USA 2002
Regi: Jonathan Frakes. Manus: Rob Hedden, J David Stem, David N Weiss. Foto: Tim Suhrstedt. Musik: Jamishied Sharifi, Ralph Sall, Greg Kamp. I rollerna: Jesse Bradford, French Stewart, Paula Garcés, Michael Biehn.
I filmens inledning gör en dåligt påläst elev till filmens vetenskapliga geni ett trevande försök att under en diskussion om tid ta upp Einsteins relativitetsteori innan han nedlåtande avfärdas av sin lärare. Den populärvetenskapligt intresserade biobesökaren hoppas kanske då att filmen ska illustrera ämnet bättre, något som exempelvis Robert Zemeckis delvis lyckades med i Tillbaka till framtiden-filmerna.
Tyvärr visar sig emellertid manusförfattarna och regissören vara än mer korkade än den förlöjligade eleven. För här finns inte ens ett uppriktigt intresse för ämnet. Istället presenterar de en armbandsursliknande apparat som ökar molekylrörelserna hos den som bär den (och alla som rör vid denne) till den grad att omvärlden tycks stå nästan stilla.
Men inte ens den inre logiken i denna orimliga och fåniga premiss, som omges av pseudotekniskt rappakalja av Star Trek-modell, besväras man av under filmens gång. Allt offras för en i varje nanosekund förutsägbar thrillerintrig som bildar bakgrund för en lika förutsägbar tonårsromans.
Det enda slående med filmen är just dess konstnärliga slätstrukenhet på alla plan. Och det är inte utan att tankarna går till Disneys spelfilmsproduktion under 1950- och 1960-talen med sina hormonbefriade, klämkäcka ungdomsskildringar i doftlös medelklassmiljö.
© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-07-26.