USA 2002
Regi: Simon Wells. Manus: John Logan efter H.G. Wells roman Tidsmaskinen. Foto: Donald McAlpine. Musik: Klaus Badelt. I rollerna: Guy Pearce, Phyllida Law, Mark Addy, Jeremy Irons.
Fyrtiotvå år efter George Pals succéfilmatisering av Wells science fiction-klassiker från 1895 har författarens sonsonson Simon Wells gjort en ny version. Tidigt gick ryktet om att resultatet blivit en kalkon, och filmen sågades med eftertryck i pressen efter USA-premiären. Riktigt så illa är det inte. Framförallt Guy Pearce anstränger sig till det yttersta för att frammana huvudpersonens desperation och därmed motivera dennes hopp om att reparera en personlig katastrof som han inte kommer över och inte kan ändra på.
Upptakten till handlingen är emellertid också ättlingen Wells enda radikala förändring av förlagan. Tyvärr räckte inspirationen inte till för en fullständig omarbetning. För trots romanens klassikerstatus är den inte farfarfar Wells starkaste. Bland annat är det evolutionära perspektivet på människans utveckling 800 000 år från nu, där huvudpersonen slutligen hamnar, förvånansvärt nog en reaktionär socialdarwinism av grövsta märke trots författarens aktiva engagemang för socialismen. Eller vad ska man annars säga om en underklass av servila blötdjur som bokstavligen ger sitt kött och blod till en rovdjursaktig aristokrati?
Romanens alla logiska kullerbyttor och schematiska framtidsprofetior kvarstår intakta. Samtidigt lyckas Simon Wells inte med sitt outvecklade filmberättande förvalta H.G:s ofta slagfärdiga, journalistiska sätt att skriva. Felgreppen i överföringen till film understryker därför enbart de sämsta sidorna i förlagan, och många av scenerna blir skrattretande. Jeremy Irons ironiska överspel som blodtörstig molock-ledare med drag av framförallt Marilyn Manson är det enda som känns följdriktigt i sammanhanget.
© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-04-05.