Rat Race – Michael Tapper

USA/Canada
Regi: Jerry Zucker. Manus: Andy Breckman. Foto: Thomas Ackerman. Musik: John Powell. I rollerna: John Cleese, Rowan Atkinson, Whoopi Goldberg, Cuba Gooding, Jr.
Royal i Malmö, Filmstaden i Lund

Stanley Kramers En ding, ding, ding, ding värld (1963) nämns skamlöst nog ingenstans i produktionsuppgifterna till Rat Race. Ändå är det uppenbart att före detta Saturday Night Live-medarbetaren Andy Breckmans manus är en lätt variation på Kramers film. Det handlar alltså om några slumpmässigt sammanförda människors farsartade kapplöpning över USA efter en stor summa pengar. Idel filmstjärnor och andra kändisar trängs såväl i huvudroller som i uppdykande krumelurer i filmens marginaler. Och anslaget är lika precist lekfullt och lättsamt som i den retronostalgiskt besläktade Ocean’s Eleven.

Jerry Zucker har tidigare haft framgångar med bland annat Titta vi flyger! och Den nakna pistolen, som också de i allt väsentligt är uppbyggda på en serie sketcher med slapstickinslag. Dessa filmer hämmades dock av en självmedveten studentspexanda där publiken hela tiden fick skämten skrivna på näsan. I Rat Race är det irritationsmomentet borta. Här levereras alla roligheter i förbigående utan övertydliga blinkningar till salongen, och när väl kapplöpningen inleds så är tempot så högt att gagsen snart seriekrockar med varandra.

Rollgalleriet består helt i enlighet med filmens anda av en samling seriefigurer med en bländande John Cleese i spetsen. Hans oljiga lustmord på en hänsynslös casinomiljardär – komplett med en uppsättning enorma kritvita jacketkronor från Buttericks och en sjukligt smutsbrun solariebränna – är bara den värd biobiljetten. Och som marginalkrumelur gör en olistad Kathy Bates ett lysande inhopp som knäpp ekorrförsäljerska vid vägkanten till en sedan länge övergiven färdväg, ett porträtt inspirerat både av Norman Bates i Psycho och i hennes egen paradroll som psykotisk enstöring i Lida.

Märkligt blek i sin roll är däremot Rowan Atkinson som en inte särskilt rolig karikatyr på en bortkommen italiensk turist. Det märks inte minst i scenerna när han får lift med en akuttransport av ett donerat hjärta. Här är det istället Wayne Knight som med utsökt mimik kniper de flesta skratten i rollen som den inte alltför klipske chauffören.

Men med undantag för den trevande inledningen och det alltför segt utdragna slutet på en välgörenhetsgala är Rat Race fullproppad med intelligenta infall, kluriga ironiska referenser, oväntade vändningar och en rapp slapstickhumor som gör den till en utmärkt familjefilm. Och bekymrar ni er om den olyckdrabbade kon i filmen så försäkrar eftertexterna att inga djur utan endast skådespelare skadats under inspelningen.