Heist – den sista stöten

Heist
USA /Kanada 2001
Regi, manus: David Mamet. Foto: Robert Elswit. Musik: Theodore Shapiro. I rollerna: Gene Hackman, Danny DeVitoRebecca Pidgeon, Sam Rockwell.
Biopalatset i Malmö

Med dialog som ”Han är så cool att när han går och lägger sig så räknar fåren honom” och ”Alla behöver pengar. Det är därför det kallas pengar” tar Heist upp kampen med Ocean’s Eleven om vem som är den jargongtuffaste och replikvassaste filmen på repertoaren. Och precis som Soderbergh ger Mamet sin film en sträng, klassisk form och skådespelarna ett så nedtonat utspel att de nästan ser ut att agera i sömnen. Gemensamt för filmerna är också behandlingen av sedvanliga genreinslag i kriminalfilmen, som avsaknaden av erotiska utvikningar och nedtoningen av spektakulära våldsurladdningar.

Men istället för Ocean’s Elevens lättsamma återanvändning av den klassiska sista-stöten-berättelsen om luttrade förbrytaress som drömmer om den slutgiltiga pensionsutbetalningen, så är Heist mer av ett grymt ödesdrama med otal och ibland mer än lovligt krystade omkastningar i handlingen. Här verkar David Mamet vara ute för att överträffa sina tidigare kinesiska askar av bedrägliga uppsåt, svek och gåtfulla psykologiska motiv från exempelvis regidebuten EN BRICKA I SPELET (House of Games, 1987) och KONSPIRATIONEN (The Spanish Prisoner, 1997).

Hela konstruktionen brister emellertid betänkligt, bland annat i det helt ostörda flygplansinbrottet mitt på en startbana och den efterföljande obehindrade flykten genom huvudingången till flygfältet. Likaså går svekens logik inte ihop när Fran (Rebecca Pidgeon) gör ett flertal oförklarliga strömhopp mellan sin brottsgeniale make Joes (Gene Hackman) och den lågintelligente 25-öresslusken Jimmy (Sam Rockwell). Och vad betyder egentligen Joes märkliga flin i filmens slutbild? Döljer det sig kanske ännu fler lager av nya tvärvändningar under de tidigare sedimenten av bedrägerier?

Den som kan bortse från att berättelsen är lika full av hål som en vällagrad schweizerost bjuds emellertid på underhållande munhuggningar mellan Hackman och Danny DeVito, som spelar Joes opålitlige hälare Mickey, i några absurda och roliga scener. Den sista mellan dem avslutas med följande klockrena replikväxling:

”Vill du inte höra mina sista ord?”
”Det gjorde jag precis nu.” (Skott)