Ocean’s Eleven – Michael Tapper

USA 2001
Regi: Steven Soderbergh. Manus: Ted Griffin efter ett manus av Harry Brown och Charles Lederer. Foto: Peter Andrews (eg. Steven Soderbergh). Musik: David Holmes. I rollerna: George Clooney, Brad Pitt, Julia Roberts, Matt Damon, Andy Garcia, Don Cheadle, Elliott Gould, Carl Reiner.

”Först dödar han dig, sedan spöar han upp dig.” Repliken levereras lite i förbigående när Reuben Tishkoff (Elliott Gould) ska försöka ge en bild av hur kylig och ondskefull kasinochefen Terry Benedict (Andy Garcia) och filmens tilltänkta rånoffer är. Och den är betecknande för nyinspelningen av Ocean’s Eleven, en film som liksom SAGAN OM RINGEN visar att det klassiska filmberättandet från Hollywoods glansdagar fortfarande kan få liv i händerna på rätt regissör.

Steven Soderbergh och manusförfattaren Ted Griffin har proppat filmen full av rappa och vitsiga munhuggningar och låter en ensemble av stjärnor mysa tillsammans i rollerna som en ovanligt glamourös samling smågangsters med sikte på Den Stora Stöten, en djärv och till synes omöjlig kupp mot tre kasinon i Las Vegas som ska göra dem 150 miljoner dollar rikare. Och det är tydligt att de senaste årens framgångar inom kriminalgenren för Quentin Tarantino och dennes lärjungar, främst britten Guy Ritchie, inte gått honom obemärkt förbi.

Men Ocean’s Eleven väljer mestadels bort sistnämnda regissörers postmoderna, uppbrutna berättande och ständigt självmedvetna blinkningar till publiken. Skämtandet är integrerat i handlingen snarare än att, som i till exempel Pulp Fiction (1994) eller Snatch (2000), växa ut till sketcher och utvikningar som likt sångnummer i en musikal stannar upp och förhöjer berättandet. Filmen har en sammanhållen, stramt och linjärt berättad historia som, om det inte vore för den moderna miljön, skulle kunna vara gjord på 1940-talet.

Ja, den är till och med än mer klassisk än så eftersom det här, förutom en kort tillbakaspolning av handlingen för att avslöja hur kuppen egentligen gick till i slutskedet, inte ens finns några återblickar eller någon kommenterande berättarröst. De moderna grepp som ändå finns har en tydlig retrokänsla. Filmfotot – med Soderbergh själv bakom kameran – är kornigt och med en lätt blekt färgskala som tillsammans med David Holmes funkiga musik på ljudbandet direkt leder tankarna till den så kallade Hollywoodrenässansens dagar 1967-1976.

Det är en period i den amerikanska filmhistorien som Soderbergh gärna återvänder till som inspirationskälla. Tidigare har vi tydligt kunnat se det i The Limey (1999), med John Boormans klassiker POINT BLANK (1967) som förebild. Och med tanke på det fingerfärdigt orkestrerade ensemblespelet i Ocean’s Eleven, så är det väl snarast Robert Altman och filmer som NASHVILLE (1975) som dyker upp i minnet.

I originalet från 1960 – på svenska kallad Storslam i Las Vegas – kunde veteranregissören Lewis Milestone luta sig mot dåtidens superstjärnor, ”The Rat Pack”: Frank Sinatra, Dean Martin, Sammy Davis Jr, Peter Lawford och Joey Bishop. Deras verbala dueller och upptågsliknande iscensättning av kuppen gav känslan av ett spex mest för den närmaste bekantskapskretsen. Soderbergh håller visserligen samma fjäderlätta anslag av ”it’s only entertainment” filmen igenom, men undviker att anspela på skådespelarnas offentliga image (som skulle ha kunnat bli fallet om han till exempel satt makarna Brad Pitt och Jennifer Aniston i huvudrollerna).

Som extra krydda plockar han istället in veteranerna Elliot Gould och Carl Reiner, som bägge får visa sig på styva linan i minnesvärda biroller. Dessutom finns här några korta gästspel av överlevande från originalet, bland andra Angie Dickinson och Henry Silva.

Liksom i Out of Sight (1998) visar Steven Soderbergh och George Clooney (i huvudrollen som Danny Ocean) en omisskännlig talang för klassisk, intelligent och lättsam filmkomedi i Hollywoods bästa tradition. Här befinner vi oss långt från de senaste årens våg av dass- och korkskallehumor, och det är befriande att för ovanlighetens skull känna att hjärnan inte sätts på sparlåga.

OCEAN’S TWELVE, filmrecension. Sydsvenska Dagbladet.