Hjärtan i Atlantis – Michael Tapper

Hearts in Atlantis
USA
Regi: Scott Hicks. Manus: William Goldman efter novellen ”Low Men in Yellow Coats” ur samlingen Hearts in Atlantis av Stephen King. Foto: Piotr Sobocinski. Musik: Mychael Danna. I rollerna: Anthony Hopkins, Anton Yelchin, David Morse, Hope Davis.
Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund

I nostalgigenren kring barndomsminnen från en magisk, livsavgörande sommar (Sommaren ’42, Barnens ö, Mitt liv som hund med flera) har Stephen King tidigare gjort succé med Stand by Me. I filmatiseringen av den nyligen utkomna novellen ”Low Men in Yellow Coats” – förvirrande nog omdöpt till titelberättelsen – ur samlingen Hearts in Atlantis är vi huvudsakligen tillbaka på samma spår. Det handlar alltså om övergången mellan barn- och vuxenvärld, en plågsam men nödvändig initiation till självinsikt där huvudpersonen tvingas konfrontera både själsliga och verkliga plågoandar.

Här har man dessutom kryddat med lite övernaturligheter när den av sin siargåva svårt tyngda Ted Brautigan (Anthony Hopkins) stiger in i filmen som en snarlik föregångare till huvudpersonen i Kings tidigare succéroman Död zon. Tyvärr har dock den politiska undertexten från Kings tidiga verk, som just Död zon, nu helt reducerats till en vag stämningsbild från kalla kriget paranoia år 1960.

Istället fokuserar filmen Hjärtan i Atlantis på lågmäld vardagsdramatik. Ibland effektiv. Men dessvärre oftast bara kraftlös. Och det vykortssköna, idylliserande fotot motarbetar både tragiken i huvudpersonens utsatta underklasstatus och det krypande hotet från de anonyma underättelseagenterna i novellens titel. Resultatet är en lättviktig, segt utdragen transportsträcka mot en klassisk bitterljuv upplösning som man knappast behöver ha Brautigans siarförmåga för att kunna förutse.