Röd Drake – Michael Tapper

USA 2002. Red Dragon. Regi: Brett Ratner. Manus: Ted Tally efter Thomas Harris roman. Foto: Dante Spinotti. Musik: Danny Elfman. I rollerna: Anthony Hopkins, Edward Norton, Emily Watson, Ralph Fiennes.

Royal och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund

I den här andra filmversionen av Thomas Harris succéroman från 1981 har man på ett fatalt sätt tonat ner förlagans påträngande, obehagliga undertext, nämligen att det lurar en psykopat i oss alla. Romanens huvudperson, FBI:s seriemördarexpert Will Graham, är framgångsrik just därför att han plågas av samma perversa impulser som brottslingarna han jagar. Han vet hur de tänker, och på varje ny brottsplats sugs han in i mördarnas mörka tvångsföreställningar på ett sätt som hotar hans bräckliga mentala balans.

Michael Manns bitvis fängslande filmatisering, Manhunter (1986), tog fasta på tematiken. Grahams känsla av utanförskap och isolering i en psykologisk skymningsvärld gestaltas av en klaustrofobisk iscensättning i kamerakoreografi och scenografi. Den förstärks också av William Petersens plågade och inte alltid sympatiska rolltolkning. Manhunter blev en flopp, men framgångarna med uppföljarna När lammen tystnar (1991) och Hannibal (2000) har uppenbarligen lockat till nytt försök.

Slätstrukne regissören Brett Ratners (Rush Hour 1 och 2) har uppenbarligen gjort allt för att städa upp i romanens och den tidigare filmversionens problematiska skrymslen. Graham (Edward Norton) är nu bara klädsamt ärrad i själ och kropp efter konfrontationerna med Hannibal Lecter och tidigare mordutredningar. Det syns inte minst i den scen då han ska försöka rekonstruera förloppet i ett av de mordhärjade husen.

I Manhunter glider vi med Graham som i trans in i mördarens tankebanor och lockas att bli dennes dubbelgångare. I Röd Drake knatar däremot Graham bara runt med ett korrekt uttryck av äckel. Här behöver han alltså inte kämpa för att hålla fast vid sin goda sida. Ondskans lockelser har ersatts av en moraliskt naiv och oproblematisk hållning.

Motsvarande gäller den visuella gestaltningen. Trots repriseringen av Dante Spinotti som filmfotograf finns inget kvar av Manns expressionistiska konstfilmsestetik. Återstår en slappt konventionell och moraliskt renstädad polisthriller, inklusive standardmässiga chockinslag med bloddrypande närbilder till skrällande musik. Tar man bort dem skulle Röd Drake kunna vara ett avsnitt i vilken dussinartad tv-kriminalserie som helst.