Ali G Indahouse – Michael Tapper

Tyskland/USA/Frankrike/Storbritannien 2002
Filmstaden i Malmö och Lund
Regi: Mark Mylod. Manus: Sacha Baron Cohen, Dan Mazer. Foto: Ashley Rowe. Musik: Adam F. I rollerna: Sacha Baron Cohen, Michael Gambon, Charles Dance, Kellie Bright.

Ali G Indahouse är den senaste i raden av brittiska filmer som skämtar om hemlandets lillebrorsaktiga försök att in absurdum apa efter storebror USA. Det kan tyckas särskilt relevant nu när det skämtas friskt om Tony Blair som president Bushs mönsterelev till ja-sägare. Upphovsmannen är judiske ståuppkomikern Sacha Baron Cohen, som slog igenom med sin rollfigur i Channel 4-programmet The 11 O’Clock Show.

Cohens etniska bakgrund har dock lett till en upprörd och förvirrad debatt i Storbritannien om ungdomskultur och rasism med proteströster från både judiska och svart grupper. Man har helt enkelt inte lyckats reda ut Ali Gs parodi på vita medelklasspojkars imitation av svart, amerikansk gangsta-kultur är träffsäker komik eller enbart sprider rasstereotypa bilder. Frågan är dock om filmen ens känns relevant tillräcklig för en sådan debatt.

På ytan ser den visserligen ut att ha en politisk udd. I centrum står nämligen unge hip-hoparen Ali G, som rekryteras till parlamentet i ett politiskt rävspel. Det är ett uppslag som kunde ha gjort filmen till en utmanande uppdatering av Frank Capras klassiker Mr. Smith i Washington (Mr. Smith Goes to Washington, 1939), alltså en film om demokratins verkliga innebörd och relevans för folket på gatan.

Men tyvärr, det politiska ämnesvalet är bara en tunn handlingstråd på vilken filmens serie harmlösa och oftast även poänglösa sketcher har hängts upp. I stället spiller man allt krut på Austin Powers-imiterande dass- och underlivsskämt som flåsigt försöker övertrumfa förlagan i plump bokstavlighet men som knappast är särskilt mycket påhittigare.