Livet i 8 bitar – Michael Tapper

Sverige 2002
Regi: Jonathan Metzger, Pontus Klänge. Manus: Jonas Raber, Jonathan Metzger. Foto: Mats Axby. Musik: Kpist, Adam Nordén. I rollerna: Sunil Munshi, Kjell Bergqvist, Eva Dahlman, Jan Malmsjö.

Det här är en film som borde ha förvisats till upphovsmännens papperskorgar istället för att hamna på filmduken. Livet i 8 bitar är nämligen en sällsynt tunnkavlad, korkad och talanglös skildring av den unge judiske mannen J:s (Sunil Munshi) försök att under familjens traditionella påskfirande hinna med ett plan till Kalifornien för att delta i en tv-speltävling. De så kallat komiska vändningarna under middagen består främst i farfaderns (Jan Malmsjö) envisa insisterande på att i ett snigeltempo följa den judiska ritualen till punkt och pricka under det att övriga i den förment tokroliga familjeskaran lider i tysthet.

Redan premisserna för filmen är långsökta och har som bärande element en plump produktplacering för en ledande tillverkare av tv-spel. Fortsättningen är sedan en segdragen sketch kring ett middagsbord till en obefintlig bildregi som mest har karaktären av illustrerad radioteater. Den hade knappast gjort sig ens som kortfilm och är dessutom moraliskt betänklig. För trots att jag känner till regissör Metzgers etniska bakgrund och judiska kulturarbete, så ter sig hans rollgestalter som en uppsättning nattståndna judiska karikatyrer av grövsta slag.

Här finns exempelvis fadern (Kjell Bergqvist), som i sexistiska och närmast rasistiska termer förtalar J:s svenska flickvän och pressar honom att gifta sig med en judinna. Och så finns här farfadern, som – efter koleriska utbrott mot polackerna som han anser som mer skyldiga till koncentrationslägren än tyskarna – skryter om när han billigt lyckades köpa en illasittande kostym till sin son inför bar mitzva och dessutom hinna med vändande buss så han slapp köpa ny biljett. Allt till tonerna av farmoderns (Bojan Westin) evigt martyrsuckande ”Oy, oy!”

Ändå har filmhistorien inte precis saknat kritiska och nyanserade genomlysningar av individers fångenskap i ett etniskt och kulturellt arv, som i Coppolas och Scorseses skildringar av italienska immigrantmiljöer i USA eller i Woody Allens kulturkrockar mellan judiskt och protestantiskt. Eller för den delen Robert Altmans lysande dissektion av brittisk överklasskultur i Gosford Park. Men Livet i 8 bitar saknar motsvarande intellektuella ambitioner och är kliniskt befriad från konstnärlig talang. Resultatet är i alla avseenden beklämmande.