbol – alltifrån M:s kritik i citatet ovan till sekreteraren Moneypennys sarkastiska kontringar av hans klumpiga flirtförsök och ryska Natalyas påtagliga leda inför teknologicirkusens prägel av ”boys with toys”. Och synbarligen försöker Bond bättra sig. Svårare har det däremot varit att hitta någon som är hans jämlike i tjänsteutövningen.

Den intressantaste matchningen av den nye och mer känslige Bonds professionella kompetens var kinesiska agenten Wai Lin i Tomorrow Never Dies (1997). Spelad med bravur av Hong Kong-stjärnan Michelle Yeoh gjorde rollgestalten så stort intryck att Yeoh skulle ha återkommit i Die Another Day. Sorgligt nog togs hennes Wai Lin bort ur manuset strax innan inspelningen. Kvar finns bara Halle Berrys Jinx att hoppas på.

© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-11-28.

Bond-trivia

– Författaren Ian Fleming var själv underrättelseofficer under andra världskriget. Han hade dock skrivbordstjänst.

– Namnet på agenten med kodnamnet 007 hämtades från boken Birds of the West Indies. Den skrevs av ornitologen James Bond, som gav Fleming sitt tillstånd.

– Bland de många intellektuella och högt uppsatta personer som fascinerats av Flemings romanfigur finns så olika personer som Nikita Chrustjov, Umberto Eco, John F Kennedy och Georges Simeon.

– Redan 1954 spelade amerikanska TV-bolaget CBS in en 50-minutersversion av Casino Royale. Barry Nelson gestaltade Bond.

– De tjugo ”officiella” Bond-filmerna i serien har alla gjorts på Eon Productions i London. Det startades 1962 av producenterna Albert R Broccoli och Harry Saltzman. Saltzman sålde sin andel i bolaget 1975, och Broccoli dog 1996. Idag driver Broccolis dotter, Barbara B., och styvson, Michael G Wilson, bolaget.

– Oklara upphovsrättigheter gjorde att Casino Royale och Never Say Never Again, en nyinspelning av Åskbollen, producerades av andra filmbolag.

– Iskallt uppdrag var den sista filmen som byggde på Flemings författarskap. Därmed har alla hans arbeten om Bond filmatiserats, med undantag för ”The Property of a Lady” i novellsamlingen Ur dödlig synvinkel (1964).

– Efter Iskallt uppdrag anknyter några filmtitlar ändå till Fleming: Licence to Kill, originaltiteln till Tid för hämnd, är ju Bonds särskilda sanktionerade rätt som agent. GoldenEye var namnet på Flemings hus på Jamaica. Och Världen räcker inte till är devisen (skriven på latin) på Bonds släktvapen i romanen och filmen I hennes majestäts hemliga tjänst.

– I slutet av 1990-talet försökte Columbia starta en egen Bond-serie genom att använda de oklara rättigheterna kring Åskbollen men förlorade i amerikansk domstol. Bolaget har i år lanserat den Bond-liknande xXx, som kommer att få minst en uppföljare.