Tillbaka till landet Ingenstans

Peter Pan: Return to Neverland
USA
Regi: Robin Budd. Manus: Temple Mathews. Musik: Joel McNeely. Svenska röster: Anton Olofsson, Ellen Fjaestad, Bo Maniette, Myrra Malmberg.

Sedan snart två decennier tillbaka har video- och kabelkanalmarknaderna blivit en betydligt större vinstmaskin för filmbolagen än biograferna. Det har inte minst märkts på Disneys påkostade reklamkampanjer för en rad direkt-på-video-uppföljare till tecknade storsäljare, som Lady och Lufsen, Lejonkungen, och Ringaren i Notre Dame.

Dessa uppföljare är av klart sämre kvalitet än originalen: förenklad animation, slätstruknare sångnummer och urvattnade variationer på de ursprungliga filmernas berättelser. Årets fria fortsättning på Peter Pan – originalet kom 1953 – har visserligen uppgraderats för biomarknaden med bättre animation men bär för övrigt uppföljarnas alla kännemärken. Förevändningen för upprepningen är också densamma, nämligen att det nu är barnen till någon eller några av originalfigurerna som är sugna på egna upplevelser.

I Tillbaka till landet Ingenstans har Jane, dotter till Lena från den första filmen, brådmognat till följd av andra världskrigets prövningar och förkastar därför mammans berättelser om Peter Pan. Ända tills hon själv kommer till landet Ingenstans, vill säga, och blir omvänd i den förnyade kontakten med sitt inre barn.

Med fetischistisk dyrkan har teckningsstilen kalkerats på 1953 års film, och det innebär dessvärre också en backlash till Disneys nergång i rådjursögonens och den övermättade, sockersöta sentimentalitetens träsk. Tack och lov ironiserar filmen själv över detta, och det finns också gott om rapp och finurlig slapstickhumor att glädja sig åt för barnen. Men allt som allt är det här en medelmåttig produktion för att komma från Disney.