Star Wars: Episod II – Klonerna anfaller

USA 2002. Star Wars: Episode II – Attack of the Clones. Regi: George Lucas. Manus: George Lucas, Jonathan Hales. Foto: David Tattersall. Musik: John Williams. I rollerna: Ewan McGregor, Hayden Christensen, Natalie Portman, Christopher Lee, Samuel L Jackson.

Royal, Filmstaden och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund

”Dö, Jedi-riddare!” Den ständigt förvirrade C3PO, som fått sitt huvud fastsvetsat på en fienderobots kropp, hamnar på fel sida och förlorar självkontrollen under en sammandrabbning mellan ljusets och mörkrets krafter. För ett kort ögonblick händer något oförutsägbart, och filmen börjar leva och leka med sig själv. Fenomenet Star Wars tas välbehövligt ner från de ändlösa och fyrkantigt pretentiösa dialogscenerna som ödelade DET MÖRKA HOTET. Istället återförs vi till Blixt Gordon, alltså till just den energimättade, fantasifulla och skräpiga kiosk-science fiction från 1930-talet som gav näring åt Lucas skapelse.

Men detta och liknande inslag inträffar alltför sällan och blir alltför korta – små ljuspunkter i en för övrigt överlastat schematisk berättelse som tar sina allvarliga ämnen alldeles för mycket på allvar. För upphovsmannen George Lucas har bestämt sig för att göra en klassisk tragedi i det antika dramats tradition. Inget fel i det, och han har säkert läst på sin Aischylos likväl som dennes senare elever: Shakespeare, John Ford och Akira Kurosawa. Här finns eviga motiv om hatets destruktivitet, maktens mörka lockelser, det svåra sökandet efter harmoni och balans i livet samt – särskilt i den här episoden – den olösliga konflikten mellan plikt och kärlek.

Det beundransvärt i sina ambitioner. Men det stannar vid ett dött ramverk. Lucas nämligen i Episod I-II glömt att fylla det med blodfyllda, motsägelsefulla rollgestalter som liknar människor och inte marionetter. På samma sätt tycks han ha missat att humor faktiskt kan både berika dramat och fördjupa tragedin. Men allra värst är att han i dessa filmer, där balansen i ett högteknologiskt universum vilar på ett gäng vadmalsklädda svärdsriddare från medeltiden och där interplanetariska farkoster mot alla fysiska lagar accelererar med vrålande motorer i en atmosfärfri rymd, glömmer vad han faktiskt skapat: En modern, serietidningsinspirerad saga.

Med detta sagt är Star Wars: Episod II – Klonerna anfaller ändå en avsevärd förbättring från föregående film. Framförallt genom att Lucas har lagt in fler och betydligt effektfullare actionsekvenser än i tidigare filmer, inklusive de tre första. En inledande, visuellt hisnande jakt i luften och på marken genom ett retrofuturistiskt Metropolis som tydligt modellerats efter Blade Runner samt en föredömligt klippt spänningssekvens inne i en robotfabrik tillhör höjdpunkterna.

Här känner sig Lucas uppenbarligen mer hemma än i de bleka och märkligt stela romantiska scenerna mellan Anakin Skywalker (Hayden Christensen) och ex-drottningen, numera senatorn, Padmé Amidala (Natalie Portman). Den kemi som finns mellan den bångstyrige tonårsriddaren och hans lasersvärd får ingen som helst motsvarighet i hans möte med sin älskade. Och visserligen är kärlekshistorien tyngd av deras respektive plikter, men den Sound of Music-liknande ystra leken de har i grönbetet mot en alpfond är en generande ersättning för äkta, köttslig ungdomspassion.

Kanske har Lucas glömt att han tillhörde just den generationen som bröt med den gamla sexualmoralen. Eller så var han helt enkelt mer begiven på sina hot rods än på brudarna som tonåring hemma i Modesto, Kalifornien. Hursomhelst borde dessa scener säga honom att både manus och regi till kommande Episod III borde överlåtas åt andra och konstnärligt mer profilerade personer som med fria tyglar kunde tillföra nytt blod. Då kanske den potentiellt rika värld som han skapat kunde lyftas fram ur bakgrunden och verkligen engagera. Som det nu är ligger Lucas i kraftigt underläge mot de filmer – exempelvis The Matrix och Sagan om ringen – som med starkare berättelser och ett mer engagerande persongalleri utnyttjat den imponerande teknik för visuella effekter som han skapat med hjälp av sitt pionjärföretag Industrial Light & Magic och som han briljerar mer än någonsin med i Klonerna anfaller.

Slutligen måste en annan teknisk aspekt av filmen också kommenteras. Det här är nämligen den allra första som uteslutande spelats in med digital teknik för att sedan överföras till film. Lucas har länge varit förespråkare för digitala biografer, något som avsevärt förbilligar både tillverkningen och projektionen av filmkopior. Och debattens vågor har gått höga i USA. Meningarna om bildkvaliteten har varit skarpt delade. Mitt eget intryck av den kopia jag såg var att den bitvis hade en irriterande dålig detaljupplösning som blev till akut suddighet vid hastiga kamerarörelser.

Den svagheten var tydlig på Filmstadens salong 1 och blir säkert än mer uppenbar på Royal. Det kan ha att göra med tekniska brister vid överföringen från digitalt medium till filmremsan, och jag misstänker att den kommande dvd-versionen ser annorlunda ut. Men det borde å andra sidan stämma till eftertanke för alla de som någonsin sett en bra 70 mm filmkopia av till exempel Lawrence av Arabien i all sin fantastiska detaljskärpa uppförstorad 6 000 gånger på en biografduk.