Monsters, Inc. – Michael Tapper

USA
Regi: Pete Docter. Manus: Andrew Stanton, Dan Gerson. Musik: Randy Newman. Engelska röster: John Goodman, Billy Crystal, Steve Buscemi. Svenska röster: Allan Svensson, Robert Gustafsson, Jan Mybrand.
Royal, Filmstaden och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund

Föräldrar skrattar regelmässigt bort det, men alla barn som någon gång varit mörkrädda vet att när lamporna släcks på kvällen så lurar det monster i mörka vrår – på vinden, under sängen och i garderoben. Enda sättet att undkomma faran är att inte låta någon kroppsdel sticka ut från täcket. Tidigare har serietecknaren Gary Larson drastiskt illustrerat denna barndomsplåga. Nu har emellertid Monsters, Inc. tillkommit som den slutliga, terapeutiska kuren.

Här visar det sig att nattens alla fasor egentligen är vanliga lönearbetare på företaget Monsters, Inc. (AB Monster, som den kunnat heta på svenska) i storstaden Monstropolis, någonstans i ett parallellt universum bakom varje barns garderobsdörr. Företagets produktidé är lika samtidstypisk som de anställda monstrens personliga utvecklingsprogram för att maximera sina skräckinjagande framträdanden: Barnens skrik utgör nämligen stadens energikälla.

Precis som med människovärldens sinande olja står Monstropolis inför det ständiga hotet om energikris. För barnen har med tiden blivit alltmer blaserade och följaktligen allt svårare att skrämma. Det gör också monstrens arbete farligare eftersom direkt kontakt med barnen anses lika giftigt som att ta i plutonium.

Alltså, inte nog med att vi här får bekanta oss med mörkrets demoner, de är dessutom mer rädda för oss än vi för dem. Kanske en lättnad för många, om än också en banalisering av kraften i och den symboliska innebörden av skräckföreställningar. Detsamma gäller huvudfigurerna i den här filmen, som är charmiga och framförallt i figuren Mikes fall ett under av uttrycksfullhet på minimala premisser: ett jättelikt öga med mun på spinkiga ben. Men är de så skräckinjagande? Och hade det inte varit mer av en utmaning att göra dem mer hotfulla för att sedan humanisera dem?

I den hårdnande konkurrensen inom datoranimation (Shrek, Final Fantasy, kommande Ice Age) har pionjärföretaget på området, Pixar (Toy Story, Ett småkryps liv), med Monsters, Inc. tagit ett nytt steg i den tekniska utvecklingen för realistisk återgivning av komplexa ytstrukturer med programvaran Fiz-T (se internskämtet i filmen). Det gör att miljöer, kläder och monstrens pälsar ser fantastiskt illusoriska ut.

Tyvärr har det inte förbättrat människoskildringen. Flickan Bu är lika plastigt docklik som någonsin Andy i Toy Story-filmerna. Kanske hade det varit bättre att använda en blandteknik, där de tecknade figurerna spelade mot riktiga skådespelare. Alternativet är att helt strunta i de realistiska ambitionerna.

Inspirationskällorna till flera inslag i filmen är lätta att spåra: Garderobsdörren som dimensionsport är taget ur Terry Gilliams Time Bandits (1981), människan som energikälla ur The Matrix (1999) och berg-och-dalbanejakten i fabriken är en omtagning av slutet på Pixars egen Toy Story 2 (1999). Men Monsters, Inc. arbetar ändå om förebilderna på ett så pass intelligent sätt att det inte stör.

Irriterande är däremot den försåtliga produktplaceringen av leksaker, affischer och annat med kopplingar till såväl Pixar som deras uppdragsgivare, Disney. De fyller ingen som helst funktion i filmen annat än som plumpt påklistrad reklamplats. Man anar naturligtvis att samma hårdlansering på denna biproduktmarknad väntar figurerna i denna film.